HÄGG återföras till en specifik juridisk magi med rötter i animistiska föreställningar. H. är den ende nu levande sv. tänkare, som i eg. mening bildat skola. Genom sin värdenihilism har han dessutom utövat ett icke obetydligt inflytande på det allmänna tänkesättet. — Litt.: ”A. H.” (i ”Philosophie der Gegenwart in Selbstdarstel-lungen” 7, 1929); A. Vannérus, ”H.-studier” (1930). E.Å-n. Hägg, Prunus Padus, i Europa och n. Asien allmänt förekommande buske el. medelstort träd med i klase anordnade vita, välluktande Blommande kvist av hägg, Prunus padus. blommor och svarta, glänsande stenfrukter, kallade häggbär. H. växer i Sverige på skogsängar, i hagar och lundar m.m. upp till trädgränsen och är ett av Nordens prydligaste blomträd. Dess bark, vilken, liksom blommor och unga blad, luktar starkt av bittermandel, lämnar vid destillation blåsyrehaltigt vatten. Veden, som har bred, gulvit splint, ljusbrun kärnved och vacker spegel, är hård och seg samt lämnar ett förträffligt virke för finare snickeri- och svarveriarbeten; kolet begagnas vid kruttillverkning. Fruktköttets saft, som har kärv, sammandragande smak, användes till röd-färgning av vin och likörer samt till framställning av alkohol. Jfr Amelanchier. O Gz. Hägg, släkt, stammande från Häggeby s:n, Uppland, känd sedan 1500-talets mitt, senare huvudsaki. bosatt på Gotland. H.3) var son till orgelbyggaren N. P. Pettersson och antog efter modern namnet H. C. 1) Axel Herman H., skrev sig senare i utlandet H a i g, konstnär (1835—1921), studerade först skeppsbyggeri men ägnade sig sedan åt arkitekturen och har bl.a. utfört restaureringar av Floda kyrka och Visby domkyrka. H., som från 1856 var bosatt i England, förvärvade som akvarellist och särsk. som etsare världsrykte genom sina måleriska och med teknisk bravur utförda arkitekturbilder med motiv från engelska, franska, spanska, italienska och sv. katedraler och medeltidsstäder. H. var Zorns lärare i etsning. — Litt.: E. A. Armstrong, ”A. H. H. and his work” (1905). G.V. 2) J a c o b H., den föregåendes bror, sjö-militär och konstnär (1839—1931), sekundlöjtnant vid Flottan 1863, kommendörkapten av 2:a graden 1889, kommendör 1895, konterami-ral 1899, avsked 1904. H. tjänstgjorde 1874— 84 vid Sjökarteverket, var 1884—90 lärare vid och 1890—95 chef för Sjökrigsskolan samt 1909—04 stationsbefälhavare och befälhavande amiral i Karlskrona. H., som besatt framstående kunskaper inojn den nautiska arkeologien, har nedlagt ett betydande arbete ss. föreståndare för Statens sjökrigshistoriska samlingar samt i tal och skrift verkat för upprättandet av ett sv. marin- och sjöfartsmuseum. — I likhet med brodern framträdde H. som utövande konstnär och blev särsk. bekant genom sina ytterst noggrant och sakkunnigt utförda målningar och etsningar med motiv från havet och örlogsmannalivet samt genom samvetsgranna ill. till sjöhistoriska arbeten. E.Bz;G.V. 3) Gustaf Wilhelm H., tonsättare och orgelvirtuos (1867—1925), var från 1893 organist i Klara kyrka i Stockholm, därjämte 1904—08 lärare i harmoni och från 1908 i orgelspelning vid Musikaliska akad.; prof. 1915. Som lärare utövade H. ett djupgående inflytande på sv. orgelkultur och kyrkomusik samt riktade sitt instruments litteratur med en mångfald värdefulla alster i Widors och César Francks anda. Dessutom märkas piano-, orkester- och körverk, kammarmusik och sånger. G.M. 4) E r i k H., son till H.2), sjömilitär (f. 8/ii 1870), underlöjtnant vid flottan 1892, kommendörkapten av 2:a graden 1915 och l:a graden 1917, t.f. ge-nerallotsdirektör 1919 och ord. 1920. H. har bl.a. varit ledare av arbetena med flottans hemliga far- — 653 — — 654 —