HÜFFER Hüffer, H e r m a n n, tysk jurist och historiker (1830—1905), 1873 prof, i Bonn, har utg. bl.a. ’Der Rastatter Kongress” (2 bd, 1878—79), ”Der Rastatter Gesandtenmord” (1896), ”Der Krieg des Jahres 1799” (2 bd, 1904—05), ”Le-benserinnerungen” (tr. 1912). C. Hyfomyce'ter, Hyphomyce'tes, grupp bland de ofullständigt kända svamparna (se F u n g i imperfecti), innefattande sådana former, som ha fria el. till dyn- el. pelarlika förband (s.k. coremier) förenade konidiebärare. Till h. räknas även oidie- el. klamydosporbildande svampformer. H:s grupp innefattar flera un-deravd., vilka skiljas från varandra genom hyfernas, konidiebärarnas och konidiernas färg samt genom konidiebärarnas inbördes förhållande. O.Gz. Hyfvävnad, en genom sammansmältning och hopväxning av urspr. från varandra fria hyfer bildad vävnad. H. finnes hos svamparnas skle-rotier (se d.o.) och fruktkroppar. De senare äro i regel uppbyggda av mera lös och lucker h. O.Gz. Hiigel, Friedrich von, romerska kyrkans mest bemärkte lekmannateolog i senare tid (1852—1925). Av österrikisk-skotsk börd, levde H. under större delen av sitt liv som privatman i London och stod i nära förbindelse med den romerska modernismens ledande män A. Loisy och G. Ty-rell, ehuru han vände sig mot den inom dessa kretsar gängse immanensspekulatio- nen. Hans inflytande var f.ö. större utanför än inom den romerska kyrkan. H:s religiösa ideal är närmast en allomfattande katolicitet; den tridentinska och ännu mera den vati-kanska katolicismen betraktade han ss. förträngningar av katolicitetens idé, som enl. honom hävdats rikare under ”den gyllene medeltiden”, särsk. av Thomas ab Aquino. Hans fromhetsliv var mystiskt färgat, och hans forskningar inriktade sig särsk. åt detta håll. H:s mest betydande vetenskapliga verk är ”The mystical element of religion as studied in S:t Catherine of Genoa and her friends” (2 bd, 1908; 2 ed. 1923), men han är angelägen att framhålla de intellektuella och institutionella elementen i religionen ss. likaberättigade med det mystiska. Bland H:s övriga arbeten märkas: ”Eternal life” (1912), ”Essays and addresses of the philosophy of reli gion” (2 bd, 1921—26), ”Selected letters” (1927). — Litt.: N. Söderblom, ”Religionsproblemet” (1916). G.E.H.A. Hygge (fall, fä lie), skogsbr., avverkat el. till avverkning bestämt skogsområde av något större utsträckning. Uppgår ej arealen till mer än c:a 20 ar, talar man om lucka. F.A.Bn. Hygie'a (grek. Hygiei'a), grek, myt., Askle-pios’ (se denne) dotter och ledsagarinna. Hygie'a, tidskr., se Svenska läkaresällskapet. Hygie'n (fra. hygiène, av grek. hygie's, frisk), hälsovårdslära, sundhetslära, är den gren av den medicinska vetenskapen, vars huvuduppgift det är att genom utforskandet av allt, som kan gagna el. skada människans hälsa, söka hindra uppkomsten av sjukdomar samt grundlägga och vidmakthålla ett gott hälsotillstånd. Dess huvuduppgift är således av etiologisk och profylaktisk art i motsats till läkekonsten, vars huvuduppgift är att behandla och bota sjukdomar. Allteftersom de hygieniska åtgärderna mera hänföra sig till individen el. till samhället, talar man om enskild el. social h. H. i vidsträckt bemärkelse är vetenskapen om villkoren för fullst. själslig och kroppslig hälsa. Vanl. tages ordet dock i en trängre bemärkelse och avser endast kroppens hälsa och arbetsduglighet. — Då i stor utsträckning h. och bakteriologi stå i intimt samband med varandra, kan man först tala om en vetenskaplig h. i samband med bakteriologiens utveckling. Redan i antiken funnos dock hos inder, egypter, assyrier, judar m.fl. vissa hygieniska föreskrifter, t.ex. om tvagningar, mot förtäring av-vissa födoämnen, alkoholförbud, påbud om en vilodag i varje vecka, förbud mot äktenskap inom vissa släktled o.s.v. Grekerna sökte genom idrottsövningar, bad och gymnastik höja kroppskulturen, och romarna ivrade i sht för hälsoskyddande anordningar i städerna, varom ännu kvarstående vattenledningar och dräneringsanläggningar bära vittne. I Rom funnos under kejsartiden särsk. läkare för obemedlade, och en sundhetspolis övervakade handeln med livsmedel å torgen. Under medeltiden åsidosattes i hög grad h., och följden blev också en oerhörd dödlighet. Först under 1800-talet började en ny blomstringsperiod för h. i samband med bakteriologiens uppkomst och utveckling, och dess första stora landvinningar gjordes vid bekämpandet av de smittosamma sjukdomarna, särsk. kolera. En av de främsta målsmännen för en modern, vetenskaplig h. var tysken Pettenkofer (1818—1901), vilken genom experimentella undersökningar i en mängd till h. hörande frågor, uppvärmning, ventilation, bostäder och klädedräkt, vatten- — 567 — — 568 —