HYNDMAN Hymettos. jättar var dem i hälarna. Tor satte då ned kitteln och slog dem alla ihjäl. Med i huvudsak samma innehåll återfinnes berättelsen i Snorres Edda. Vissa av de omtalade sagomotiven påträffas även på andra håll. E.H. Hymn, hos antikens greker beteckning på festliga tempelsånger, vilken övertogs av den kristna kyrkan för icke-bibliska lovsånger till Guds ära och motsvarade ung. vårt uttryck ”andlig visa”. Dylika diktningar voro omtyckta redan på 100-talet och begagnades för att utbreda kätterska trosmeningar, framförallt av arianerna. Den rättrogna h:s skapare är Ef-raim syrern (se denne), över huvud är det inom grekisk-katolsk kyrka, som h. vunnit sin starkaste utbredning på bekostnad av bibeltexterna (se Bysantinsk musik). Inom latinsk kristenhet är biskop Ambrosius (se denne) det första stora namnet, och hans i antik meter avfattade, 4-radiga strofer blevo förebildliga för en hel rad senare skalder, Fortunatus, Rhabanus, Fulbertus, Ratpertus och Bruno m.fl. På 800—900-talen kom h. under starkt medelgrekiskt inflytande och utvecklades till en på textens accenter byggd dikt (ss. Efraim) med assonerande versslut, varur rimmet utbildades. Fulländaren av denna h.- art är Adam av Saint Victor i Paris (jfr S e-k v e n s). Musiken till den äldsta kristna h. torde ha varit folkliga, från de små landsortsteatrarna härrörande, populära visor. Därav förklaras ock den starka motviljan i Rom mot h., som först på 1100-talet upptogs i den påvliga liturgien. Melodiskt råkade h. under denna tid i beroende av folklig europeisk tonkonst. — Numera användes beteckningen h. för vokala verk av den mest olikartade beskaffenhet, ej alltid av kyrklig el. ens andlig art, vanl. för stycken, anlagda på en pompös och högtidlig verkan. Jfr H y m n o-1 o g i. C.A.M. Hymnolog [-lå'g], kännare av den kyrkliga hymnens och kyrkovisans historia. Jfr Hymno 1 o g i. Hymnologi', läran om den kristna hymnens och kyrkovisans historia jämte härför ordnade saml. av texter och melodier. Redan medeltiden idkade studier i h., och humanismens intresse härför visa t.ex. Bebelius, ”Liber hym-norum” (1501), Cassander, ”Hymni ecclesia-stici” (1556), Clichtoveus, ”Elucidatorium eccle-siasticum” (1558) m.fl. Samlingar, som utnyttja ett enskilt lands el. en tidsepoks hymnskatter, äro bl.a. Arevalo, ”Hymnodia hispanica” (1786), E. Duemmler m.fl., ”Poetæ latini ævi carolini” (4 bd, 1880—1923). Romantikens historiska intresse kom h. till godo i samband med den kyrkomusikaliska renässansen. Alla tidigare textsaml. äro överflödiga efter C. Blu-me & G. M. Dreves ”Analecta hymnica medii ævi” (55 bd, 1886—1922). Viktigaste melodi-saml. äro: W. Bäumker, ”Das katholische deutsche Kirchenlied” (4 bd, 1886—1911), J. Zahn, ”Die Melodien der deutschen evange-lischen Kirchenlieder” (6 bd, 1888—93), A. Schubiger, ”Die Sängerschule S: t-Gallens” (1858), C. A. Moberg, ”Über die schwedischen Sequenzen”, 2 (1927). — Svensk h. företrädes av bl.a. J. W. Beckman, E. Liedgren och Pr. Nodermann. C.A.M. Hynda, honhund, tik. Hyndevadsström, se Hjälmaren. Hyndluljoö, en blott i Flatöboken (se d.o.) förekommande dikt, som brukar upptagas bland d.ä. Eddans gudasånger. Freja uppsöker jättinnan Hyndla för att åt sin gunstling Ottar skaffa upplysningar om dennes härstamning; dessa lämnas endast motvilligt av jättinnan. I denna f.ö. mycket osammanhängande och i poetiskt avseende föga framstående dikt ha sannolikt inflätats rester av en annan dikt av mytologiskt innehåll, den s.k. Voluspå in skamma (”den korta Voluspa”). E.H. Hyndman [haFndman], Henry M a y e r s, engelsk politiker (1842—1921). Efter studier — 581 — — 582 —