HÄRDHET Hård, synnerligen vittutgrenad småländsk frälseätt, vars äldre genealogi är oklar. Två ättegrenar introducerades på riddarhuset 1625 som resp. H. af Segerstad och H. af T o r e s t o r p. Medl. av den förra ätten var H.l), som 1710 blev friherre och 1731 greve. C. 1) Carl Gustaf H. (af Segerstad), krigare (1674—1744), blev korporal vid livdrabanterna 1700, generaladjutant 1703, överste 1706, löjtnant vid livdrabanterna s.å., generalmajor av kav. och kaptenlöjtnant vid livdrabanterna 1710, generallöjtnant 1713, general 1717, guvernör i Skåne s.å., landshövding i Malmöhus län 1719, riksråd 1727. H. följde Karl XII under alla hans fälttåg och var av honom på gr. av sin tapperhet och duglighet högt skattad. Svårt sårad vid Poltava, medföljde H. till Bender, där han i kalabaliken vid konungens sida åter blev sårad och fången. Som riksråd hörde H. till Horns anhängare och blev därför 1739 av de segrande hattarna licen-tierad. P.S. 2) Johan Ludvig H. (af Segerstad), den föregåendes son, greve, militär och politiker (1719—98). Löjtnant 1741, deltog han i kriget i Finland 1741—42, blev kapten 1745 och fick överstes avsked 1748, sedan han 1747 gått i holländsk tjänst. Han deltog i österrikiska succes-sionskriget samt i statsvälvningen i Nederländerna 1747 Efter hemkomsten slöt han sig till hovpartiet (se d.o.), blev en av ledarna för revolutionsförsöket 1756, lyckades fly men dömdes till döden; domen upphävdes 1765. I preussisk tjänst blev H. 1772 generallöjtnant och guvernör i Spandau. P.N-m. 3) Carl Gustaf H. (af Segerstad), den föregåendes sonson, greve, ämbetsman (1790—1841), 1826 medl. av Högsta domstolen. Statsråd 1836—40, tillhörde H. konseljens s.k. jaherrar, vilkas rådslag bestodo i att rösta för den av Karl XIV Johan omfattade meningen. N.H-g. Hårda frön, hårdskaliga frön, hårda korn, frön, som på gr. av särsk. byggnad hos fröskalet endast ytterst långsamt upptaga vatten och på gr. därav först efter längre tid (mån. el. år) nå till groning, t.ex. hos vissa baljväxter och en del barrträd. Groningen kan hos h.f. påskyndas medelst mekanisk prepa-rering av fröskalet, varigenom detta lokalt spränges (t.ex. klöverfrö), el. genom behandling med svällande medel, ss. svavelsyra (viss? barrträdsfrön) m.m. H.f. gro vid olika tid, och en del undgår därigenom att förstöras under klimatiskt ogynnsamma år. Vid grobarhetsun-dersökningar å frökontrollanstalterna anses dels de frön av baljväxter, vilka vid gronings-tidens utgång för ifrågavarande fröslag äro fullt friska, men på gr. av skalens hårdhet ännu icke svällda, dels friska icke grodda frön av långsamt groende trädslags frön, vara h.f. och registreras särsk. samt angivas i analysbeviset. O.Gz;A.V-e. Hårda hjärnhinnan, se Hjärnhinnor. Hårdbast, bot., se Bast. Hårdbly, antimonbly, se d.o. och Friskbly. Hårdbrand, se Sotsvampar. Hårdbältor, underfam. bland bältdjuren (se d.o.). Hårdgummi, se E b o n i t. Hårdhet är en kropps förmåga att motstå inträngandet av en annan kropp, el. i allm. det motstånd, ett material bjuder mot en partiell formförändring genom tryck. H. är nära förbunden med den inre friktionen och avtar liksom denna i regel med stigande temp. Hos ett material med given sammansättning växlar h. med den inre byggnaden men är vid likartad inre byggnad i det närmaste konstant. Graden av h. är därför en kännetecknande egenskap hos de flesta fasta kroppar, spec. kristaller och kristalliniska ämnen, ss. mineral, bergarter och metaller. Inom mineralogien bestämmes ofta h. som ett hjälpmedel för särskiljande av olika mineral. Kännedom om h. är även av betydelse vid maskinell bearbetning och beredning av bergarter, ss. bergborrning, krossning (se d.o.) m.m. Hos stål och metaller, vilkas struktur är mer el. mindre växlande, alltefter den värme- el. mekaniska behandling de undergått (se Metallografi, Järn och stål, Värmeb e h andlin g), växlar h. i motsvarande grad, och man har i bestämning av h. ett enkelt medel att få en uppfattning om det tillstånd, i vilket materialet befinner sig, och om dess allmänna mekaniska egenskaper. Särsk. är detta fallet vid valsat el. smitt stål, där h. i ett visst behandlingstillstånd nära följer kolhalten och hos de vanligaste stålsorterna är di — 633 — — 634 —