HÄRDNING högre än nödvändigt och ej heller bibehållas onödigt länge, enär de kristallkorn, av vilka stålet är uppbyggt, vid dessa hög temp. ha benägenhet att växa samman (s.k. koallescens) och på så sätt en kornförstoring inträder, som gör stålet mera sprött. Vid för hög Härdningstemperaturer för olegerat kolstål. temp. riskerar man också, att stålet blir bränt, d.v.s. att oxidation inträffar i gränserna mellan kristallkornen, så att stålet faller sönder. Den olika benägenheten för kornförstoring hos olika stål fastställes genom härdbrotts-p r o v. Man härdar därvid provstycken av stålet från olika temp., slår av dem och iakttar brottytans kornighet. Det temp.-område, inom vilket ytan har tillfredsställande finkor-nighet och inom vilket h.-temp. således bör väljas, benämnes stålets härdfält. Upphettningen för h. av enstaka föremål kan ske i koleld el. dyl., varvid man bedömer temp. efter glödningsfärgen. I större skala sker upphettningen i särsk. ugnar, bl.a. s.k. s a 11 badugn a r, där stålet neddoppas i ett bad av smält koksalt, kalcium- el. bariumklorid el. dyl. Även användes blybad. Fördelarna hos dessa ugnstyper äro likformig och snabb värmeöverföring till stålet samt minskad risk för ytavkolning. Om näml, stålet upphettas i beröring med luft el. oxiderande rökgaser, kan det inträffa, att kolet i ytskikten brän-nes bort, så att stålet blir mjukt i ytan och fläckvis el. i sin helhet icke får den avsedda hårdheten. Temp. i ugnarna mätes med pyro-meter (se d.o.). Stålets avkylning måste ske i samma ögonblick det uttages ur elden el. ugnen och under omröring el. genom besprut-ning, så att ej gasblåsor (ånga) hindra värme-bortföringen. Som h.-vätska användas olja, vatten, isvatten el. saltvatten med i nämnd ordning stigande avkylningsförmåga. För att h. skall komma till stånd, måste en viss kritisk avkylningshastighet överskri das, vilken vid olegerat stål ligger o. 100—150° C. pr sek. Denna stora avkylningshastighet kan endast ernås i ytskiktet, medan de djupare delarna bli ohärdade. Vid olegerat stål växlar härddjupet från 1 till 5 mm. För att nå ett större härddjup och ev. genomhärd-ning vid grövre godstjocklek måste man använda legerat stål, ss. krom el. manganstål, som icke kräva så stor avkylningshastighet. Detta medför också den fördelen, att man icke behöver använda en så tvärt avkylande h.-vätska som vatten, utan kylning i olja är tillräcklig. Särsk. vid föremål av invecklad form minskas härigenom risken för härdsprickor, som jämte mjuka fläckar äro de vanligaste felen vid h. Härdsprickorna bero på inre spänningar i stålet, förorsakade av olika volymförändring i olika skikt vid den tvära avkylningen, vilka naturligen tilltaga, ju hastigare kylningen sker. Även om ej sprickor uppkomma direkt vid h., är dock stålet genomsatt av spänningar, vilka sedermera kunna utlösas i sprickor, då stålet utsättes för belastning, ibland även utan yttre åverkan. Stålet måste därför i allm. efter h. underkastas anl ö p-ning (se d.o.). Vill man bibehålla största möjliga hårdhet, kokas stålet endast i vatten. Vanl. användes dock högre anlöpningstemp., 200—300°C. Vid högre anlöpningstemp. förlorar stålet åter huvudparten av hårdhetsökningen men får dock sina allmänna hållfast-hetsegenskaper förbättrade. En dylik behandling, bestående av h. i förening med anlöp-ning till hög temp., 500—600°C., benämnes seghärdning (ty. Vergüten) och användes för att göra stålet alltigenom mera likformigt, höja sträckgränsen i förhållande till brottgränsen och göra stålet mera segt och motståndskraftigt mot slagpåkänningar. Seg-h. användes bl.a. för fjäderstål. Vissa stål ha särsk. benägenhet för anlöpningsskörhet, d.v.s. de bli spröda vid långsam svalning från c:a 500°C. och måste därför kylas hastigt efter anlöpningen. Patentering är ett slags seg-h., använd för högvärdig ståltråd, lin- och fjäderträd, bestående av upphettning till 850— 950°C. med efterföljande neddoppning i ett blybad av 450—550°C. Om s.k. k o k i 11-h. se Gjutjärn. För att åstadkomma en hårdhetsökning i ett tunt ytskikt, O,ooi—1 mm., hos stål användes sätthärdning el. nitrering, se Cementering. Hårdheten hos de flesta metaller kan vidare väsentligt stegras genom kall-h. el. kallbearbetning (se d.o.). Vissa stål och metallegeringar kunna slutl. bibringas ökad hårdhet genom s.k. åldring, se V ärmebehandling. Jfr Järn och stål samt Metallografi. I-S. — 703 — — 704 —-