HÄLSINGLAND Innehåll: sp. Geologi och terrängförhållanden .......677 Vattendrag .. 678 Klimat ............ 678 Växt- och djurvärld 678 Befolkning och folkminnen ..... 678 Dialekt ............679 Fornminnen ....... 680 Historia.......... 681 Vapen ............ 681 Bebyggelse och ekonomisk geografi .. 681 Konst ............ 682 Litteratur ....... 683 Geologi och terrängförhållanden. H. uppfyl-les nästan helt av det norrländska höglandet, som genom den blott en 1—2 mil breda kustslätten skiljes från havet. Dess kant bildar dock icke, som mångenstädes i Gästrikland, en tydligt markerad, rät linje utan är upplöst i talrika smärre bergkullar. Hela landskapet ut-göres av en från havet mot n.v. långsamt stigande platå, vars yta dock är mycket bruten. Berggrunden består nästan helt av urberg, hu-vudsakl. av en röd och grå gnejs, här och där ersatt av ögongnejs el. granit. Längst i n.v. finnes ett område av röd yngre ögongranit (Rä-tansgranit), i s. begränsat av ett fält av ler-skiffer. N.v.—s.ö.-riktningen synes vara dominerande för terrängformerna; de flesta dalarna ha denna riktning. Men de stora huvuddalarna ha, sannolikt sekundärt, på stora sträckor antagit andra riktningar. Så går Ljusnans dal ovanför Färila visserligen övervägande i n.v.— s.ö., men nedanför denna punkt nästan rakt mot ö. till Ljusdal och därifrån mot s. till Bollnäs. Även Voxna älv flyter i sitt övre lopp i en n.v.—s.ö. dal. Nedanför Voxna bruk antager denna däremot en rak ö. riktning och förenar sig med Ljusnans vid Bollnäs. Dessa avvikelser från den dalriktning, som för n. Sverige anses vara den normala, torde dock mestadels icke bero på att de äldre dalarnes nedre forts, avspärrats i sen tid. Voxnas övre dal fortsättes visserligen s. om Voxna bruk av ett dalföre, som går i den förras huvudriktning vidare mot s.ö. ned mot Gävlebukten. Men detta är långt ifrån så starkt markerat som övre Voxna-dalen. Vattendelaren ligger ända till 50 km. s. om Voxnas knä och mera än 100 m. över detsamma. Det får därför anses mycket osannolikt, att älvens avlänkning mot ö. har skett genom kvartär anhopning av morän- el. grusmaterial. Ej heller finnes någon s.ö. dal s. om Färila, från vilken Ljusnan kan ha spärrats i kvartär tid. Snarare ha under ett tidigare skede, då landytan ännu låg i nivå med de nuv. bergtopparna el. ännu högre, älvarna kommit ned i svaghets-, sprick- el. dislokationszoner i berggrunden, vilka avveko från den normala drä-neringsriktningen. Vattendragen skuro sig här ned hastigare än i sina gamla dalar, och dessa ersattes på så sätt sträckvis av nya. Att Voxnas nuv. nedre dal är tektoniskt betingad, antydes också av dess oregelbundna form. Den tyckes snarast bestå av en serie sänkningsfält. Även Ljusnans i stort sett v.—ö. dal nedanför Kilafors har en liknande prägel. Från Ljusdal går en dylik v.—ö. dal rakt mot Dellensänkan, som otvivelaktigt är en sent bildad gravsänka. I densamma anstår en vulkanisk bergart, ande-sit el. dellenit, av sannolikt tertiär ålder. Till densamma är bunden vulkanisk tuff. Redan ett par mil innanför kustlandet resa sig bergen till 400 m. (St. öråsen 458 m., Järvsöklacks regelbundna kägla 391 m.). De högsta bergen ligga längst i n.v. (Garpkölen 671 m.). Botten-och ändmoräner dominera överallt utom på kustslätten och i de större dalarna. I sänkorna äro myrar vanliga. Högsta marina gränsen ligger 235—255 m.ö.h. Kustslätten täckes i stor utsträckning av marina leror, vilka även nå in i de större dalarna, som i senglacial tid delvis voro fjordar. Rullstensåsar och rullstensfält äro vanliga. J.F. Vattendrag. H:s huvudflod är Ljusnan. Ända från Ljusdal flyter den genom ett antal delvis långa dalsjöar och bildar mellan dem smärre forsar. Långt uppe i n.v. bildar Ljusnan det 25 m. höga vattenfallet Laforsen. H:s största sjöar äro Dellensjöarna. J.F. Klimatet är hårt. Redan i s. delen har Kilafors en jan.-temp. av —6,3°. I n. delen sjunker den till —7,i° vid Bjuråker och —11,1 vid Ramsjö. Julitemp. är 15,8° i Ramsjö. Ärliga ne-derbördsmängden är c:a 450 mm. i och i närheten av kustlandet men växer mot v., så att den nära Dalagränsen är c:a 700 mm. J.F. Växt- och djurvärld. Växttäcket består övervägande av barr- (huvudsaki. gran-) skogar. Lövängar med björk och asp uppträda i dalgångarna. Almen går genom hela landskapet på ett fåtal skyddade lokaler. I n. och n.v. finnas talrika n. arter, ss. Oxy'ria digy'na, Sa-xVfraga niva'lis och grænla'ndica, Astra'galus alpi'nus, Pingui'cula alpi'na och villo'sa, Pe-tasi'tes fri'gidus. — Djurvärlden är särsk. i n.v. av n. typ. Så är siken här den viktigaste insjöfisken. Laxen går från kusten långt upp i älvarna. I skärgården är strömmingen av stor ekonomisk betydelse. J.F. Befolkning och folkminnen. Befolkningen har av gammalt utgjorts av självägande bönder (herrgårdar ha ej funnits), och om man undantar vissa senare tillkomna bruks- och industricentra, bär provinsen alltjämt prägeln av genuin allmogebygd. Den rikt utvecklade, i flera avseenden egenartade materiella allmogekulturen tyder på ej blott en djupt rotad självständighetssträvan hos H:s bondebefolkning utan även på en icke ringa — 677 — ' — 678 —