HUVUDBONAD renässansen, hos allmogen intill senaste tid, måste ha huvudet betäckt. Enklare huvuddukar el. klutar, besläktade med nutidens schalett, torde ha varit vanliga jämte mössor och huvor. — Männen började bära hattar på 900-talet, men den verkliga hatten med brätte och kulle är ingen typisk medeltida h., ehuru den ofta förekommer. Hatt som kvinnoplagg torde ej ha brukats före 1300-talet. Detta och följ. årh. var en stor epok i modehänseende (se Klädedräkt), och snart utvecklades ett oändligt stort antal h. för män och kvinnor. Männens h. fingo nu ofta ett rullat brätte och en mjuk, nedfallande, påslik kulle men var lika ofta hög och styv, med allehanda former, samt ändå oftare av enkel kalott- el. blomkrukform Kvinnornas h. hade tre grundformer: en strutlik (le hennin), en med hornlika sidostycken och veckat tyg över hjässan (bild se van E y c k, porträttet av Arnolfini), en mera turbanlik, trol. inkommen från Orienten genom Venedigs handelsförbindelser. Se f.ö. Hårklädsel, som denna tid alltmer antager formen av en h. — O. 1500 kommo alla dessa egendomligheter ur modet, baretten (se d.o.) blev nästan allenarådande ett halvt årh. Kvinnor buro dessutom huvor och hättor. Baretten avlöstes hos männen av hatten (o. 1550), som nu hade minimalt brätte och hög, helst veckad kulle, den spanska formen, som är förebilden till våra doktorshattar. Småningom sjönk kullen och brättet vidgades. Under 30-åriga kriget bars en typisk, bredskyggig, ofta fjäderprydd hatt med låg kulle (bild, se Frans Hals). Även en hatt med högre, toppig kulle och smala brätten förekom och nyttjades även av kvinnor, särsk. i Holland och Tyskland. Baretten bortlades ej så snart av kvinnor, men blev liten och högre placerad på en nätaktig mössa (1500 talets senare del). Sedan började en liten mössa med nedböjd spets mitt fram att användas. Den utvecklades i allmogedräkt till bindmössan (se d.o.). Den kvarlevde till o. 1650 men placerades sista perioden lågt i nacken. — Med allongeperuken (se d.o.) kom h. för männen att spela mindre roll. Från o. 1600-talets sista fjärdedel var hatten alltid trekantigt uppvikt och bars mest under armen (chapeau bas, fra. ”låg hatt”), ända tills peruken (se d.o.) på 1700-talet minskats i volym. Den trekantiga hatten höll sig fram till franska revolutionen och avlöstes då av den blott på två sidor uppvikta Napoleon-hatten, snart blott använd i det militära, och av cylinderhatten (se d.o., Direktoarstil och Empirestil). — Fontangens (se d.o) införande och allenavälde under senare delen av 1600-talet omöjliggjorde annan h. än vida. lätta huvor el. slöjor, lagda bakom den över håret. När fontangen bortlagts, kommo allehanda former av koketta spetsmössor på modet. De enkla band- och blomsterprydda ita lienska halmhattarna brukades även, gärna knutna under hakan (schäferhatt). 1770-talets tornlika damfrisyr kröntes ofta av en minimal, men rikt arbetad hatt av olika material. Då frisyren blev lägre och yvigare på 1780— 90-talen, blevo hattarna oftast jättelika, av strå el. rika spets- och tyllrynkningar, mest liknande gammaldags lampskärmar. Ung. vid revolutionen 1789 brukades mycket en mössaktig h. med jättehög, framåtpekande strutsfjäder. Direktoar- och empirestil, se d.o. — Den typiska kvinno-h. under 1800-talet fram till 1860-talet var kråkan, som först hade långt frambrätte och ibland hög kulle, sedan alltmer krympande brätte, som till slut blev blott ett krås kring ansiktet, medan nackstycket fick allt rikare garnering av nedfallande spetsar. Kråkan hade hakband el. (senare) s.k. barber. 1820- och 30-talen favoriserade därjämte hattar av strå, tyll el. siden, spretigt garnerade med bandrosetter, fjädrar o.s.v. 1840- och 50-talen älskade den flata italienska halmhatten. På 1860-talet började små jägarhattar med plym o.a. små former. När chinjongen övergick till yviga löslockar, åkte hatten fram i pannan, senare högt bakut överst på frisyren (1870-talet) 1880-talets hattar voro små el. medelstora och hade vanl. något uppböjt frambrätte. Garneringen var måttfull men helst med materialblandning. O. 1885 var kullen hög och brättena små. Kapotthatten, ”fruhatten”, kom i bruk och överlevde t.o.m. 1890-talet. 1890-talets hattar voro små och litet torftiga. Tyroler- och matroshattar voro omtyckta. Mot sekelskiftet 1900 blevo hattarna större, mera svängda och fingo ofta klädsel under brättet. De tilltogo i storlek med valkkoaffyrens tillväxt och kul minerade 1909. Underklädseln var då bortlagd och hatten bredast åt sidorna. Jättehattarna avlöstes av en stor klockhatt, vars brätten och kulle alltmer minskades. Hatten kom snart att sitta på, ej ovanför huvudet med den förenklade kamningen. 1920-talets h. utmärkte sig för stor enkelhet, under dess senare år brukades med förkärlek filt vid alla årstider. Baskermössan blev allt vanligare och influerade även på hattformerna. Pannan har mestadels legat fri i senare hattmoder. 1930 började fantasihattarna (t.ex. chasseurhatten) att åter framträda, även i material ha sista åren visai större omväxling. — Herr-h. var under 1800-talets förra del främst cylinderhatten (se d.o.). vid resor den s.k. kasketten. O. 1850 kom den styva rundkulliga hatten (”plommonsto — 515 — — 516 —