HÄRDNING ägt rum ett par gånger i veckan, en tid med sammanträffanden nästan dagl. Trots den opolitiska prägeln, var åskådningssättet hos medl. övervägande liberalt men Napoleonsvänligt; Tegnérs ”Nyåret 1816” är ett typiskt uttryck för stämningen. H:s ”politiker”, som städse hade de sista nyheterna, var konsistorienotarien J. J. Palm. Den i ädel mening liberala anda, som utmärkt Lunds akad. samhälle, har här uppmuntrats och vuxit sig stark. 1813, sedan B. M. Bolmeer och Heurlin inflyttat i det Lundbladska huset vid Lilla torg, som nyss varit gästgivargård och där måhända även ett gesällhärbärge funnits, blev Bolmeers bostad, två enkelt möblerade rum 1 tr. upp, kretsens samlingslokal, och namnet H. började från den tiden framträda. Sammansättningen förändrades småningom; Stenström och O. Bolmeer flyttade som kyrkoherdar ut på landet, Jonas Palm (skollärare i Malmö) likaså. Ling fick sin verksamhet förlagd till Stockholm, Heurlin till Växjö. A. O. Lindfors, prof, i historia, drog sig snart tillbaka, hans bror, J. M Lindfors (akademiräntmästare), en av H:s gladaste och kvickaste medl., måste i början av 1820-talet lämna Lund. Några nya med-bröder kommo emellertid i stället. Tegnér förblev trogen, likaså Agardh, ehuru denne icke var en de gemytliga samkvämens man. I H. diskuterades dagens frågor, särsk. de akad. och de litterära. Agardh har här satt åtskilliga av sina planer i rörelse, och Tegnér debatterade de vittra händelserna, här skrev han ”Hammarspik” och läste upp sina inlägg i konsistoriedebatter el. de för pressen avsedda. Samtalet var ofta lärorikt, upplyftande, ofta kritiskt el. uppsluppet. Debatternas räckvidd sträckte sig vida utom Lund, och H:s betydelse i Sveriges kulturhistoria blev därför ej ringa. Efter Tegnérs avflyttning från Lund (1826) avtog denna betydelse, om än kretsen i åtskilliga år alltjämt samlades i Bolmeers lokal, där gärna resande härbärgister gästfritt mottogos. E.W. Härd. 1) Metall., arbetsrummet i en ugn för smältning och raffinering av metaller el. för upphettning av metaller i och för varmbearbetning; även endast själva ugnsbottnen, t.ex. i begreppet härdyta. I ugnar för upphettning utan smältning är h. oftast plan, vågrät el. svagt lutande och murad av eldfast tegel. I smältugnar är ugnsbottnen trågformig och vanl. fodrad med eldfast tegel el. stampad eldfast massa. Vid ugnar för tillverkning av välljärn (se d.o.) är h. uppbyggd av tackjärns-hällar. l.S. 2) Ett svagt lutande, plant el. grunt refflat bord, avsett för anrikning av finkrossade mal mer genom inverkan av en i ett tunt skikt framflytande vattenström. Enär vattnets ström-ningshastighet är störst i ytan och avtar närmare underlaget, komma grövre korn att rullas fram hastigare än små korn, som ej nå upp till vattenskiktets yta. En h. försedd med anordning för skakning, som befordrar kornens separering, benämnes skakhärd el. skakbord, se Anrikning. I.S. Härdning, tekn. 1) H. är en behandlingsmetod, genom vilken man åstadkommer en stegring av ett materials hårdhet (se d.o.) och samtidigt en allmän förändring av dess hållfast-hetsegenskaper. Vid h. i vanlig bemärkelse förfar man på så sätt, att materialet efter upphettning till en viss hög temp., härdnings-temp., hastigt avkyles (snabbkyles, avsläckes) i en härdningsvätska. En dylik behandling användes särsk. för att bibringa stål väsentligt ökad hårdhet och hållfasthet, varvid samtidigt dess förlängning och kontraktion (se Hållfasthet) avtaga. Även glas kan härdas (se G 1 a s t i 11 v e r k n i n g, sp. 439). Koppar och de flesta andra metaller — även vissa legerade stål — bli däremot genom en liknande behandling i stället mjukare. Det inre förloppet vid h. av stål är i korthet följ. Stål i t.ex. valsat tillstånd kännetecknas av de vid mikroskopisk undersökning iakttagbara strukturbeståndsdelarna ferrit (rent järn) och perlit (rent järn + järnkarbid), el., om kolhalten är högre än 0,» °/o, perlit och cementit (järnkarbid). Upphettas stålet till en temp. över den s.k. övre omvandlingspunkten, upplösas dessa beståndsdelar till en homogen lösning av kol i järn, s.k. austenit. Om stålet sedan, som sker vid h., snabbt avkyles, hinna de urspr. beståndsdelarna ej återbildas, utan en ny strukturform uppkommer, s.k. martensit, som kännetecknas av stor hårdhet. S.k. martensi-tiska el. lufthärdande stål, innehållande jämförelsevis höga halter av legeringsämnen, bestå av martensit, även om de svalnat långsamt från hög temp., och kunna därför härdas genom enbart svalning i luft. I vissa hög-legerade stål kvarstår austeniten även efter hastig el. långsam kylning. Dessa stål kunna icke härdas på vanligt sätt. Olegerade stål med lägre kolhalt än O,so °/o äro heller icke härdbara, emedan martensit ej uppkommer el. icke förmår märkbart öka hårdheten. Den erforderliga h.-temp. för ett visst stål är beroende av omvandlingspunkternas läge, varöver diagram återfinnas i de flesta metallurgiska handböcker. H.-temp. väljas några tiotal grader över omvandlingspunkten (se fig.), och stålet hålles vid denna temp. under erforderlig tid för genomvärmning. Temp. får icke drivas — 701 — — 702 —