HYGROMETRI. mer den våta termometern att visa lägre temp. än den förra. Temp.-differensen mellan de båda termometrarna växer med avtagande fuktighet i luften. Med kännedom om denna differens kan luftfuktigheten beräknas (A u-gustshygrometer.) Då differensen även är beroende av vindhastighet och dessutom i hög grad röner inflytande av strålningen, konstruerade Assmann den s.k. a s p i r a-tionspsykrometern (se d.o.). Man brukar beräkna vattenångans tryck ur kännedom om de båda termometrarnas temp. Den bästa formeln för denna beräkning har givits av svensken Aron Svensson och lyder I) e — em (0,9742 + 0,000442 t') — 0,000596 B (t—t') II) e = em (0,9574 0,00740 t') 0,000568 B (t—t') Av dessa formler gäller I, om vattnet på den fuktade termometern är flytande, II om detta vatten är fruset till is. I I är em den mättade ångans tryck över vatten, i II den mättade ångans tryck över is. B är lufttrycket i mm. kvicksilver; t är den torra termometerns temp. och t' den våtas temp.; e betecknar värdet på luftens fuktighet, angivet i tryck av mm. kvicksilver (se Fuktighet.) 4. Luften kan vid en bestämd temp. i närheten av ytor icke innehålla mer än en bestämd mängd vattenånga. Detta faktum är utnyttjat för bestämning av fuktighet med Daniells hy g r o m e te r. H.K-r. Hygrometri' är läran om metoder att mäta luftens fuktighet, se Fuktighet och H y g-r o m e t e r. Hygro'phorus, svampsläkte, se Vaxskiv-lingar. Hygroskop [-skå'p] (till grek. hygro's, våt, och skopei'n, se) är ett instrument, med vilket man kan mäta variationer i luftfuktigheten, utan att absoluta värden därav givas. Härvid kunna vissa växtfibrer användas. Jfr H y g rometer. H.K-r. Hygroskopisk säges en kropp vara, när den upptar fuktighet ur luften, utan att denna är mättad med fuktighet. Vissa kemiska föreningar äro samtidigt hygroskopiska och lättlösliga, så att de under utflytning draga till sig fuktighet i luften och själva upplösas i vattnet. Att denna process är möjlig beror på att vattenångans spänning över dessa ämnen är mycket lägre än vattenångans spänning över en plan vattenyta. Ex. på starkt hygroskopiska ämnen äro fosforpentoxid, vissa magnesium- och kalciumsalter. H.K-r. Hygroskopiska rörelser, genom upptagande, resp, avgivande av vatten hos cellväggarna förorsakade läge- el. tillståndsförändringar hos växtdelar. H.r. förekomma hos vissa frukter, t.ex. av skatnävan, vilka därigenom borra sig ned i jorden, hos hela skottsystem, t.ex. hos jerikorosen, varigenom fröspridningen vid lämplig väderlek befordras, hos sporer m.m. O.Gz. Hygroskopiskt vatten kallas det vatten, som jordarterna på gr. av sin porositet upptaga ur luften; dess mängd varierar med jordens fuk-tighetsgrad. Halten av h.v. står i förhållande till jordens finhetsgrad och dess halt av kolloi-der. H.v. avdunstar lätt och ersättes icke genom vatten från djupare jordlager, förrän jorden är så torr, att de odlade växterna vissnat. K.A.G. Hyksos kallas hos den grekisk-egyptiske historieskrivaren Manetho (se denne) de asiatiska erövrare, som o. 1750—1600 f. Kr. behärskade Egypten. Manetho förklarar namnet som ”herdekungar”, den riktiga tolkningen är ”härskare över ökenländerna”. H. utgjorde icke någon etnisk enhet; flertalet var semiter, men även anatoliska och iranska element kunna spåras. Om h. vet man blott föga. Deras erövring av Egypten var ej fullst.; runt om kvarstannade de egyptiska furstarna som h:sT vasaller. Medelpunkten för deras makt låg i det ö. deltat, där borgen Avaris var deras huvudstad; deras herradöme omfattade även s. Syrien. Flera moderna historikers åsikt, att h. behärskat såväl Babylonien som Kreta, måste betraktas som konstruktion. Manetho och den egyptiska traditionen skildra h. som horder av härjande barbarer; de senare h.-kungarna voro dock helt egyptiserade och efterliknade faraonerna. O. 1600 f.Kr. upptogo de tebanska furstarna kampen mot h., erövrade efter ett långt och växlingsrikt krig Avaris och störtade främlingsväldet. Kulturhistoriskt sett har h. sin betydelse för Egypten däri, att de införde hästen och vagnen i landet. O.K.-P. Hyla, se Lövgrodor. Hylander, Anders, teolog (1750—1830), docent 1776, adjunkt i österländska och grekiska språken 1782, teol. d:r 1795, e.o. prof, i teologi 1798, ord. prof. 1806, allt vid Lunds univ. H. var från ungdomstiden förtrolig vän till Thomas Thorild. Religiöst påverkad av A. Knös (se denne), blev han i Lund en ivrig förespråkare för herrnhutismen. Föga betydande ss. vetenskapsman, utövade H. ss. varmhjärtad predikant och uppriktig religiös personlighet ett visst inflytande. H. utgav bl.a. ”Frågor och svar rörande salighetens grund (1817). — Litt.: H. Pleijel, ”Herrnhutismen i Sydsverige” (1925). A.M-n Hylas, grek, myt., Herakles’ (se d.o.) älskling, bortrövades under argonauternas (se d.o.) tåg av nymferna på Chios. W.A’. Hyla'stes, skalbaggsläkte, se Barkborrar. — 571 — — 572 —