HUVUDJAKT uppåt; dejorma'tio pari'eto-occipita'lis, tillplattad hjässnacktrakt med vertikal inbuktning. Makrocefalien har varit mycket spridd även i Europa, särsk. på Krim, utefter Donau, i Nordtyskland, Nordfrankrike och Sydfrankrike. En avart, beroende på bandagering, resp, barnmössa, anträffas än i dag i Bretagne och Nor-mandie samt på ön Marken. Deformatio fronto-occipitalis var den vanligaste formen; den anträffas särsk. ofta på gravfälten vid Ancona. Deformatio parieto-occipitalis har givit namn åt platthuvudindianerna. Höggradig plagiocefali el. snedskalle tyder ev. på artificiell uppkomst, en måttlig snedskallighet är dock fysiologisk. — Förtidig förbening (synostos) av sömmar leder till patologiska (sjukliga) deformationer av huvudets form. Ensidiga synostoser bringa plagiocefali (snedskalle), synostos av kronsömmen för till torn- el. toppskalle (oxy- el. ac-rocefali), vilken deformation ofta är förenad med synnervsatrofi. Synostos (som regel redan under fosterstadiet) av pilsömmen för till båt-skalle (scafocefali), synostos (också fetal) av pannsömmen för till triangelskalle (trigonoce-fali). Toppskallen är mycket hög, rätt bred men abnormt kort, båtskallen är relativt hög, utomordentligt smal och lång, triangelskallen är synnerligen smal mot panntrakten och pannbenen löpa samman i vinkel. — Alltför stor utveckling av hjärnan (vanligtvis genom ”vatten i hjärnan”) för till sfärisk jätteform (hydro-cefali); alltför ringa utveckling av hjärnan el. möjl. för tidig synostos av ett flertal sömmar för till dvärgform av huvudet, oftast med starkt avplattad panna och hjässa (mikrocefali). — Möjl. finnas även atavistiskt betingade variationer av huvudets form. Hit höra sadelskallen (clinocefali), med en tvärgående insnörning längs kronsömmen, och trappskallen (batroce-fali), med en trappavsats längs nacksömmen. Båda dessa huvudformer äro synnerligen vanliga och gå med viss sannolikhet tillbaka på de urspr. och makrosmatiska (se d.o.) däggdjurens i anslutning till lukt-, stor- och lill-hjärnan triloberade skalle. Ett hakformigt utskott vid käkvinkeln, lemur-utskottet, går tillbaka på ett sådant benutskott, som ännu finnes hos halvaporna, överdrivet stark glabella och kraftiga ögonbrynsbågar, tvärgående benlist över bakhuvudets välvning gå sannolikt tillbaka på förhållanden hos urmänniskor och förmänniskor och torde alltså även vara av atavistisk natur. G B-n. Huvudfotingar, detsamma som bläckfiskar (se d.o.). Huvudförhandling, processr., kallas i modern processrätt den domstolsförhandling, där enl. en av den nyare processvetenskapens ledande Torkad huvudtrofé från jivaroindianerna. principer, rättegångsförfarandet koncentreras till en enda, av andra ärenden icke avbruten, handläggning, vid vilken processmaterialet i ett sammanhang framlägges för domstolen och tvisten omedelbart därefter avgöres genom dom i målet. För möjliggörandet av den åsyftade koncentrationen måste, i varje fall vid större och mera invecklade mål, h. föregås av-ett förberedande förfarande, skriftväxling mellan parterna och domstolens kansli, i brottmål förundersökning (se d.o.) m.m. För sv. civilprocess är dylik uppdelning av ålder främmande men har de senaste åren på försök använts vid några domstolar. E.K. Huvudjakt. Seden att som troféer hemföra dödade fienders huvuden är vida spridd bland naturfolken, särsk. i s.ö. Asien, å Söderhavs-öarna och i Amerika. Medan de sydamerikanska indianerna endast inom vissa områden skalpera, äro huvudtroféer där vanligare än i Nordamerika, där skalperingen (se d.o.), som i och för sig kan anses som en form av h., särsk. efter de vitas ankomst spriddes vida omkring. De hemförda huvudtroféerna prepareras genom torkning, rökning el. dyl., smyckas och förvaras. Särsk. märkligt är de sydamerikanska jivaro-india-nernas sätt att preparera troféerna. Huden flås av och kokas samt krym pes småningom med hjälp av het sand, under det att an- letsdragen knådas för att bibehålla sin form. Huvudet krymper till storleken av ett äpple, men dragen förbli mänskliga. — Hos de ivrigaste huvudjägarna, ss. de ovannämnda jivaro i Ecuador, dajakerna på Borneo och stammar på Nya Guinea, äro dessa troféer oerhört eftertraktade. De få emellertid ej enbart betraktas som bevis på segrarnas mod och duktighet utan tillägges även en magisk betydelse. I huvudet kvarbor den dödades ande, och denna måste genom allehanda riter — 521 — — 522 —