HUVUDBONAD för hans vän John Playfair 1802 utgav en kort och populär framställning av H:s teorier, vilken kom att spela en stor roll i den vid början av 1800-talet pågående striden mellan neptunism och plutonism (se d.o. och Geologi). K.A.G. Hutuktu, titel på höga dignitärer inom den lamaistisk-buddistiska hierarkien. Huvaröd, se H u a r ö d. Huwen, H e n d r i k van, nederländsk-svensk arkitekt, verksam under 1500-talets sista tre årtionden och 1600-talets första vid de stora slotts- och kyrkobyggena, senast vid Uppsala slott. Hans namn är särsk. knutet till S:ta Clara kyrka i Stockholm, som blev färdig på 1580-talet. E.W. Huvud. 1) 2) Bot., blomhuvud, se Blomställning sp. 231. 2) Zool. Huvud kallas hos djuren den från -övriga kroppen mer el. mindre tydligt avsatta och vanl. rörliga främre delen, som bär de högre sinnesorganen, d.v.s. spec. organ för syn, lukt, smak, känsel och ofta även hörsel, och vidare munöppningen. I h. äro även cere-bralganglierna el. hjärnan belägna. — På sä-deskroppar benämnes den kärnhaltiga, främre delen ävenledes h. H.W. Huvudart betecknar inom växt- och djursystematiken den för arten typiska gruppen, under det att avvikande former hänföras till underarter, varieteter o.s.v. J.R. Huvudbane'r var under medeltiden det förnämsta fälttecknet (jfr Fana), senare en furstes krönings- el. begravningsbaner, då vanl. åtföljt av smärre baner. Så fördes vid Karl X Gustavs begravning förutom hans h., som var av svart damast och försett med riks- och provinsvapen, ett 60-tal smärre baner, vilka representerade konungens titlar. H. kallades jämväl ett av järnplåt el. snidat trä förfärdigat och i färger målat släktvapen, som bars på en stång jämte anvapen (se d.o.) vid en adelsmans begravning och sedan uppsattes i kyrkan. Seden uppkom i Sverige mot 1500 talets slut och bibehöll sig in på 1800-talet. Jfr Baner. — Bild se Eric D a h 1 b e r g h. G.W.F. Huvudbestånd, skogsbr., gemensamt namn på de härskande och medhärskande stamklasserna, som tillsammans bilda det övre krontaket och representera den ekonomiskt viktigaste delen av skogsproduktionen. De behärskade träden, som ej delta i det övre kronslutet, hänföras till mellan- el. b i b e s t å n d e t. Detta senare tjänstgör huvudsakligast som reserv el. markskydd. F.A.Bn. Huvudbjudning, se Förlossning. Huvudblodsvulst, cefalhematom, en svulst å det nyfödda fostrets huvud, uppkom- Uppslagsbok. XIII. __ 513 _ 17 men genom en blödning mellan hjässbenet och benhinnan. Den kvarstår ganska länge men är alldeles ofarlig. E.E.-M. Huvudbok, se Bokföring. Huvudbonad förmodas ha uppkommit av-praktiska skäl som skydd mot sol, nederbörd och köld, men förekommer trots detta sällan hos tropiska naturfolk (se nedan). Hos nästan alla kulturfolk förekomma former av h., som dock ofta ha social, magisk, rituell el. religiös betydelse mer än praktisk (kronor, diadem, tiaror, allehanda prästerliga h., hustruklut o.s.v.). Fornegypternas furstliga och högt uppsatta personer buro höga tiaror el. en stel duk med veckat nackstycke, eljest var h. hos dem sällsynt. Även hos assyrier och babylonier tycks h. ha förekommit blott som värdighets-tecken. Nordligare fornasiater (skyter, frygier o.a.) buro sedan förhistorisk tid och behöllo länge den s.k. frygiska mössan (se B o n n e t rouge). Utbredd i främre nordligare Orienten samt Östeuropa var och är ännu den höga, mer el. mindre spetsiga pälsmössan. Bortre Orientens folk (annamiter, kineser, japaner m.fl.) ha sedan uråldrig tid burit de ännu brukliga, stora, trattlika el. ändå större fatlika sol-och regnhattarna. Särsk. i Kina äro vissa kalottformer vanliga. Indien samt Orientens och Nordafrikas muhammedanska värld bär turban el. fez (se d.o.). Främre Orientens kvinnor bruka olika former av dok el. slöjor över håret, de muhammedanska därjämte ansikts-slöja. Hos tibetaner o.a. halvciviliserade asiater förekomma, särsk. hos kvinnorna, ofta fantastiska h. med säkert urgammal kulturhistoria. Därjämte förekomma allehanda former av mössor och huvor, särsk. av skinn. Om arktiska folk se nedan. — Forntidens greker kände hatten i flera former, vanl. bredskyggig. Den bars mest på resor och av lantbefolkning. Även kvinnor buro ibland halt men lade vanl. en slöja el. mantelflik över håret utomhus. Så gjorde ock romarinnorna. Romarna kände bruket av hatt men gingo mestadels barhuva-de. — I Nordens kalla klimat utbildades tidigt typiska h. Från bronsåldern äro kända kalotter och även högre mössor av skinn el. i flossateknik (se Flossa). Vintertid bars sä kert under hela forntiden och medeltiden i Nordeuropa (längst bland allmogen) enkla mössor och huvor av skinn. Toppluvan är en ännu som allmogeplagg sporadiskt bevarad h. av forntida ursprung, trol. buren i hela Euro pa. Den närbesläktade hättan (se d.o.) anses ha från germanerna inlånats av romarna, hos vilka den var ett typiskt barn- och fattigmansplagg. — Äldre medeltidens h. äro icke i detaljer väl kända. Man vet, alt gift kvinna ännu inlill — 514 —