Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårfällning - Hårginst - Hårhygrometer - Hårkax - Hårkis - Hårklädsel - Hårkors - Hårkärl, hårrörskärl - Hårlag - Hårlav - Hårleman, ätt - Hårleman, 1. Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅRLEMAN
Olika typer av hårklädsel.
1. 1400-talets förra del. Målning av Filippo Lippi. Pal. Pitti, Florens. 2. 1500-talets
mitt. La Bella, av Tizian. Pal. Pitti, Florens. 3. Turban 1805. Mme de Staél, av F.
Gérard. 4. 1860-talet. Kejsarinnan Charlotte av Mexiko.
en vinterfäll, som på våren fälles och ersättes
med en kortare och glesare sommarfäll.
Samtidigt med denna hårväxling inträder hos
många djur, ss. den nordiska haren, vesslorna
m.fl., även en färgförändring (se
Skyddandeförklädnad). H.W.
Hårginst, växtart, se Ginstsläktet.
Hårhygrome’ter, se Hygrometer.
Hårkax, växtart, se Chærophyllum.
Hårkis, miner., se M i 11 e r i t.
Hårklädsel. I kvinnlig frisyr fästade
prydnader ha varit på modet endast periodvis i
kulturhistorien. En typisk h.-period var
ungrenässansen i Italien, då den invecklade
frisyren (se d.o.) rikt smyckades och inflätades
med små slöjor, pärlband, nät o.a.
prydnader. I Nordeuropa var h. så pass tung och
massiv under samma tid, att den måste räknas
som en delvis i håret inarbetad huvudbonad
(se d.o.). 1500-talets slut och 1600-talets början
överlastade även stundom frisyren med täta
smycken, små plymer, nät och rosetter, medan
1600-talets mitt helst hade en osmyckad frisyr.
Därpå kom fontangen (se d.o.), medan
1700-talets början åter avvisade h. Rokokotidens h.
var liksom frisyren enkel: en blomknippa, en
rosett el. en liten krans, medan 1770-talets höga,
invecklade frisyr till fest pryddes med rent
fantastiska h. med stor materialanhopning av
spetsar, band, smycken, plymer. Direktoaren
och empiren höllo sig till det enkla diademet,
när icke ganska rikt garnerade, ofta
turbanlika innemössor av lätt stoff brukades. Mössor
buros sedan av gifta damer hela 1800-talet och
brukas ännu av gamla personer. 1840-talets
typiska h. var ferronièren (se d.o.), 1850-talets
en blomknippa vid örat åt nacken, medan
1860-talet satte h. i en spetsig, diademlik anhopning
högt på hjässan. Till festdräkt har sedan under
flera decennier nästan obligatoriskt hört en
espri el. en ägrett (se d.o.) el. en plym -h.,
vilket ännu ingår i engelsk hovdräkt. Förutom
diademet till gala är h. sedan något decennium
bortlagd. I.
Hårkors, två tunna, varandra korsande
trådar av spindelvävs- el. kokongtråd, som
insättas i en astronomisk tub el. en
avläsningski-kare på den plats, där den av objektivet
alstrade bilden uppkommer, ögat ser då i okularet
trådarna skarpt samtidigt med (bilden av) det
föremål, mot vilket kikaren inriktats, och kan
använda dem och deras skärningspunkt som
referenslinjer, resp, -punkt vid mätningar.
Skärningspunkten måste därvid vara noggrant
injusterad i kikarens axel. A.B.L.
Hårkärl, hårrörskärl, blodkapillärer, se
Blodkärl, sp. 182, och Blodomlopp.
Hårlag, se H å r r e m.
Hårlav, växtart, se Anaptychia.
Hårleman, ätt, stammande från holländaren
Christian Horleman (1633—87), 1666
införskri-ven som trädgårdsmästare till kungl. trädgården
i Stockholm. Hans son Johan H. (1662—
1707), 1697 intendent över alla kungl. träd- och
lustgårdar i Sverige, adlades 1698; han var far
till H.l), som blev friherre 1747 men själv slöt
sin ätt. En kusin till den sistn. adlades 1751; tih
dennes ättegren hör Gustaf Rudolf H. (f. 16/s
1868), polismästare i Stockholm 1918—30. C.
1) Carl H., arkitekt (1700—53). H:s
utbildning inriktades tidigt mot byggnadskons
ten. 1715—20 inhämtade han arkitekturens
grunder hos G. J. Adelcrantz och torde redan
under denna tid ha trätt i närmare beröring
med N. Tessin d.y. Genom dennes bemedling
erhöll H. 1721 offentligt understöd till en
långvarig utländsk studievistelse i Holland, Belgien,
Frankrike och Italien. I Paris blev han först
elev av trädgårdsarkitekten Desgots och
studerade senare både vid arkitekturakad. och vid
målarakad. samt hos tidens ledande dekoratör
Oppenord. 1725 fortsatte han resan till Italien,
Uppslagsbok. XIII. __ 541 ___
21
— 642 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
