Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huvudbonad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUVUDBONAD
renässansen, hos allmogen intill senaste tid,
måste ha huvudet betäckt. Enklare
huvuddukar el. klutar, besläktade med nutidens
schalett, torde ha varit vanliga jämte mössor och
huvor. — Männen började bära hattar på
900-talet, men den verkliga hatten med brätte och
kulle är ingen typisk medeltida h., ehuru den
ofta förekommer. Hatt som kvinnoplagg
torde ej ha brukats före 1300-talet. Detta och
följ. årh. var en stor epok i modehänseende
(se Klädedräkt), och snart utvecklades ett
oändligt stort antal h. för män och kvinnor.
Männens h. fingo nu ofta ett rullat brätte och
en mjuk, nedfallande, påslik kulle men var lika
ofta hög och styv, med allehanda former, samt
ändå oftare av enkel kalott- el. blomkrukform
Kvinnornas h. hade tre grundformer: en
strutlik (le hennin), en med hornlika sidostycken
och veckat tyg över hjässan (bild se van
E y c k, porträttet av Arnolfini), en mera
turbanlik, trol. inkommen från Orienten genom
Venedigs handelsförbindelser. Se f.ö.
Hårklädsel, som denna tid alltmer antager
formen av en h. — O. 1500 kommo alla dessa
egendomligheter ur modet, baretten (se d.o.)
blev nästan allenarådande ett halvt årh.
Kvinnor buro dessutom huvor och hättor.
Baretten avlöstes hos männen av hatten (o. 1550),
som nu hade minimalt brätte och hög, helst
veckad kulle, den spanska formen, som är
förebilden till våra doktorshattar. Småningom
sjönk kullen och brättet vidgades. Under
30-åriga kriget bars en typisk, bredskyggig, ofta
fjäderprydd hatt med låg kulle (bild, se
Frans Hals). Även en hatt med högre,
toppig kulle och smala brätten förekom och
nyttjades även av kvinnor, särsk. i Holland och
Tyskland. Baretten bortlades ej så snart av
kvinnor, men blev liten och högre placerad
på en nätaktig mössa (1500 talets senare del).
Sedan började en liten mössa med nedböjd
spets mitt fram att användas. Den utvecklades
i allmogedräkt till bindmössan (se d.o.). Den
kvarlevde till o. 1650 men placerades sista
perioden lågt i nacken. — Med allongeperuken
(se d.o.) kom h. för männen att spela mindre
roll. Från o. 1600-talets sista fjärdedel var
hatten alltid trekantigt uppvikt och bars mest
under armen (chapeau bas, fra. ”låg hatt”),
ända tills peruken (se d.o.) på 1700-talet
minskats i volym. Den trekantiga hatten höll sig
fram till franska revolutionen och avlöstes då
av den blott på två sidor uppvikta
Napoleon-hatten, snart blott använd i det militära, och
av cylinderhatten (se d.o., Direktoarstil
och Empirestil). — Fontangens (se d.o)
införande och allenavälde under senare delen
av 1600-talet omöjliggjorde annan h. än vida.
lätta huvor el. slöjor, lagda bakom den över
håret. När fontangen bortlagts, kommo
allehanda former av koketta spetsmössor på
modet. De enkla band- och blomsterprydda ita
lienska halmhattarna brukades även, gärna
knutna under hakan (schäferhatt). 1770-talets
tornlika damfrisyr kröntes ofta av en minimal,
men rikt arbetad hatt av olika material.
Då frisyren blev lägre och yvigare på 1780—
90-talen, blevo hattarna oftast jättelika, av
strå el. rika spets- och tyllrynkningar, mest
liknande gammaldags lampskärmar. Ung. vid
revolutionen 1789 brukades mycket en
mössaktig h. med jättehög, framåtpekande
strutsfjäder. Direktoar- och empirestil, se d.o. —
Den typiska kvinno-h. under 1800-talet fram
till 1860-talet var kråkan, som först hade långt
frambrätte och ibland hög kulle, sedan
alltmer krympande brätte, som till slut blev blott
ett krås kring ansiktet, medan nackstycket fick
allt rikare garnering av nedfallande spetsar.
Kråkan hade hakband el. (senare) s.k. barber.
1820- och 30-talen favoriserade därjämte
hattar av strå, tyll el. siden, spretigt garnerade
med bandrosetter, fjädrar o.s.v. 1840- och
50-talen älskade den flata italienska halmhatten.
På 1860-talet började små jägarhattar med plym
o.a. små former. När chinjongen övergick till
yviga löslockar, åkte hatten fram i pannan,
senare högt bakut överst på frisyren (1870-talet)
1880-talets hattar voro små el. medelstora och
hade vanl. något uppböjt frambrätte.
Garneringen var måttfull men helst med
materialblandning. O. 1885 var kullen hög och
brättena små. Kapotthatten, ”fruhatten”, kom i bruk
och överlevde t.o.m. 1890-talet. 1890-talets
hattar voro små och litet torftiga. Tyroler- och
matroshattar voro omtyckta. Mot sekelskiftet
1900 blevo hattarna större, mera svängda och
fingo ofta klädsel under brättet. De tilltogo i
storlek med valkkoaffyrens tillväxt och kul
minerade 1909. Underklädseln var då
bortlagd och hatten bredast åt sidorna.
Jättehattarna avlöstes av en stor klockhatt, vars
brätten och kulle alltmer minskades. Hatten kom
snart att sitta på, ej ovanför huvudet med den
förenklade kamningen. 1920-talets h. utmärkte
sig för stor enkelhet, under dess senare år
brukades med förkärlek filt vid alla årstider.
Baskermössan blev allt vanligare och influerade
även på hattformerna. Pannan har mestadels
legat fri i senare hattmoder. 1930 började
fantasihattarna (t.ex. chasseurhatten) att åter
framträda, även i material ha sista åren visai
större omväxling. — Herr-h. var under
1800-talets förra del främst cylinderhatten (se d.o.).
vid resor den s.k. kasketten. O. 1850 kom
den styva rundkulliga hatten
(”plommonsto
— 515 —
— 516 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
