HÄLSINGLAND ter, och vikingatidens bygravfält äro spridda över hela landskapet. Fyra fornborgar äro kända. Silverskatter från vikingatiden ha påträffats vid Törsta i Tuna s:n och Viken i Alfta s:n; till samma tid hör en märklig flöjel från Söderala (se pl. vid Djurornamentik). Ett tiotal runstenar finnas, samtliga från vikingatid; en del äro ristade med hälsingerunor. Jfr Forsaringen. P.E.O. Historia. Med namnet H. avsågs ända till slutet av 1300-talet allt bebott land n. om skogen ödmorden; detta hade en gemensam lagbok (”Hälsingelagen”), och en kungi. ämbetsman utövade den högsta både administrativa och judiciella myndigheten. H. i eg. mening — i äldre tid även kallat Sunded — var delat i två delar, Alir och Sunded, med var sin lagman, syssloman och prost; från 1400-talet fanns blott en lagman, som reste omkr. och höll ting. I striderna mellan drottning Margareta och Albrekt av Mecklenburg satte sig dennes anhängare, vitaliebröderna, fast i H., där deras ledare, Sven Sture, på slottet Faxe-holm länge gjorde kraftigt motstånd. Under Eriks av Pommern regering reste sig hälsingarna mot hans fogdar och nedbrände Faxe-holm 1434. De deltogo sedermera i upproren mot unionskonungarna, så t.ex. i biskop Kettil Karlsson Vasas 1464, då de tilltvingade sig en betydande skattenedsättning för sitt biträde, och i Gustav Vasas befrielsekrig. Från 1620 ingick H. jämte det övre Norrland och Österbotten i ett av Gustav II Adolf upprättat ståt-hållardöme; 1634 hänfördes det till Väster-norrlands län, 1762 till Gävleborgs län. H.Bg. Vapen. Enl. k. br. 18/i 1884: i svart fält en upprätt bock, guld. Vapnet har i denna form använts sedan slutet av 1500-talet. Dessförinnan förde n. H. (Sunded) eget sigill: rutat fält, varöver namnet. N.L.R. Bebyggelse och ekonomisk geografi. Av hela befolkningen bodde 1931 11 °/o i de båda städerna Hudiksvall och Söderhamn. Utom dessa ha tack vare industrien bildats några stads-liknande orter, ss. Kilafors, Bollnäs, Ljusne, Ljusdal, Arbrå. I övrigt är folktätheten mycket växlande. I kustlandet varierar den mellan 10 och 20 pr kvkm. Ung. samma siffra uppvisa de socknar, som ligga kring mellersta och nedre Ljusnan och Voxnan. I själva verket är dock folktätheten här c:a 3 ggr så stor i själva dalgångarna nedanför marina gränsen, medan de stora skogs- och moränområdena äro nästan obebodda. De översta socknarna, Ramsjö, Kårböle och Ytterhogdal, ha blott 2—3 inv. pr kvkm. I kustlandet och de stora älvdalarna äro jordbruk och industri de viktigaste näringsgrenarna. I det förra intar åkern 9— 10 % av hela arealen. I vissa delar av de stora dalgångarna torde den nå 25 %. De översta socknarna visa en uppodlingssiffra av 1—3 °/o. Boskapsskötseln har stor betydelse; särsk. i de övre bygderna användes fäbodsystemet ännu allmänt. Skogsbruket utgör en viktig inkomstkälla för stora delar av befolkningen. Sågverks- och pappersindustrien är huvudnäring i vissa distrikt av de stora älvdalarna och vid flodmynningarna. J.F. Konst. H. tillhör den uppländska konstkretsen. Dess äldsta kristna arkitektur utgöres av gråstensbyggnader med kraftiga torn. Söderala kyrka ansluter sig med sin korsformiga plan och sitt centraltorn till Sigtunakyrkornas typ. Den kan knappast ha tillkommit senare än o. 1100-talets mitt. Till samma tid hör v. delen av Hälsingtuna kyrka med dess urspr. krenelerade torn samt några fria torn, av vilka endast det i Harmånger är bevarat (i ombyggt skick). Måhända är det lilla gråstenshuset i Forsa (se d.o.), den s.k. gillestugan, en rest av ett sådant torn. Två av de märkligaste konstföremålen i landskapet härröra från denna period, den smidda kopparflöjeln från Söderala (se pl. vid Djurornamentik) med dess om runstenskonsten erinrande ornamen-tik samt bonaden från Skog (se d.o.), som i sin berömda bildväv skildrar motsättningen mellan hedendom och kristendom. Av 1200-och 1300-talens arkitektur är Trönö kyrka ett väl bevarat ex. Av skulpturen äga vi några vackra prov på unggotikens konst, främst en bild av S:t Olov från Njutånger (Enånger museum), utförd av en i Uppsverige verksam mästare, som fått sin skolning i Wells (England). Mot medeltidens slut byggdes flera nya kyrkor i enkel rektangulär form (t.ex. Enånger). Tornet i Bollnäs är väl att betrakta som en efterbildning av Uppsala domkyrkas torn. Flera altarskåp av betydande konstnärligt värde importerades vid slutet av 1400-och början av 1500-talet. Mest anmärkningsvärt är det sällsynt vackra Bollnässkåpet, som tillhör Tilmann Riemenschneiders krets. Även den inhemska skulpturen blomstrade under ledning av H:s specielle skulptör, Haaken Gul-leson (se denne), som fyllt prov:s kyrkor med altarskåp och helgonbilder, av vilka flera signerade och daterade (bilder vid art. Altare och Anna). Bland kyrkomålarna märkes Eghil, som målat valven i Enånger, samt Måns Gad, av vars målningar i Forsa m.fl. kyrkor dock intet bevarats. — Under nyare tiden har konsten i H. visat en viss livaktighet, dels under senare delen av 1600-talet, dels vid mitten och slutet av 1700-talet. Kyrkor ombyggdes och nybyggdes bl.a. av — 681 — — 682 —