Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hälsingland - Befolkning och folkminnen - Dialekt - Fornminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄLSINGLAND
uppskattning av det praktfulla och storslagna.
Tydligast kommer detta till synes i de gamla
kulturbygderna i Voxnans och Ljusnans
dalgångar samt i Dellen-bäckenet i H:s n. del, på
vilka platser man möter en folklig
byggnadskonst, som i fråga om yppighet och
storslagenhet knappast har sin like i någon annan sv.
provins. Denna byggnadskonsts
blomstrings-tid infaller under 1700-talets senare och
1800-talets förra hälft. Från denna tid stamma
sålunda de stora mangårdsbyggnader om 2 och
3 vån., som t.ex. möta i Alfta, Bollnäs, Järvsö,
Delsbo m.fl. platser; de ha uppförts med tydlig
avsikt ej blott att tjäna dagligt bruk utan även
och framförallt att vara fullt värdiga lokaler
för firandet av livets stora högtider. Dessa
stora byggnader ha i regel byggts på samma
plats som tidigare mindre, varvid ofta en del av
det gamla gårdskomplexet behållits, dock
alltid så, att den nya huvudbyggnadens fasad
kommit att ligga fri och synlig. Till denna
hälsingska storbyggnadskonst hörde också en rik
ornamental utsmyckning (särsk. framträdande
i de praktfullt gjorda förstukvistarna) samt ett
frodigt och i många fall verkligt konstnärligt
dekorationsmåleri. — Det äldre gårdsskick, till
vilket denna långt hunna byggnadskonst
anknyter, finns ännu i vissa trakter ganska väl
företrätt och kännetecknas bl.a. av täml. lågt
byggda hus, lagda så, att de bilda en mer el.
mindre sluten fyrkant, till vilken
ekonomibyggnader av olika slag t^tt anslutits. — H:s
folktraditioner äro ännu för litet undersökta, och
karakteristiska drag i dem kunna därför ej ens
schematiskt skisseras. Den iakttagelsen kan
emellertid göras, att gammal tro och sed bättre
bevarats i trakterna omkr. Dellen än i prov:s
s. del. Särsk. Delsbo och Bjuråker äro kända
som konservativa bygder, och man har i dessa
socknar trognare än annorstädes fasthållit vid
fäderneärvda traditioner. D.S-k.
Dialekt. H:s dial. bilda en övergångsgrupp
mellan den centralsv. dial.-typen, till vilken
gästrikemålen höra, och de utpräglat
norrländska dial.-typerna. Genom H. gå från
Hudiks-vallstrakten el. något s. därom genom trakten
av Järvsö med forts, i vissa fall västerut in i
Dalarne ett knippe viktiga gränslinjer el.
gränszoner: presens bit el. bite i n.: biter i s.;
presens gape i n.: gaper el. gapar i s.; plural, obest,
form hästa i n.: hästar i s.; best form håstan
i n.: hästane i s.; flögu el. flöge, fluga, i n. (
betecknar s.k. tjockt l, ö betecknar en vokal
mellan å och ö): fluga i s., flögo, flugan, i n.:
fluga (med mörkt a) i s.; tji, kor, i n. (Delsbo
m.m.): kor is. — Allmänt bekant är målet i
Delsbo, som ej utan skäl betraktas som särsk
karakteristiskt för hälsingemålens skaplynne,
ehuru det genom särutveckling antagit en
prägel, som är långt ifrån allmängiltig för
häl-singskan. Till delsboskan ansluta sig närmast
grannmålen i n.v. H., men en viss
överensstämmelse med denna dial.-grupp visar sig även
i västligaste delen av Medelpad och östligaste
delen av Härjedalen. — Anmärkningsvärt är
annars, att så många av hälsingskans
karakteristiska drag, även i nordligaste delen av
landskapet, utgöra fortsättningar av företeelser, som
ha motsvarigheter i Uppland och Bergslagen,
ehuru på dessa håll i många fall framträdande
i mindre långt driven utveckling el. i mindre
väl bevarat skick, stundom endast som
sporadiska rester. Sålunda ha de hälsingska
formerna bar, barn, lek, lik, duppa, doppa, sno,
snöd, kal, snål, etc. motsvarigheter i Uppland
och Bergslagen och delvis även i övre
Dalarne; den bekanta övergången av y till i och av
ö till e, som nu är särsk. långt driven i
Delsbo-området, har mer el. mindre nära liknande
motsvarigheter i Dalarne; det nordhälsingska
uttalet givit el. gvit, vit, som nu har sina
närmaste motsvarigheter i delar av Medelpad och
Ångermanland samt Västerdalarne, är från
något äldre tid betygat från bl.a. Gästrikland.
Litt: L. Landgren, ”Uppränning till grammatik
för Delsbomålet” (2 uppl. 1870); [F. Wennberg]
”Ordbok över allmogeord i H.” (1873); Anna
Hjelmström, ”Från Delsbo” (i ”Sv.
landsmålen”, XI. 4, 1896); E. O. Nordlinder,
”Bergsjömål” (i ”Sv. landsmålen”, 1909); H. Geijer i
”Sverige”, utg. av O. Sjögren, 6 (1912); A.
Vest-lund, ”Helsingska dialektdrag i Olof Bromans
Glysisvallur” (1929). H.G-r.
Fornminnen. Vid yngre stenålderns början
har en bebyggelse funnits utmed den dåtida
kusten, ss. framgår av trindyxfynd i
landskapets v. delar. De senare stenåldersfynden visa,
hur befolkningen följt den vikande havskusten,
tills under gånggrift-hällkisttid större delen av
landskapet tagits i besittning. Från nämnda
period härrör en boplats på den s.k.
Hedninga-hällan i Enångers s:n. Ett n. inslag i kulturen
bilda redskap av skiffer, kvarts och kvartsit. —
I kusttrakterna finnas o. 100 gravrösen, av
vilka en del torde tillhöra bronsåldern. Från
denna period kännas två fynd, från förromersk
järnålder inga. Från romersk järnålder
härröra flera rika gravfynd i n. H., bl.a. en
romersk bronsskopa från Kungsgården i Högs
s:n. Denna trakt, som stod i livlig förbindelse
med Norge, fortfor till forntidens slut att vara
H:s huvudbygd; här ligga stora högar från
folkvandringstiden, ss. Maghögen i Rogsta s:n
och Kungshögarna i Högs s:n, samt
omfattande gravfält från vikingatiden. Gravar från
folkvandringstiden finnas även i andra trak-
— 679 —
— 680 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
