HÅRDHETSPROV vande kraft) och den undanträngda volymen i intrycket. För omräkning till Brinell-h. uppgives H^ = 1,60 Hn. Vid prov med fjäderbelas-tad hammare uppmätes intryckets diam., och man erhåller Brinell-h. ur en på erfarenhetsvärden baserad kurva. — Som ovan antytts, finnas även h.-prov, vid vilka h. bestämmes på annat sätt än genom uppmätning av intryckets storlek. Det viktigaste av dessa är återstuds-ningsprovet enl. S h o r e. För detta prov användes ett s.k. skleroskop (fig. 6), bestående av ett glasrör, i vilket en liten hammare med diamantspets faller fritt från given höjd mot provföremålets vågräta yta. Som h -tal, skleroskop-h., Hs, angives den höjd, till vilken hammaren studsar tillbaka. Denna höjd avläses å en på glasröret anbringad skala (100 = härdat stål). Något allmängiltigt samband mellan skleroskop- och Brinell-h. kan ej uppställas. För vanligt varmvalsat kolstål gäller ung. Hn = 4 Hs. Ett mera spec. h.-prov är Herberts pendelprov. Vid detta prov användes en bygelformad pendel (fig. 7), i mitten försedd med en kula av stål, rubin el. diamant av 1 mm. diam. Pendeln anbringas med kulan mot provytan och inställes till indifferent jämvikt, varpå tyngdpunkten sänkes 0,i mm. under kulans centrum och pendeln bringas att svänga. Som h.-tal angivés ant. tiden i sek. för 10 mycket små svängningar el. också pendelns utslags-vinkel efter en svängning från ett utgångsläge i 45° vinkel från jämviktsläget. Beträffande de olika provningsmetodernas lämplighet och användbarhet för olika ändamål må nämnas följ. För att Brinellprovet skall ge ett riktigt resultat, måste provföremålets tjocklek vara minst 7 gånger intryckets djup. Vid provstället skadas ytan så mycket, att provföremålet i allm. icke vidare är användbart. Rockwellprovet medför endast obetydlig skada å ytan, och genom det ringa intrycksdjupet (0,05—0,25 mm.) kan provet användas å tunnare provstycken och för bestämning av h. hos relativt tunna ytskikt, ss. hos sätthärdat stål. Båda dessa prov lämpa sig bäst för undersökning av smärre provstycken, emedan apparaterna knappast äro transportabla, vilket däremot är fallet vid de övriga provningsmetoder-na. Av dessa är skleroskopprovet det vanligaste, och detta prov användes särsk. för mycket hårda material och för maskindelar o.a. föremål, som med fördel provas på sin piats. Vid skleroskopprovet såväl som vid fallham-marprovet måste apparaten hållas noga lodrätt, och proven kunna således endast användas på vågräta ytor. Prov med fjäderbelastad hammare kunna ske oberoende av provytans läge. Brinell-h. hos några rena metaller framgår av nedanstående tab.: Metall Hårdhet kg/kvmm. Aluminium ....... 15 Bly............... 4 Guld ............ 19 Järn............. 45 Koppar .......... 35 Magnesium ....... 25 Nickel ........... 60 Platina .......... 25 Silver ........... 25 Zink ............. 35 Tenn .............. 5 H. hos legeringar växlar inom vida gränser beroende på sammansättning och behandling, t.ex. hos stål från 80 till 600 kg. pr kvmm. I.S. Hårdhetsprov, Hårdhetsskala, Hårdhetstal, se Hårdhet. Hårdmalm, fattigare kopparmalm; rikare kallas b 1 ö t m a 1 m. Hårdmetaller, tekn., se Skärmetaller. Hårdmynthet benämnes vissa hästars benägenhet att ligga hårt på bettet under körning el. ridning, varav följer, att deras styrbarhet och dressyr i viss mån försvåras. V.M-r. Hårdsatt järn, se Masugn. Hårdskaliga frön, se Hårda frön. Hårdskiffrar, benämning på de i den skandinaviska fjällkedjan förekommande bergarterna av kvartsitiskt el. hälleflintartat utseende, i regel skiffriga el. bandade, mer el. mindre täta; deras mineralogiska sammansättning är kvarts och fältspat med växlande andra inblandningar, mest glimmer. H. äro starkt omvandlade, till övervägande mängd myloniliska bergarter, men några av dem har man också velat tyda som sedimentära bildningar. K.A.G. Hårdvall, gräsbärande mineraljordar (ler-, sand- och grus jordar), som icke lida av skadlig fuktighet. H. har allmänt ansetts lämna ett för djuren nyttigare bete och hö än sådant från s i d v a 11 (vattensjuka, oftast i moss- el. mulljordar övergående marker). Hj.P. Hårdved, växtart, se C o r n u s. Hårdvete, Tri'ticum durum, se Vete. Hårfjäll, bot., se F j ä 11 h å r. Hårfloka, växtart, se Chærophyllum. Hårfolli'kel, hårsäck, se H å r 1). Hårfåglar el. bulbulfåglar, Pycnono'ti-dce, fam. av ordn. tättingar, med o. 260 arter av ung. en trasts storlek, mjuk och tät fjäderdräkt med hårliknande bildningar särsk. på nacken. De förekomma i tropiska Afrika och Asien. Gråbulbulen (Pycnono'tus arsi'noè) anses vara en av Afrikas bästa sångfåglar. Många arter hållas i bur ss. prydnadsfåglar. H.W. Hårfår, se Fårraser. Hårfällning. Liksom hos fåglarna fjäderdräkten periodiskt förnyas (se R u g g n i n g), så inträder även hos de flesta däggdjur årl. en förnyelse av hårbeklädnaden. Hos de i nordligare trakter levande djuren utbildas under hösten en tätare och vanl. längre hårfäll, — 639 — — 640 —