Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälsingland - Geologi och terrängförhållanden - Vattendrag - Klimat - Växt- och djurvärld - Befolkning och folkminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSINGLAND
Innehåll:
sp.
Geologi och
terrängförhållanden .......677
Vattendrag .. 678
Klimat ............ 678
Växt- och djurvärld 678
Befolkning och
folkminnen ..... 678
Dialekt ............679
Fornminnen ....... 680
Historia.......... 681
Vapen ............ 681
Bebyggelse och
ekonomisk geografi .. 681
Konst ............ 682
Litteratur ....... 683
Geologi och terrängförhållanden. H.
uppfyl-les nästan helt av det norrländska höglandet,
som genom den blott en 1—2 mil breda
kustslätten skiljes från havet. Dess kant bildar
dock icke, som mångenstädes i Gästrikland, en
tydligt markerad, rät linje utan är upplöst i
talrika smärre bergkullar. Hela landskapet
ut-göres av en från havet mot n.v. långsamt
stigande platå, vars yta dock är mycket bruten.
Berggrunden består nästan helt av urberg,
hu-vudsakl. av en röd och grå gnejs, här och där
ersatt av ögongnejs el. granit. Längst i n.v.
finnes ett område av röd yngre ögongranit
(Rä-tansgranit), i s. begränsat av ett fält av
ler-skiffer. N.v.—s.ö.-riktningen synes vara
dominerande för terrängformerna; de flesta dalarna
ha denna riktning. Men de stora huvuddalarna
ha, sannolikt sekundärt, på stora sträckor
antagit andra riktningar. Så går Ljusnans dal
ovanför Färila visserligen övervägande i n.v.—
s.ö., men nedanför denna punkt nästan rakt
mot ö. till Ljusdal och därifrån mot s. till
Bollnäs. Även Voxna älv flyter i sitt övre lopp i
en n.v.—s.ö. dal. Nedanför Voxna bruk antager
denna däremot en rak ö. riktning och förenar
sig med Ljusnans vid Bollnäs. Dessa
avvikelser från den dalriktning, som för n. Sverige
anses vara den normala, torde dock mestadels
icke bero på att de äldre dalarnes nedre forts,
avspärrats i sen tid. Voxnas övre dal fortsättes
visserligen s. om Voxna bruk av ett dalföre,
som går i den förras huvudriktning vidare mot
s.ö. ned mot Gävlebukten. Men detta är långt
ifrån så starkt markerat som övre Voxna-dalen.
Vattendelaren ligger ända till 50 km. s. om
Voxnas knä och mera än 100 m. över
detsamma. Det får därför anses mycket osannolikt,
att älvens avlänkning mot ö. har skett genom
kvartär anhopning av morän- el. grusmaterial.
Ej heller finnes någon s.ö. dal s. om Färila,
från vilken Ljusnan kan ha spärrats i kvartär
tid. Snarare ha under ett tidigare skede, då
landytan ännu låg i nivå med de nuv.
bergtopparna el. ännu högre, älvarna kommit ned i
svaghets-, sprick- el. dislokationszoner i
berggrunden, vilka avveko från den normala
drä-neringsriktningen. Vattendragen skuro sig här
ned hastigare än i sina gamla dalar, och dessa
ersattes på så sätt sträckvis av nya. Att Voxnas
nuv. nedre dal är tektoniskt betingad, antydes
också av dess oregelbundna form. Den tyckes
snarast bestå av en serie sänkningsfält. Även
Ljusnans i stort sett v.—ö. dal nedanför
Kilafors har en liknande prägel. Från Ljusdal går
en dylik v.—ö. dal rakt mot Dellensänkan,
som otvivelaktigt är en sent bildad gravsänka.
I densamma anstår en vulkanisk bergart,
ande-sit el. dellenit, av sannolikt tertiär ålder. Till
densamma är bunden vulkanisk tuff. Redan ett
par mil innanför kustlandet resa sig bergen
till 400 m. (St. öråsen 458 m., Järvsöklacks
regelbundna kägla 391 m.). De högsta bergen
ligga längst i n.v. (Garpkölen 671 m.).
Botten-och ändmoräner dominera överallt utom på
kustslätten och i de större dalarna. I sänkorna
äro myrar vanliga. Högsta marina gränsen
ligger 235—255 m.ö.h. Kustslätten täckes i stor
utsträckning av marina leror, vilka även nå in
i de större dalarna, som i senglacial tid delvis
voro fjordar. Rullstensåsar och rullstensfält
äro vanliga. J.F.
Vattendrag. H:s huvudflod är Ljusnan. Ända
från Ljusdal flyter den genom ett antal
delvis långa dalsjöar och bildar mellan dem
smärre forsar. Långt uppe i n.v. bildar Ljusnan
det 25 m. höga vattenfallet Laforsen. H:s
största sjöar äro Dellensjöarna. J.F.
Klimatet är hårt. Redan i s. delen har
Kilafors en jan.-temp. av —6,3°. I n. delen
sjunker den till —7,i° vid Bjuråker och —11,1 vid
Ramsjö. Julitemp. är 15,8° i Ramsjö. Ärliga
ne-derbördsmängden är c:a 450 mm. i och i
närheten av kustlandet men växer mot v., så att
den nära Dalagränsen är c:a 700 mm. J.F.
Växt- och djurvärld. Växttäcket består
övervägande av barr- (huvudsaki. gran-) skogar.
Lövängar med björk och asp uppträda i
dalgångarna. Almen går genom hela landskapet
på ett fåtal skyddade lokaler. I n. och n.v.
finnas talrika n. arter, ss. Oxy’ria digy’na,
Sa-xVfraga niva’lis och grænla’ndica, Astra’galus
alpi’nus, Pingui’cula alpi’na och villo’sa,
Pe-tasi’tes fri’gidus. — Djurvärlden är särsk. i
n.v. av n. typ. Så är siken här den viktigaste
insjöfisken. Laxen går från kusten långt upp i
älvarna. I skärgården är strömmingen av stor
ekonomisk betydelse. J.F.
Befolkning och folkminnen.
Befolkningen har av gammalt utgjorts av
självägande bönder (herrgårdar ha ej funnits),
och om man undantar vissa senare tillkomna
bruks- och industricentra, bär provinsen
alltjämt prägeln av genuin allmogebygd. Den rikt
utvecklade, i flera avseenden egenartade
materiella allmogekulturen tyder på ej blott en
djupt rotad självständighetssträvan hos H:s
bondebefolkning utan även på en icke ringa
— 677 — ’
— 678 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
