HÄRMANET där han bl.a. påverkades av Juvara i Turin och E. Bouchardon i Rom. 1727 hemkallades H. för att biträda Tessin vid slottsbygget i Stockholm. Följ, år blev han vid Tessins död hovintendent och ledande arkitekt vid slottet, vars fullbor dande och konstnärliga inredning blev H:s konstnärliga huvudarbete. Som konstnär anslöt sig H. till den rådande franska smaken och fick avgörande betydelse för rokokons genombrott i Sverige. Förbindelsen med Frankrike uppehöll han genom två senare resor till Paris (1731 och 1744—45) ävensom genom att inkalla franska konstnärer och hantverkare samt genom att bereda sv. konstutövare möjlighet till studier i Paris. H:s egna byggnadsverk utmärka sig för sträng symmetri och fasthet i planbild-ningen. Hans förkärlek för mansardtak och rusticering i byggnadernas bottenvåningar, portaler och lisener förläna hans verk omväxling och en tyngd, som i mindre byggnader ofta stegras till en viss klumpighet. Sedan H. 1741 blivit överintendent efter C. G. Tessin, fick han ökat inflytande på den konstnärliga utvecklingen, på samma gång som hans verksamhet som utövande arkitekt hämmades. Utom fullbordandet av Stockholms slott utförde H. ett stort antal om- och tillbyggnader vid de kungliga slotten, ss. Västerås, Gävle, Uppsala, Örebro, Karlberg, Drottningholm (flyglarna) och Tullgarn. Bland hans nybyggnader märkas Fredrikshov, Svartsjö, Hörningsholm, Fly-inge kungsgård, flera landshövdingeresidens, ärkebiskopshuset och konsistoriehuset i Uppsala, Stockholms observatorium samt flera privata herrgårdar, ss. Svindersvik, Åkerö och det efter H:s ritningar senare uppförda öveds-kloster. På kyrkorestaureringens område framträdde H. med originella tornbyggnader el. huvar för bl.a. Uppsala, Linköpings och Strängnäs domkyrkor, Jakobs kyrka i Stockholm samt för Mariestads och Hedemora kyrkor. Efter hans ritningar uppfördes bl.a. Sofia Albertina kyrka i Landskrona och öveds kyrka. En mängd andra arbeten på skilda områden, ss. fullbordandet av Polhemsslussen vid Trollhättan o.a. slussverk, broar och fyrar, trädgårdsanläggningar, bl.a. vid Ulriksdal, i Uppsala och Lund med orangerier, samt mönsterritningar för konstindustri, fingo förebildan de betydelse. — Inom politiken ingrep H. särsk. på det ekonomiska området, inträdde i Sekreta utskottet 1738 och erbjöds två gånger riksrådsvärdighet (1746 och 1747). Bland H:s skrifter märkas flera reseberättelser med arkitektoniskt och ekonomiskt innehåll. — Litt.: Å. Stavenow, ”C. H.” (1927). G.V. Hårmane't, zool., brännmanet, se S k i v-maneter. Hårmyggor, Bibio'nidæ, fam. av gruppen Nemato'cera inom ordn. tvåvingar. Små till medelstora myggor, som erinra om de eg. flugorna. Kroppen är avlång och starkt hårig. Benen äro långa, i sht det bakersta paret, och framtibierna vanl. utdragna i spetsen i en stark, tornelik fortsättning. — De största och flesta arterna — omkr. ett dussin — höra till släktet Bi'bio och ha svart och glänsande kropp samt stora, breda, vanl. mörka vingar. Allmänna i Sverige äro bl.a. B. marci, helt svart, och B. pomo'næ, svart med röda lår. Larverna leva av multnande växtdelar och träffas i trädgårdsjord, i mylla och under löv o.d. Någon nämnvärd skadegörelse av dem på rotfrukter o.a. i Sverige känner man ej. Själva myggorna uppträda om våren ofta i stor mängd och ha en långsam, svävande flykt med nedhängande, dinglande ben. S.Bgtn Hårnatesläktet, Ru'ppia, av fam. nateväxter, omfattar fleråriga, späda, över nästan hela jorden utbredda, i salt- och bräckvatten helt nedsänkta örter (äkta hydrofyter) med borstfina, slidomfattande blad och i 2-blommiga, skaftade ax samlade, små blommor, som sakna hylle. Vid kusterna i s. och delar av mellersta Sverige förekomma här och där 3 arter: R. spira'lis, skruvnate, R. rostella'ta, hårnate och R. bra'chypus, smånate. A.V-e. Hårnål, se Nål. Hårnäbb, svampart, seCeratostomella. Hårpensel, bot,, se Fjäderpensel. Hårpiska, en lång hårfläta, bars av de manliga kineserna, sedan de 1644 kommit under mongolernas välde, men avskaffades efter revolutionen 1911—12. H. utdrygades ofta på längden med löshår el. textilämnen. — Om h. i europeisk modedräkt se S t å n g p i s k a. 1. Hårpung, manlig frisyr från 1700-talets sista fjärdedel, vilken uppkom i samband med att peruken kom. ur bruk. Man lät håret växa långt och lade upp det i en i nacken hängande pung, som ombands med en rosett. I. Hårrem el. h å r 1 a g kallas hårbeklädnaden hos djur. Hårrot, se H å r och Hud. Hårrör, fys., se Kapilärrör. Hårrörsfenome'n, Hårrörskraft, se K a p i 1 1 a r i t e t. — 643 — — 644 —