HÄLSINGLAND uppskattning av det praktfulla och storslagna. Tydligast kommer detta till synes i de gamla kulturbygderna i Voxnans och Ljusnans dalgångar samt i Dellen-bäckenet i H:s n. del, på vilka platser man möter en folklig byggnadskonst, som i fråga om yppighet och storslagenhet knappast har sin like i någon annan sv. provins. Denna byggnadskonsts blomstrings-tid infaller under 1700-talets senare och 1800-talets förra hälft. Från denna tid stamma sålunda de stora mangårdsbyggnader om 2 och 3 vån., som t.ex. möta i Alfta, Bollnäs, Järvsö, Delsbo m.fl. platser; de ha uppförts med tydlig avsikt ej blott att tjäna dagligt bruk utan även och framförallt att vara fullt värdiga lokaler för firandet av livets stora högtider. Dessa stora byggnader ha i regel byggts på samma plats som tidigare mindre, varvid ofta en del av det gamla gårdskomplexet behållits, dock alltid så, att den nya huvudbyggnadens fasad kommit att ligga fri och synlig. Till denna hälsingska storbyggnadskonst hörde också en rik ornamental utsmyckning (särsk. framträdande i de praktfullt gjorda förstukvistarna) samt ett frodigt och i många fall verkligt konstnärligt dekorationsmåleri. — Det äldre gårdsskick, till vilket denna långt hunna byggnadskonst anknyter, finns ännu i vissa trakter ganska väl företrätt och kännetecknas bl.a. av täml. lågt byggda hus, lagda så, att de bilda en mer el. mindre sluten fyrkant, till vilken ekonomibyggnader av olika slag t^tt anslutits. — H:s folktraditioner äro ännu för litet undersökta, och karakteristiska drag i dem kunna därför ej ens schematiskt skisseras. Den iakttagelsen kan emellertid göras, att gammal tro och sed bättre bevarats i trakterna omkr. Dellen än i prov:s s. del. Särsk. Delsbo och Bjuråker äro kända som konservativa bygder, och man har i dessa socknar trognare än annorstädes fasthållit vid fäderneärvda traditioner. D.S-k. Dialekt. H:s dial. bilda en övergångsgrupp mellan den centralsv. dial.-typen, till vilken gästrikemålen höra, och de utpräglat norrländska dial.-typerna. Genom H. gå från Hudiks-vallstrakten el. något s. därom genom trakten av Järvsö med forts, i vissa fall västerut in i Dalarne ett knippe viktiga gränslinjer el. gränszoner: presens bit el. bite i n.: biter i s.; presens gape i n.: gaper el. gapar i s.; plural, obest, form hästa i n.: hästar i s.; best form håstan i n.: hästane i s.; flögu el. flöge, fluga, i n. ( betecknar s.k. tjockt l, ö betecknar en vokal mellan å och ö): fluga i s., flögo, flugan, i n.: fluga (med mörkt a) i s.; tji, kor, i n. (Delsbo m.m.): kor is. — Allmänt bekant är målet i Delsbo, som ej utan skäl betraktas som särsk karakteristiskt för hälsingemålens skaplynne, ehuru det genom särutveckling antagit en prägel, som är långt ifrån allmängiltig för häl-singskan. Till delsboskan ansluta sig närmast grannmålen i n.v. H., men en viss överensstämmelse med denna dial.-grupp visar sig även i västligaste delen av Medelpad och östligaste delen av Härjedalen. — Anmärkningsvärt är annars, att så många av hälsingskans karakteristiska drag, även i nordligaste delen av landskapet, utgöra fortsättningar av företeelser, som ha motsvarigheter i Uppland och Bergslagen, ehuru på dessa håll i många fall framträdande i mindre långt driven utveckling el. i mindre väl bevarat skick, stundom endast som sporadiska rester. Sålunda ha de hälsingska formerna bar, barn, lek, lik, duppa, doppa, sno, snöd, kal, snål, etc. motsvarigheter i Uppland och Bergslagen och delvis även i övre Dalarne; den bekanta övergången av y till i och av ö till e, som nu är särsk. långt driven i Delsbo-området, har mer el. mindre nära liknande motsvarigheter i Dalarne; det nordhälsingska uttalet givit el. gvit, vit, som nu har sina närmaste motsvarigheter i delar av Medelpad och Ångermanland samt Västerdalarne, är från något äldre tid betygat från bl.a. Gästrikland. Litt: L. Landgren, ”Uppränning till grammatik för Delsbomålet” (2 uppl. 1870); [F. Wennberg] ”Ordbok över allmogeord i H.” (1873); Anna Hjelmström, ”Från Delsbo” (i ”Sv. landsmålen”, XI. 4, 1896); E. O. Nordlinder, ”Bergsjömål” (i ”Sv. landsmålen”, 1909); H. Geijer i ”Sverige”, utg. av O. Sjögren, 6 (1912); A. Vest-lund, ”Helsingska dialektdrag i Olof Bromans Glysisvallur” (1929). H.G-r. Fornminnen. Vid yngre stenålderns början har en bebyggelse funnits utmed den dåtida kusten, ss. framgår av trindyxfynd i landskapets v. delar. De senare stenåldersfynden visa, hur befolkningen följt den vikande havskusten, tills under gånggrift-hällkisttid större delen av landskapet tagits i besittning. Från nämnda period härrör en boplats på den s.k. Hedninga-hällan i Enångers s:n. Ett n. inslag i kulturen bilda redskap av skiffer, kvarts och kvartsit. — I kusttrakterna finnas o. 100 gravrösen, av vilka en del torde tillhöra bronsåldern. Från denna period kännas två fynd, från förromersk järnålder inga. Från romersk järnålder härröra flera rika gravfynd i n. H., bl.a. en romersk bronsskopa från Kungsgården i Högs s:n. Denna trakt, som stod i livlig förbindelse med Norge, fortfor till forntidens slut att vara H:s huvudbygd; här ligga stora högar från folkvandringstiden, ss. Maghögen i Rogsta s:n och Kungshögarna i Högs s:n, samt omfattande gravfält från vikingatiden. Gravar från folkvandringstiden finnas även i andra trak- — 679 — — 680 —