Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hutton, James - Hutuktu - Huvaröd - Huwen, Hendrik van - Huvud - Huvudart - Huvudbaner - Huvudbestånd - Huvudbjudning - Huvudblodsvulst, cefalhematom - Huvudbok - Huvudbonad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUVUDBONAD
för hans vän John Playfair 1802 utgav en kort
och populär framställning av H:s teorier,
vilken kom att spela en stor roll i den vid
början av 1800-talet pågående striden mellan
neptunism och plutonism (se d.o. och
Geologi). K.A.G.
Hutuktu, titel på höga dignitärer inom den
lamaistisk-buddistiska hierarkien.
Huvaröd, se H u a r ö d.
Huwen, H e n d r i k van, nederländsk-svensk
arkitekt, verksam under 1500-talets sista tre
årtionden och 1600-talets första vid de stora
slotts- och kyrkobyggena, senast vid Uppsala
slott. Hans namn är särsk. knutet till S:ta
Clara kyrka i Stockholm, som blev färdig på
1580-talet. E.W.
Huvud. 1) 2) Bot., blomhuvud, se
Blomställning sp. 231.
2) Zool. Huvud kallas hos djuren den från
-övriga kroppen mer el. mindre tydligt avsatta
och vanl. rörliga främre delen, som bär de
högre sinnesorganen, d.v.s. spec. organ för syn,
lukt, smak, känsel och ofta även hörsel, och
vidare munöppningen. I h. äro även
cere-bralganglierna el. hjärnan belägna. — På
sä-deskroppar benämnes den kärnhaltiga, främre
delen ävenledes h. H.W.
Huvudart betecknar inom växt- och
djursystematiken den för arten typiska gruppen,
under det att avvikande former hänföras till
underarter, varieteter o.s.v. J.R.
Huvudbane’r var under medeltiden det
förnämsta fälttecknet (jfr Fana), senare en
furstes krönings- el. begravningsbaner, då vanl.
åtföljt av smärre baner. Så fördes vid Karl X
Gustavs begravning förutom hans h., som var
av svart damast och försett med riks- och
provinsvapen, ett 60-tal smärre baner, vilka
representerade konungens titlar. H. kallades
jämväl ett av järnplåt el. snidat trä förfärdigat
och i färger målat släktvapen, som bars på en
stång jämte anvapen (se d.o.) vid en adelsmans
begravning och sedan uppsattes i kyrkan.
Seden uppkom i Sverige mot 1500 talets slut och
bibehöll sig in på 1800-talet. Jfr Baner. —
Bild se Eric D a h 1 b e r g h. G.W.F.
Huvudbestånd, skogsbr., gemensamt namn på
de härskande och medhärskande stamklasserna,
som tillsammans bilda det övre krontaket och
representera den ekonomiskt viktigaste delen
av skogsproduktionen. De behärskade träden,
som ej delta i det övre kronslutet, hänföras till
mellan- el. b i b e s t å n d e t. Detta senare
tjänstgör huvudsakligast som reserv el.
markskydd. F.A.Bn.
Huvudbjudning, se Förlossning.
Huvudblodsvulst, cefalhematom, en
svulst å det nyfödda fostrets huvud, uppkom-
Uppslagsbok. XIII. __ 513 _
17
men genom en blödning mellan hjässbenet och
benhinnan. Den kvarstår ganska länge men är
alldeles ofarlig. E.E.-M.
Huvudbok, se Bokföring.
Huvudbonad förmodas ha uppkommit
av-praktiska skäl som skydd mot sol, nederbörd
och köld, men förekommer trots detta sällan
hos tropiska naturfolk (se nedan). Hos nästan
alla kulturfolk förekomma former av h., som
dock ofta ha social, magisk, rituell el. religiös
betydelse mer än praktisk (kronor, diadem,
tiaror, allehanda prästerliga h., hustruklut
o.s.v.). Fornegypternas furstliga och högt
uppsatta personer buro höga tiaror el. en stel duk
med veckat nackstycke, eljest var h. hos dem
sällsynt. Även hos assyrier och babylonier
tycks h. ha förekommit blott som
värdighets-tecken. Nordligare fornasiater (skyter, frygier
o.a.) buro sedan förhistorisk tid och behöllo
länge den s.k. frygiska mössan (se B o n n e t
rouge). Utbredd i främre nordligare
Orienten samt Östeuropa var och är ännu den höga,
mer el. mindre spetsiga pälsmössan. Bortre
Orientens folk (annamiter, kineser, japaner
m.fl.) ha sedan uråldrig tid burit de ännu
brukliga, stora, trattlika el. ändå större fatlika
sol-och regnhattarna. Särsk. i Kina äro vissa
kalottformer vanliga. Indien samt Orientens och
Nordafrikas muhammedanska värld bär
turban el. fez (se d.o.). Främre Orientens
kvinnor bruka olika former av dok el. slöjor över
håret, de muhammedanska därjämte
ansikts-slöja. Hos tibetaner o.a. halvciviliserade
asiater förekomma, särsk. hos kvinnorna, ofta
fantastiska h. med säkert urgammal kulturhistoria.
Därjämte förekomma allehanda former av
mössor och huvor, särsk. av skinn. Om
arktiska folk se nedan. — Forntidens greker
kände hatten i flera former, vanl. bredskyggig.
Den bars mest på resor och av lantbefolkning.
Även kvinnor buro ibland halt men lade vanl.
en slöja el. mantelflik över håret utomhus. Så
gjorde ock romarinnorna. Romarna kände
bruket av hatt men gingo mestadels
barhuva-de. — I Nordens kalla klimat utbildades tidigt
typiska h. Från bronsåldern äro kända
kalotter och även högre mössor av skinn el. i
flossateknik (se Flossa). Vintertid bars sä
kert under hela forntiden och medeltiden i
Nordeuropa (längst bland allmogen) enkla
mössor och huvor av skinn. Toppluvan är en
ännu som allmogeplagg sporadiskt bevarad h.
av forntida ursprung, trol. buren i hela Euro
pa. Den närbesläktade hättan (se d.o.) anses ha
från germanerna inlånats av romarna, hos vilka
den var ett typiskt barn- och fattigmansplagg.
— Äldre medeltidens h. äro icke i detaljer väl
kända. Man vet, alt gift kvinna ännu inlill
— 514 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
