HYMATOMELANSYRA makterna, sändes i spec. mission till president Wilson aug. 1914 och var senare s.å. minister utan portfölj. 1915—17 var han sändebud i London och samtidigt inrikes-, resp, repara-tionsminister, 1918—20 utrikesminister, Belgiens l:e delegerade vid fredskonferensen 1919, 1920 president i Nat. förb:s l:a församling. Under de följ, freds- och ekonomiska konferenserna var han en av huvudpersonerna, Belgiens delegat hos Nat. förb. 1920—25, flera gånger medl. av dess råd. Ånyo utrikesminister 1924—25, justitieminister 1926—27, har han sedan 1927 utan avbrott fungerat som utrikesminister, i Jaspars och Renkins olika ministärer och nu senast (okt. 1932) i Broque-villes. Beprövad skiljedomare i internationella tvister, var H. våren 1932 ordf, i den extra folkförbundsförsamlingen på gr. av stridigheterna Kina-Japan. Th. Hymatomela'nsyra, se Humusämnen. Hymen (lat.; grek. Hyme'n, besläktat med hymn). 1) Bröllopssång i den klassiska forntiden, benämnd efter det ofta använda (till sitt ursprung dunkla) hälsnings- och lyckönsk-ningsropet hymen. Bland h.-diktare kunna nämnas Theokritos och Catullus. W.N. 2) Grek. myt. (i grek, även Hymenai’os, lat. Hymence'us), en skön atensk yngling, som tärdes av en obesvarad låga till en adlig jungfru. Då H. vid de eleusinska mysterierna (se Eleusis), iklädd kvinnokläder, följde efter sin älskade, blev han jämte denna o.a. jungfrur bortrövad av sjörövare. H. lyckades emellertid döda dessa och undkomma till Aten, vars invånare snart befriade fångarna, varvid H till belöning erhöll sin tillbeddas hand. Efter denna tilldragelse skall H. ss. en bröllopsfestens gud ha åkallats i atenarnas bröllopssånger (se H.l). W.N. Hymen (till samma indoeur. rot som sv. sy; icke besläktat med föregående), anat., ett balv-månformat slemhinneveck å slidans bakre vägg vid dess mynning. Det brister vanl. vid första samlaget och kallas därför även mödoms-hinnan. E.E.-M. Hymenæ'a, släkte av fam. baljväxter, un-derfam. Cæsalpinoi'deæ, med 8 i tropiska Amerika inhemska arter, träd med parbladiga, lä-derartade blad, stora, vita, i klase anordnade blommor och läderartad, baljlik frukt. H. Courbaril, lokustträdet, lämnar ett brunt till rött, hårt och tungt virke, courbarilträ, samt, jämte flera andra arter, å rötter och bark ett gult till mörkgrönt harts, sydamerikansk el. brasiliansk kopal (huvudsaki. från Brasilien, Gu-ayana och Venezuela). De garvämnerika frukterna kallas ofta algarobilla (se d.o.). O.Gz Hymenæ'us, grek, myt., se Hy men 2). Hyme'nium, det genom förening av fertila hyfer bildade sporalstrande lagret hos svamparna. Mellan dessa hyfer förekomma ofta i h. sterila celltrådar, parafyser och cystider (se d.o.). H. hos lavarnas apothecier, vilket väsentligen har samma byggnad, utgår från ett hypothecium och täckes av ett övre gränsskikt, epithecium. O.Gz. Hymenoca'llis, släkte av fam. narcissväxter, innefattande 30 i tropiska Amerika inhemska arter med vita el. gula, trattlika blommor, stor, trattformig bikrona och köttig kapsel. Flera H.-arter odlas för sina praktfulla blommor som prydnadsväxter, t.ex. H. macrostepha'na. O.Gz. Hymenoliche'nes, en grupp lavar, se B a s i-diolichenes. Hymenomyce'tes, se Hattsvampar. Hymenophylla'ceæ, ormbunksfam., som omfattar 2, huvudsaki. tropiska släkten, Hyme-nophy'llum och Tricho'manes, med o. 100 arter i varje. De äro mossliknande, späda örter, som ofta växa epifytiskt i fuktiga skogar och bergstrakter. På norska västkusten förekommer här och där på fuktiga, mossbevuxna klippor en art, Hymenophy'llum pelta'tum (H. Wilso'nii). A V-e. HymenophyTlum, se Hymenophylla-c e æ. Hymeno'ptera, insektordn., se S t e k 1 a r. Hymeno'pterblommor, se Biblommor 1). Hymer, se H y m i s k v i d a. Hyme'ttos, antika namnet på nuv. T r e 1 o-v u n i, bergsträckning i s. Grekland, ö. om Aten. Högsta punkten 1,027 m.ö.h. H. var förr berömt för sin honung och sin blågrå marmor. O.P. Hymiskvida, en av gudasångerna i den äldre Eddan, handlar om Tors och Tyrs besök hos jätten Hymer vid havet i avsikt att av honom låna en ofantlig kittel, som skulle användas vid ett av havsguden Ägir för gudarna tillställt gästabud. Hymer blev icke synnerligen belåten med att hos sig se Tor, jättarnas svurne fiende. Till aftonmåltiden kokades tre oxar, av vilka Tor ensam åt upp två. Detta syntes Hymer väl mycket. I morgon, menar han då, få vi nog ge oss av och skaffa oss mat. De fara då ut på en fisketur långt till havs. Medan jätten fiskar, sätter Tor på kroken ett oxhuvud, och själva Midgårdsormen nappar på betet. Tor ger denna med sin hammare ett kraftigt hugg i huvudet, men odjuret sjunker tillbaka i havet. Efter återkomsten kräver Hymer av Tor vissa kraftprov. Kitteln skulle de båda gudarna få, om de kunde bära den bort, och Tor lyckas äntligen lyfta den upp på sin rygg. När de på hemfärden vände sig om, märkte de, att Hymer med en mängd andra — 579 — — 580 -