HÅRDHET rekt proportionell med brottgränsen (se Hål 1-f a st het). — Bestämning av h. kan ske enl. ett flertal olika metoder, vilka i princip överensstämma däruti, att man med en hårdare kropp åstadkommer ett intryck i det material, som skall provas, under sådana betingelser, att man genom uppmätning av intryckets storlek el. på annat sätt erhåller ett siffermässigt uttryck för h., ett s.k. h å r d h e t s t a 1, i en efter provningsförfarandet vald skala. För att hårdhetstalen i en dylik skala skola vara sinsemellan jämförbara, måste provet alltid utföras på i detalj likformigt sätt. Hårdhetstalen i olika skalor äro i allm. icke exakt jämförbara genom omräkning, men man har för de i praktiken vanligaste provningsmetoderna uppställt vissa omräkningstal el. -formler, med vilkas hjälp man kan få en för de flesta ändamål tillfredsställande uppfattning om skalvärdenas inbördes lägen. Det enklaste sättet att bestämma h. är att direkt jämföra det material, som skall provas, med andra kroppar genom r e p-n i n g. Denna metod användes inom mineralogien med användning av den mineralogiska el. M o h s’ h.-s kala, vilken är sammansatt av en serie olika hårda mineral, ordnade och numrerade i följd efter stigande h Skalan består av följ. 10 mineral: 1) talk, 2) gips, 3) kalkspat, 4) flusspat, 5) apatit, 6) fält-spat, 7) kvarts, 8) topas, 9) korund och 10) diamant. Undersökningen sker på så sätt, att man med mineralen i h.-skalan, börjande med de mjukare, söker åstadkomma repor i det mineral, som skall undersökas. Repas t.ex. mineralet av kvarts men ej av fältspat, så ligger dess h. mellan 8 och 7. Har man ej tillgång till h.-skalans mineral, kan man få en ungefärlig uppfattning om h. genom repning med en knivsudd. Mineral av hårdhetsgraden 7 och däröver repas ej av kniv och elda mot stål; 6 repas knappt av kniv, 5 täml. lätt, 4 lätt och 3 mycket lätt, 2 och 1 kunna repas med nageln. H.-talen i den mineralogiska skalan giva icke någon likformig gradering av h. utan endast ordningsföljden. Skillnaden i h. är t.ex. myckel större mellan 4 och 5 el. 8 och 9 än mellan 5 och 6. Detta framgår även av fig. 1, som återger resultat erhållna vid försök av Auerbach o. 1900. Den s.k. absoluta h. hos mineral bestämdes vid dessa försök genom fastställande av det tryck i kg/kvmm., som erfordras för att göra ett intryck med en lins i mineralet till sådant djup, att trycket pr ytenhet förblir oförändrat, även om belastningen på linsen ökas. De gängse tekniska metoderna för bestämning av h. hos stål och metaller skilja sig i två grupper, statiska och dynamiska prov, efter sättet för intryckets åstadkommande. Vid de sta tiska proven åstadkommes intrycket under konstant el. till ett konstant värde långsamt stegrad belastning. Till denna grupp höra Martens’ ritsningsprov, kultryckprovet enl. Brinell, Rockwellprovet o.a. likartade metoder. Enl. M a r t e n s’ metod föres en diamantspets med 90° spetsvinkel under känt tryck över den plana provytan. Som h.-tal angives ant. den belastning, som därvid erfordras för att åstadkomma en repa av O,oi mm. bredd, el. enklare repans bredd vid viss belastning. Kultryckprovet enl. Brinell, el., som det oftast benämnes, B r i-n e 11 p r o v e t, är den viktigaste av metoderna för h.-bestämning och är den metod, som i allm. ger de tillförlitligaste resultaten. Provet utföres i en s.k. Brinellpress (fig. 2) och tillgår så, att en härdad stålkula med diam. D mm. (se fig. 3) under en till ett konstant värde P kg. långsamt stegrad belastning pressas vinkelrätt in i provföremålets planslipade yta. Belastningen hålles oförändrad under viss tid, vanl. 30 sek., och avlastas därefter. Man uppmäter diam, d hos det kvarstående, kalottformade intrycket. Som h.-tal, Brinell-h., H, räknas belastningen pr ytenhet å kalottarean F, d.v.s. P 2 P H=~ =---------------;--------- F irD(D ~ ]/D2 — d2). Med kulor av olika diam, erhålles samma h.-tal, om belastningarna väljas proportionella med kuldiam:s kvadrat, P = konstant X D2. Vanligast är en kuldiam. av 10 mm. och en belastning = 3,000 kg. för järn och stål, 1.000 kg. för hård koppar, mässing, brons o.d., och 250 kg. för mjukare metaller. Brinell-h. vid normalprovet med 10 mm. kula och 3,000 kg. belastning under 30 sek. brukar betecknas H el. HIV Har provet utförts på annat sätt, t.ex. med 5 mm. kula och 750 kg. belastning under 30 sek., användes beteckningen Hs/zso/so el. motsvarande. Vid Rockwellprovet bestämmes det djup, till vilket en provspets intränger i materialet vid en viss belastningsökning. Provföremålet pressas först med lågt tryck mot spetsen, därefter anbringas med en viktsbelastad hävarm en viss tryckökning, som sedan ånyo avlastas. Provet utföres i en s.k. Rockwellapparat (fig. 4), som är försedd med en visaranordning, vilken efter avlastningen direkt utvisar h.-talet. Visaren löper över två skalor, ”B”- och ”C”-skalorna. Den förra gäller, då man för mjukare material som provspets använder en stålkula med Vib tums diam. (1,59 mm.), den senare, då man för hårt material använder en diamantkon med 120° toppvinkel som provspets. Rockwell-h. i dessa olika skalor brukar betecknas resp. R^. Sambandet — 635 — — 636 —