Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hylemyia - Hylesinus - Hylestad - Hylinge (Hyllinge) - Hyll - Hylla, Erich - Hylle, hylleblad - Hylleblommor - Hyllemor el. hyllefrun - Hyllesläktet (hyll, fläder) - Hyllestad - Hyllete - Hylletofta - Hyllinge (gruvsamhälle) - Hyllinge (gods) - Hyllning - Hyllsläktet - Hylmö, Gunnar - Hylobates - Hylobatidæ - Hylobius - Hylochœrus - Hylocomium - Hylodes, bladgrodor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HYLODES
Hylemy’ia, flugsläkte, se A n t h o my i i n æ.
Hyle’sinus, skalbaggsläkte av fam. 1’pidæ
med blott 1 art i Sverige, H. crena’tus, svarta
askbastborren, som lever under barken på ask,
stundom ek el. lönn. Till samma släkte har
förr också förts fläckiga askbastborren,
Lepe-ri’sinus fra’xini (se Barkborrar). E.W-n.
Hylestad, hd i Aust-Agder fylke, s. Norge,
kring mellersta delen av Setesdalen; 540,25
kvkm.; 706 inv. (1930). S.
Hylinge (Hy llinge), gods i V. Husby s:n,
Östergötlands län, 9 km. v. om Söderköping;
areal med underlydande c:a 2,000 har;
taxeringsvärde 770,000 kr. Slottet är av sten i 3
vån. med 4 flyglar, byggt 1784 och rymmer
dyrbara inventarier. H. är känt sedan
1600-talet och tillhörde från 1726 det Burensköldska
fideikommisset (se B o r k h u 11) men
frånskildes och blev 1782 fideikommiss inom ätten
Strömfält. Nuv. innehavare är ryttmästaren
C. M. H. Strömfelt. ’ Th.P.
Hyll, bot., se Hyllesläktet.
Hylla, E r i c h, tysk pedagog och psykolog
(f. 1887), har särsk. ägnat sitt intresse åt
folkskolans undervisningsmetoder och har
verksamt bidragit till att utforma den metodik, som
f.n. behärskar tysk folkskoleundervisning. G.Fr.
Hylle, hylleblad, detsamma som
blom-hylleblad, se Blomma.
Hylleblommor, farm., se
Fläderblommor.
Hyllemor el. h y 11 e f r u n, enl. skånsk och
dansk folktradition ett väsen, som bor i gamla
hylle- el. fläderträd. H. tillhör dock ej den
eg. folktron utan är snarast att anse som en
pedagogisk fiktion för att skrämma barn från
att bryta kvistar av hylleträden el. orena
under dem, vilket anses vålla sjukdom. En
motsvarighet är askefrun, som säges hålla till i
askträd och som uppdiktats i analogi till h.
v.S-w.
Hyllesläktet (hyll, fläder), Samba’cus,
av fam. tryväxter, omfattar 20 arter, utbredda
över större delen av jorden. De äro buskar el.
träd, sällan fleråriga örter med kraftigt
märg-fylld stam, motsatta, parbladiga blad, i
kvastlika knippen ordnade, små, vita, rödlätta el.
gulgröna, ofta starkt doftande blommor och
bärfrukt. I Sverige förekomma odlade el.
förvildade 3 arter: S. nigra, fläder (se d.o.); S.
ra-cemo’sa, druvhyll, en 2—4 m. hög buske med
äggformad blomställning och korallröda
frukter; S. e’bulus, sommarhyll, en 60—125 cm. hög,
flerårig, buskliknande ört med platt
blomställning och svarta frukter. A.V-e.
Hyllestad, hd i Sogn og Fjordane fylke,
Norge, på n. sidan av Sognefjordens yttre del;
260,7» kvkm.; 2,148 inv. (1930). S.
Hyllete, se Fläderblommor.
Hylletofta, s:n i V. hd, Jönköpings län, v.
om Sävsjö; 62,78 kvkm., därav 62,25 land; 566
inv. (1932; 9 inv. pr kvkm.); 4,78 kvkm. åker
(1927; 7,7% av landarealen), 37,24 kvkm.
skogsmark. — Pastorat: Bringetofta, N. Ljunga och
H., Västra h:ds kontrakt, Växjö stift. J.C.
Hyllinge, gruvsamhälle i V. Broby s:n,
Kristianstads län, s.v. om Åstorp; 1,140 inv.
Tegelbruk, tillhörande Höganäs-Billesholms a.-b.
Stenkolsgruvan nedlades o. 1927. J.C.
Hyllinge, gods, se Hylinge.
Hyllning (av verbet hylla, till huld, alltså:
eg. göra sig bevågen), en särsk. i högtidlig
form framburen gärd av aktning, tillgivenhet
och trohet. Av gammalt har h. huvudsaki.
betytt den högtidliga, av symboliska handlingar
och ceremonier präglade akt, varigenom
undersåtar, vasaller etc. försäkrade sitt
överhuvud, fursten el. länsherren, sin trohet och
lydnad. Jfr Eriksgata och Tro- och
huldhet s e d. E.Spr.
Hyllsläktet, bot., se Hyllesläktet.
Hylmö, Gunnar Efraim, teolog (f. 28/ii
1878), docent i G. T:s exegetik i Lund 1920,
lektor vid Lunds folkskoleseminarium s.å..
teol. d:r 1923. H. har bl.a. utg. ”Kompositionen
av Mikas bok” (gradualavh. 1919), ”De s.k.
vallfartssångerna i Psaltaren” (1925) och
”Studier över stilen i de gammaltestamentliga
profetböckerna”, 1 (1929). E.Ltn.
Hylo’bates, apsläkte, se G i b b o n e r.
Hyloba’tidæ, apfam., se Gibboner.
Hylo’bius, skalbaggsläkte, se V i v 1 a r.
Hylochæ’rus, ett släkte svindjur, se
Skogs-svin.
Hyloco’mium, bladmossläkte av fam.
Hyp-na’ceæ, omfattar greniga, ofta i mattor
växande, grova mossor med kort och tjockt
sporhus. Av Sveriges 9 arter nämnas här de, som
utgöra den stora mängden av skogsmarkernas
mossvegetation, näml. H. proli’ferum,
skogsmossa, H. parieti’num, väggmossa, även på
hedmarker, H. trique’trum, kransmossa och H
squarro’sum, hakmossa, även på gräsmarker.
A.V-e.
Hylo’des, bladgrodor, släkte inom fam.
Cystigna’thidæ (se d.o.) av ordn. svanslösa
groddjur, räknande över 80 arter, vilka
tillhöra tropiska Amerika. De leva liksom
lövgrodan på träd, buskar el. örtartade växter.
Hannarna, även bland de små formerna, ha
ett starkt läte. Av arterna bör framförallt
nämnas den 4 cm. långa antillgrodan el. c
o-q u i, H. mastinice’nsis, från Västindiska öarna;
den genomgår näml, en utveckling på land utan
förvandling. H.W.
— 573 -
— 574 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
