HUSRANNSAKAN 1877—1911 utvecklades H. v. a.-b. kraftigt och fick en annan karaktär än tidigare. Vapenleveranserna till Kronan blevo allt sällsyntare, varemot tillverkningen av jaktgevär fick betydande omfattning. 1875 började man tillverka symaskiner, 1896 cyklar och 1908 motorcyklar. T.E-r. Husrannsakan, jur., även husvisitation, är ett straffprocessuellt tvångsmedel, som vid skälig misstanke om begånget brott kan användas för att omhändertaga person el. sak el. eljest göra iakttagelse av betydelse för utredningen ang. brottet. H. innebär intrång i den i allm. skyddade hemfriden, och olaga h. är straffbar ss. hemfridsbrott enl. Strafflagen 11 kap., 11 §; se även R. F. § 16. Av den gällande lagstiftningen är h. endast ofullst. reglerad. Från Missgärningsbalken i 1734 års lag kvarstå (i Strafflagens promulgationsförord-ning 16 §, 7 och 8 mom.) vissa stadganden om h. vid misstanke om tjuvnad; deras innehåll har genom sedvanerätt erhållit utvidgad användning och även i övrigt förändrats. Numera förekommer h., åtm. i huvudsak, endast ss. åtgärd av myndighet, näml, allmän åklagare el. häktningsberättigad polismyndighet, vilken emellertid icke behöver själv verkställa beslutad h. utan kan uppdraga detta åt underordnad. Polisman utan häktningsbefogenhet anses kunna företaga h., då det är fara i dröjsmål. H. är medgiven endast då det kan antagas, att därigenom skall kunna uppnås något sådant av utredningen påkallat syfte, som ovan angivits; bland saker, som böra omhändertagas, ifrågakommer ej blott stulet el. eljest olovligen tillgripet gods, utan även egendom, som skall dömas förverkad el. eljest är underkastad beslag (se d.o.), däribland bevismedel. Förutsättning för h. är, att det misstänkta brottet är av någorlunda svår beskaffenhet, åtm. sådant att därå kan följa frihetsstraff. Härvid märkes, att befogenheten till h. är mera vittgående, då det gäller ingrepp mot en person, som själv är misstänkt för brottet, än i fråga om undersökning hos annan. Vissa tvångsåtgärder, ss. brytande av försegling el. öppnande av låst el. eljest tillslutet förvaringsrum, vid behov genom våld, äro medgivna, om de erfordras för förrättningens genomförande. Två ojäviga vittnen böra närvara. Särsk. bestämmelser om en i vissa hänseenden vidgad rätt till h. finnas meddelade i nyare lagar om straff för olovlig varuinförsel (1923), med vissa bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin (1924) samt även eljest inom rusdryckslagstiftningen. — Litt.: Ä. Hassler, ”Den sv. kriminalprocessen”, 1 (1930). R.B-l. Husröta, jur., kallas dels den försämring (”brist”), som byggnaderna å en fastighet undergått till följd av underlåtande — från arren-dators el. annan innehavares sida — att behörigen underhålla desamma (se Byggnadsskyldighet), dels ock det belopp, vartill botandet av denna brist vid husesyn uppskattats (vartill ”h. insynats”). C.G.Bj. Huss, Johan, se J. Hus. Huss, vittutgrenad Norrlandssläkt, känd sedan senare hälften av 1500-talet, med namnet hämtat från Hussjö by, Hässjö s:n, Medelpad. Till en endast på mödernet släkten H. tillhörig gren hörde Sundsvallsköpmannen Magnus H., ”Vild-Hussen” (se om honom art. Döda fallet), vars brorson, H.l), adlades 1857 men själv slöt sin ätt. Till en annan gren höra H.2) och dennes syssling, bakteriologen Harald Axel H. (f. 13/» 1875), sedan 1916 föreståndare för biologiska avd. vid Stockholms vattenledningsverks laboratorium. — Litt.: F. J. V. Huss, ”Genealogie af H.-slägten” (1889). C. 1) M a g n u s H., läkare (1807—90), fil. d:r 1830, kirurgie mag. och med. d:r 1834, s.å. adjunkt i medicin vid Karolinska inst. För att utbilda sig till läkare företog H. 1837—39 en utrikes resa, under vilken han i Halle hos Krukenberg lade grunden till den metod, han sedermera följde i sin läkarverksamhet, i Wien hos Rokitansky studerade patologisk anatomi och hos Skoda hjärt-och lungsjukdomarnas diagnostik och behandling samt i Paris hos Bouillaud lärde sig den fysikaliska diagnostiken, vilken han sedan införde i sin högt skattade kliniska undervisning. Vid återkomsten blev H. biträdande överläkare vid Serafimerlasarettets med. avd., 1840 överläkare och e.o. prof, samt 1846 ord. prof, i medicin vid Karolinska inst., 1860—64 var han ordf, i Sundhetskollegium och 1860—76 generaldirektör för rikets samtliga sjukvårdsinrättningar. Av H:s’ rikliga vetenskapliga produktion må nämnas: ”Alcoholis-mus chronicus el. chronisk alkoholsjukdom” (2 bd, 1849—51), ”Om Sveriges endemiska sjukdomar” (1852), ”Om typhus och typhoidfeberns statistiska förhållanden och behandling” (1855), ”Om kaffe: dess bruk och missbruk” (1865). Iakttagelserna över den kroniska alkoholismen ledde H. till att med hela sin övertygelse strida mot alkoholmissbruket. Bland hans skrifter i detta syfte märkas: ”Om brännvinsbegäret och — 503 — — 504 —