Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hydrodynamik - Hydro-elektriska bad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYDRO-ELEKTRISKA BAD
Spikblad, Hydrocotyle vulgaris.
ligt friktionsfri el. försedd med en på bestämt
matematiskt sätt definierad friktion.
Erfarenheten lär, att den matematiska h. i många fall
förmår lämna brukbara, ofta t.o.m. utmärkta
bilder av verkligheten. Med rätta uppfattas h.
som en huvudgren av fysiken. Med lika rätt
intar den en plats i matematikens stora
lärobyggnad; genom sina begreppsbildningar och
arbetsmetoder hör den otvivelaktigt dit. — De
hydrodynamiska rörelseekvationerna, vilka
definitivt uppställdes av Navier och Stokes, äro
partiella differentialekvationer (se d.o.) av 2:a
ordningen. De bestämma inflytandet av de i
vätskan verkande krafterna, dels ”yttre”
krafter, ss. t.ex. tyngd, dels ”inre” krafter, ss. tryck
och friktion. Därtill kommer den s.k.
kon-tinuitetsekvationen, som formulerar villkoret,
att vätskemateria varken skapas el. förintas.
För rörelseproblemets lösbarhet fordras ännu
en ekvation, som uttrycker vätskans fysikaliska
egenskaper. Vanligtvis gör man antagandet av
en osammantrycklig vätska, ett antagande, som
i allm. kan anses stå i god överensstämmelse
med verkligheten. Genom villkoret om
osam-mantrycklighet får kontinuitetsekvationen en
väsentligt enklare form. — Bland
vätskerörel-serna särskiljer man två huvudgrupper,
virvelfria och virvlande rörelser. Vid de förra
utföra vätskepartiklarna endast
translationsrörel-ser (se K i n e m a t i k), under det att vid de
senare dessutom rotationsrörelser förekomma.
— Den äldre (”klassiska”) h. arbetar med det
förenklade antagandet, att friktionskrafterna
äro så små, att de kunna försummas. Den
matematiska behandlingen av de friktionslösa
el. ”ideala” vätskorna har en intressant
analogi i teorien för de elektrostatiska fenomenen
(se Elektrostatik). Enl. en sats av
Helm-holtz följer, att om rörelsen i en ideal vätska
är virvelfri vid någon tidpunkt, så förblir den
virvelfri även i fortsättningen. På gr. härav
kan rörelsen framställas genom potentialer (se
Potentialteori). Rörelseriktningen i
olika punkter anges av strömlinjerna, vilka fullst.
motsvara kraftlinjerna i ett elektrostatiskt
kraftfält. Är rörelsen stationär, d.v.s.
oföränderlig i tiden, utgöra strömlinjerna helt enkelt
bankurvor för vätskepartiklarna.
Ett område, där den klassiska h. med stor
framgång verkat, är teorien för vågor, ss.
tid-vattensvågorna i havet och ytvågorna på en
fri vattenyta, spec. skeppsvågor. Ett viktigt
problem, som h. har att brottas med, är
beräkningen av motståndet mot en fast kropps
rörelse i en vätska. I sht den moderna
flygteknikens utveckling har gjort denna fråga
utomordentligt betydelsefull. Den klassiska h.
leder till den s.k. d’Alembertska paradoxen
(se d’Alembert), enl. vilken en kropps
likformiga rörelse i en vätska sker utan
motstånd. Detta står i uppenbar strid mot
verkligheten och visar, att friktionen även i
vätskor med liten friktionskoefficient ej all
tid ens tillnärmelsevis kan försummas. I själva
verket medför friktionen, att virvelbildning
inträder i vätskan, vilket förorsakar ett motstånd
mot rörelsen. I detta sammanhang kan
emellertid nämnas ett resultat av den klassiska h.,
näml. Kutta-Joukowskys teorem, som trots en
starkt förenklad problemställning förmår
lämna en med verkligheten åtm. kvalitativt
överensstämmande lösning av problemet om en
kropps uppdrift i en vätskeströmning. Med
utgångspunkt från Kutta-Joukowskys teorem
har Prandtl grundlagt en synnerligen effektiv
approximativ teori för en flygmaskinsvinges
bärkraft.
Den moderna h. måste taga hänsyn till
friktionskrafterna. Detta komplicerar problem
ställningarna i hög grad och gör lösningarna
mycket svårvunna. Bland nutida forskare,
som inlagt stora förtjänster inom den moderna
utvecklingen av den matematiska h., märkas
särsk. svenskarna Oseen och Zeilon. Genom
norrmannen Bjerknes och hans lärjungar har
den moderna h:s metoder börjat bli i stånd
att behärska problemen inom meteorologien.
— Litt.: H. Lamb, ”Hydrodynamics” (1924.
omtr. 1930); C. W. Oseen, ”Neuere Methoden
und Ergebnisse in der H.” (1927); L. Prandtl
& O. Tietjens, ”Hydro- und Aeromechanik”
(2 bd, 1929—31). N.E.F.
Hydro-elektriska bad, bästa metoden för
allmän elektrisk behandling; genom vattnets
be-röringsyta tillföres den elektriska strömmen
som genom en stor elektrod. H. kunna
anordnas ant. monopolärt, då den ena polen direkt
förbindes med den badande, den andra med
— 555 •—
— 556 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
