HYDROPAT h. utan nämnvärda sjukdomssymtom. Infektion av den stillastående urinen är en allvarlig komplikation (se Pyonefros). Behandlingen består i första rummet i ett avlägsnande av hindret. Ej sällan måste dock vid ensidig h. njuren med de utvidgade, närliggande urinvägarna operativt avlägsnas. T.H-n. HydropaT, läkare, som är specialist på vattenbehandling. Hydro'philus, Hydro'us, skalbaggsläkte, se Vattenbagge. Hydrophi'næ, underfam. bland giftsnokarna, se Havsormar. Hydropla'n, motordriven båt med V-formad botten, vilken dessutom vanl. är försedd med ett hak ung. på båtens halva längd. H. fram-drives med så stor motorstyrka, att det på gr. av sin bottenform genom farten lyfter sig ur vattnet (”planar”). Härigenom minskas vattenmotståndet avsevärt och farten ökas. Täv-lings-h. ha uppnått farter upp till 90 å 100 knop. Mindre h. av 5—6 m. längd och med fart av o. 18 knop, vanl. kallade glidbåtar, användas mycket i skyddade vatten för snabb persontransport. T.Hrn. Hydrops, vattusot (se d.o.). Hydropterfdes, Hydropteridi'neæ, ormbunks-grupp, se Vattenormbunkar. Hydrosfä'r kallas de jorden omgivande haven. Hydrostati'k, den del av hydromekaniken, som handlar om vätskornas egenskaper i jämvikt. Vätskorna ha, till skillnad från de övriga aggregationstillstånden, bestämd volym men obestämd form. Kohesionskraften är relativt svag, molekylerna äro lätt rörliga, varför en formändring med bibehållen volym kvarstår, även sedan den deformerande kraften upphört att verka. De sakna således formelasticitet men kunna med avseende på volymen betraktas som absolut elastiska. Elasticitetsmodylen för kompression är mycket stor, för vatten c:a 1 mili. kg. pr kvcm. — Volymen är vid konstant temp. bestämd men ändras med temp. (se Dilatation). — Den inre friktionen är för de flesta vätskor liten. Som ”ideal” betecknar man en inkompressibel vätska, för vilken inre friktionen är 0. H:s allmänna lagar äro härledda för en ideal vätska. — En fri vätskeyta av icke alltför stora dimensioner ställer sig alltid horisontellt. På gr. av molekylernas lättrörlighet måste ytan vid jämvikt vara vinkel-rät mot den verkande kraften, här tyngdkraften. I närheten av en vägg kompliceras problemet genom tillkomsten av andra krafter (se Y t spännin g). — I molekylernas lättrörlighet ligger också förklaringen till Pascals princip: ett tryck, som utövas på en del av en vätskeyta, fortplantar sig med oförminskad styrka till alla vätskans delar. Det är vinkelrätt mot kärlväggen och är proportionellt mot storleken av den yta, på vilken det verkar Den hydrauliska pressen (se d.o.) är en direkt tillämpning av denna princip. — På gr. av vätskans egen tyngd kommer trycket på underliggande lager att bli allt större, ju större djupet är. På en yta inom vätskan av godtycklig storlek och ställning blir detta tryck, det hydrostatiska trycket, vikten av en vätskepelare, som har ytan till bas och dess tyngdpunkts djup under den fria vätskeytan till höjd. Bottentrycket i ett kärl blir alltså oberoende av kärlets form (hydrostatiska paradoxen). Om en kropp nedsänkes i en vätska, kommer upptrycket på den undre ytan att bli större än nedtrycket på den övre. Kroppen erfar därför en uppdrift, som är = vikten av den undanträngda vätskemassan (Arkime-d e s’ p r i n c i p). Denna uppdrift ger sig tillkän na som en skenbar viktsförlust. Är kroppens egen vikt mindre än uppdriften, flyter den upp till ytan och kommer i jämvikt, då den undan trängda vätskemassan väger lika mycket som kroppen själv. — Uppdriften har sin anbring-ningspunkt i den undanträngda vätskemassans (deplacementets) tyngdpunkt, kroppens tyngd i dess egen tyngdpunkt. Den simmande kroppens stabilitet blir i hög grad beroende av dessa punkters ömsesidiga läge. För dessa frågor, som för fartygskonstruktioner ha stor betydelse, se Stabilitet. A.B.L. HydrostaTiska parado'xen, se H y d r o s t a-t i k. Hydrosta'tiskt tryck, se Hydrostatik och Hydrauliskt tryck. HydrostaTiskt vatten, allt i jordlagren och på jordytan förekommande vatten, som står under inverkan av tyngdkraften och sålunda sjunker nedåt, till dess det träffar ogenom trängliga jord- el. berglager el. upptages i ett vattendrag el. en sjö. Jfr Hygroskopiskt vatten och Ka pillär t vatten. K.A.G. Hydrosta'tisk våg, en balansvåg med ena vågskålen upphängd i kortare kedjor, så att en kropp kan fästas i en punkt under vågskålen. H. v. användes vid bestämning av en kropps viktförlust i en vätska, vid försök över spec. v. hos vätskor och fasta kroppar enl. Arkimedes’ princip. A.B.L. Hydrosulfi't, kem., 1) detsamma som b i s u 1 f i t, 2) äldre benämning på hyposulfit. Hydrosvavelsyrlighet, undersva velsyrlighet, HqS2O4, är icke känd i fritt tillstånd. Dess salter, hyposulfit, framställas genom att med zink reducera en med överskott av svavelsyr-lighet försatt bisulfitlösning. Natriumhyposul- — 563 — — 564 —