Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hård, ätt - Hård, 1. Carl Gustaf (af Segerstad) - Hård, 2. Johan Ludvig (af Segerstad) - Hård, 3. Carl Gustaf (af Segerstad) - Hårda frön, hårdskaliga frön, hårda korn - Hårda hjärnhinnan - Hårdbast - Hårdbly - Hårdbrand - Hårdbältor - Hårdgummi - Hårdhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRDHET
Hård, synnerligen vittutgrenad småländsk
frälseätt, vars äldre genealogi är oklar. Två
ättegrenar introducerades på riddarhuset 1625
som resp. H. af Segerstad och H. af
T o r e s t o r p. Medl. av den förra ätten var
H.l), som 1710 blev friherre och 1731 greve. C.
1) Carl Gustaf H. (af Segerstad),
krigare (1674—1744), blev korporal vid
livdrabanterna 1700,
generaladjutant 1703,
överste 1706, löjtnant
vid livdrabanterna
s.å., generalmajor av
kav. och
kaptenlöjtnant vid
livdrabanterna 1710,
generallöjtnant 1713,
general 1717, guvernör i
Skåne s.å.,
landshövding i Malmöhus län
1719, riksråd 1727.
H. följde Karl XII
under alla hans fälttåg och var av honom
på gr. av sin tapperhet och duglighet högt
skattad. Svårt sårad vid Poltava, medföljde H.
till Bender, där han i kalabaliken vid konungens
sida åter blev sårad och fången. Som
riksråd hörde H. till Horns anhängare och blev
därför 1739 av de segrande hattarna
licen-tierad. P.S.
2) Johan Ludvig H. (af
Segerstad), den föregåendes son, greve, militär och
politiker (1719—98).
Löjtnant 1741,
deltog han i kriget i
Finland 1741—42,
blev kapten 1745 och
fick överstes avsked
1748, sedan han 1747
gått i holländsk
tjänst. Han deltog i
österrikiska
succes-sionskriget samt i
statsvälvningen i
Nederländerna 1747
Efter hemkomsten slöt
han sig till hovpartiet (se d.o.), blev en av
ledarna för revolutionsförsöket 1756, lyckades
fly men dömdes till döden; domen upphävdes
1765. I preussisk tjänst blev H. 1772
generallöjtnant och guvernör i Spandau. P.N-m.
3) Carl Gustaf H. (af Segerstad),
den föregåendes sonson, greve, ämbetsman
(1790—1841), 1826 medl. av Högsta domstolen.
Statsråd 1836—40, tillhörde H. konseljens s.k.
jaherrar, vilkas rådslag bestodo i att rösta för
den av Karl XIV Johan omfattade meningen.
N.H-g.
Hårda frön, hårdskaliga frön,
hårda korn, frön, som på gr. av särsk.
byggnad hos fröskalet endast ytterst långsamt
upptaga vatten och på gr. därav först efter längre
tid (mån. el. år) nå till groning, t.ex. hos vissa
baljväxter och en del barrträd. Groningen kan
hos h.f. påskyndas medelst mekanisk
prepa-rering av fröskalet, varigenom detta lokalt
spränges (t.ex. klöverfrö), el. genom
behandling med svällande medel, ss. svavelsyra (viss?
barrträdsfrön) m.m. H.f. gro vid olika tid, och
en del undgår därigenom att förstöras under
klimatiskt ogynnsamma år. Vid
grobarhetsun-dersökningar å frökontrollanstalterna anses
dels de frön av baljväxter, vilka vid
gronings-tidens utgång för ifrågavarande fröslag äro
fullt friska, men på gr. av skalens hårdhet ännu
icke svällda, dels friska icke grodda frön av
långsamt groende trädslags frön, vara h.f. och
registreras särsk. samt angivas i
analysbeviset. O.Gz;A.V-e.
Hårda hjärnhinnan, se Hjärnhinnor.
Hårdbast, bot., se Bast.
Hårdbly, antimonbly, se d.o. och
Friskbly.
Hårdbrand, se Sotsvampar.
Hårdbältor, underfam. bland bältdjuren (se
d.o.).
Hårdgummi, se E b o n i t.
Hårdhet är en kropps förmåga att motstå
inträngandet av en annan kropp, el. i allm. det
motstånd, ett material bjuder mot en partiell
formförändring genom tryck. H. är nära
förbunden med den inre friktionen och avtar
liksom denna i regel med stigande temp. Hos ett
material med given sammansättning växlar h.
med den inre byggnaden men är vid likartad
inre byggnad i det närmaste konstant. Graden
av h. är därför en kännetecknande egenskap hos
de flesta fasta kroppar, spec. kristaller och
kristalliniska ämnen, ss. mineral, bergarter och
metaller. Inom mineralogien bestämmes ofta
h. som ett hjälpmedel för särskiljande av olika
mineral. Kännedom om h. är även av
betydelse vid maskinell bearbetning och beredning
av bergarter, ss. bergborrning, krossning (se
d.o.) m.m. Hos stål och metaller, vilkas
struktur är mer el. mindre växlande, alltefter den
värme- el. mekaniska behandling de undergått
(se Metallografi, Järn och stål,
Värmeb e h andlin g), växlar h. i
motsvarande grad, och man har i bestämning av h.
ett enkelt medel att få en uppfattning om det
tillstånd, i vilket materialet befinner sig, och
om dess allmänna mekaniska egenskaper. Särsk.
är detta fallet vid valsat el. smitt stål, där h.
i ett visst behandlingstillstånd nära följer
kolhalten och hos de vanligaste stålsorterna är
di
— 633 —
— 634 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
