Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hydronefros - Hydropat - Hydrophilus - Hydrophinæ - Hydroplan - Hydrops - Hydropterides - Hydrosfär - Hydrostatik - Hydrostatiska paradoxen - Hydrostatiskt tryck - Hydrostatiskt vatten - Hydrostatisk våg - Hydrosulfit - Hydrosvavelsyrlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYDROPAT
h. utan nämnvärda sjukdomssymtom.
Infektion av den stillastående urinen är en allvarlig
komplikation (se Pyonefros).
Behandlingen består i första rummet i ett avlägsnande av
hindret. Ej sällan måste dock vid ensidig h.
njuren med de utvidgade, närliggande
urinvägarna operativt avlägsnas. T.H-n.
HydropaT, läkare, som är specialist på
vattenbehandling.
Hydro’philus, Hydro’us, skalbaggsläkte, se
Vattenbagge.
Hydrophi’næ, underfam. bland giftsnokarna,
se Havsormar.
Hydropla’n, motordriven båt med V-formad
botten, vilken dessutom vanl. är försedd med
ett hak ung. på båtens halva längd. H.
fram-drives med så stor motorstyrka, att det på gr.
av sin bottenform genom farten lyfter sig ur
vattnet (”planar”). Härigenom minskas
vattenmotståndet avsevärt och farten ökas.
Täv-lings-h. ha uppnått farter upp till 90 å 100
knop. Mindre h. av 5—6 m. längd och med
fart av o. 18 knop, vanl. kallade glidbåtar,
användas mycket i skyddade vatten för snabb
persontransport. T.Hrn.
Hydrops, vattusot (se d.o.).
Hydropterfdes, Hydropteridi’neæ,
ormbunks-grupp, se Vattenormbunkar.
Hydrosfä’r kallas de jorden omgivande
haven.
Hydrostati’k, den del av hydromekaniken,
som handlar om vätskornas egenskaper i
jämvikt. Vätskorna ha, till skillnad från de övriga
aggregationstillstånden, bestämd volym men
obestämd form. Kohesionskraften är relativt
svag, molekylerna äro lätt rörliga, varför en
formändring med bibehållen volym kvarstår,
även sedan den deformerande kraften upphört
att verka. De sakna således formelasticitet men
kunna med avseende på volymen betraktas
som absolut elastiska. Elasticitetsmodylen för
kompression är mycket stor, för vatten c:a
1 mili. kg. pr kvcm. — Volymen är vid
konstant temp. bestämd men ändras med temp. (se
Dilatation). — Den inre friktionen är för
de flesta vätskor liten. Som ”ideal” betecknar
man en inkompressibel vätska, för vilken inre
friktionen är 0. H:s allmänna lagar äro
härledda för en ideal vätska. — En fri vätskeyta
av icke alltför stora dimensioner ställer sig
alltid horisontellt. På gr. av molekylernas
lättrörlighet måste ytan vid jämvikt vara
vinkel-rät mot den verkande kraften, här
tyngdkraften. I närheten av en vägg kompliceras
problemet genom tillkomsten av andra krafter (se
Y t spännin g). — I molekylernas
lättrörlighet ligger också förklaringen till Pascals
princip: ett tryck, som utövas på en del
av en vätskeyta, fortplantar sig med
oförminskad styrka till alla vätskans delar. Det är
vinkelrätt mot kärlväggen och är proportionellt
mot storleken av den yta, på vilken det verkar
Den hydrauliska pressen (se d.o.) är en direkt
tillämpning av denna princip. — På gr. av
vätskans egen tyngd kommer trycket på
underliggande lager att bli allt större, ju större
djupet är. På en yta inom vätskan av godtycklig
storlek och ställning blir detta tryck, det
hydrostatiska trycket, vikten av en
vätskepelare, som har ytan till bas och dess
tyngdpunkts djup under den fria vätskeytan
till höjd. Bottentrycket i ett kärl blir alltså
oberoende av kärlets form (hydrostatiska
paradoxen). Om en kropp nedsänkes i en
vätska, kommer upptrycket på den undre ytan
att bli större än nedtrycket på den övre.
Kroppen erfar därför en uppdrift, som är = vikten av
den undanträngda vätskemassan
(Arkime-d e s’ p r i n c i p). Denna uppdrift ger sig tillkän
na som en skenbar viktsförlust. Är kroppens
egen vikt mindre än uppdriften, flyter den upp
till ytan och kommer i jämvikt, då den undan
trängda vätskemassan väger lika mycket som
kroppen själv. — Uppdriften har sin
anbring-ningspunkt i den undanträngda vätskemassans
(deplacementets) tyngdpunkt, kroppens tyngd
i dess egen tyngdpunkt. Den simmande
kroppens stabilitet blir i hög grad beroende av dessa
punkters ömsesidiga läge. För dessa frågor,
som för fartygskonstruktioner ha stor
betydelse, se Stabilitet. A.B.L.
HydrostaTiska parado’xen, se H y d r o s t
a-t i k.
Hydrosta’tiskt tryck, se Hydrostatik
och Hydrauliskt tryck.
HydrostaTiskt vatten, allt i jordlagren och
på jordytan förekommande vatten, som står
under inverkan av tyngdkraften och sålunda
sjunker nedåt, till dess det träffar ogenom
trängliga jord- el. berglager el. upptages i ett
vattendrag el. en sjö. Jfr Hygroskopiskt
vatten och Ka pillär t vatten. K.A.G.
Hydrosta’tisk våg, en balansvåg med ena
vågskålen upphängd i kortare kedjor, så att
en kropp kan fästas i en punkt under
vågskålen. H. v. användes vid bestämning av en
kropps viktförlust i en vätska, vid försök över
spec. v. hos vätskor och fasta kroppar enl.
Arkimedes’ princip. A.B.L.
Hydrosulfi’t, kem., 1) detsamma som b i s u 1
f i t, 2) äldre benämning på hyposulfit.
Hydrosvavelsyrlighet, undersva velsyrlighet,
HqS2O4, är icke känd i fritt tillstånd. Dess
salter, hyposulfit, framställas genom att med
zink reducera en med överskott av
svavelsyr-lighet försatt bisulfitlösning. Natriumhyposul-
— 563 —
— 564 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
