Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härbärget - Härd - Härdning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRDNING
ägt rum ett par gånger i veckan, en tid med
sammanträffanden nästan dagl. Trots den
opolitiska prägeln, var åskådningssättet hos medl.
övervägande liberalt men Napoleonsvänligt;
Tegnérs ”Nyåret 1816” är ett typiskt uttryck
för stämningen. H:s ”politiker”, som städse
hade de sista nyheterna, var
konsistorienotarien J. J. Palm. Den i ädel mening liberala
anda, som utmärkt Lunds akad. samhälle, har
här uppmuntrats och vuxit sig stark. 1813,
sedan B. M. Bolmeer och Heurlin inflyttat i
det Lundbladska huset vid Lilla torg, som nyss
varit gästgivargård och där måhända även ett
gesällhärbärge funnits, blev Bolmeers bostad,
två enkelt möblerade rum 1 tr. upp, kretsens
samlingslokal, och namnet H. började från
den tiden framträda. Sammansättningen
förändrades småningom; Stenström och O.
Bolmeer flyttade som kyrkoherdar ut på landet,
Jonas Palm (skollärare i Malmö) likaså. Ling
fick sin verksamhet förlagd till Stockholm,
Heurlin till Växjö. A. O. Lindfors, prof, i
historia, drog sig snart tillbaka, hans bror, J. M
Lindfors (akademiräntmästare), en av H:s
gladaste och kvickaste medl., måste i början
av 1820-talet lämna Lund. Några nya
med-bröder kommo emellertid i stället. Tegnér
förblev trogen, likaså Agardh, ehuru denne icke
var en de gemytliga samkvämens man. I H.
diskuterades dagens frågor, särsk. de akad.
och de litterära. Agardh har här satt
åtskilliga av sina planer i rörelse, och Tegnér
debatterade de vittra händelserna, här skrev han
”Hammarspik” och läste upp sina inlägg i
konsistoriedebatter el. de för pressen avsedda.
Samtalet var ofta lärorikt, upplyftande, ofta
kritiskt el. uppsluppet. Debatternas räckvidd
sträckte sig vida utom Lund, och H:s betydelse
i Sveriges kulturhistoria blev därför ej ringa.
Efter Tegnérs avflyttning från Lund (1826)
avtog denna betydelse, om än kretsen i åtskilliga
år alltjämt samlades i Bolmeers lokal, där
gärna resande härbärgister gästfritt mottogos.
E.W.
Härd. 1) Metall., arbetsrummet i en ugn för
smältning och raffinering av metaller el. för
upphettning av metaller i och för
varmbearbetning; även endast själva ugnsbottnen, t.ex. i
begreppet härdyta. I ugnar för upphettning
utan smältning är h. oftast plan, vågrät el.
svagt lutande och murad av eldfast tegel. I
smältugnar är ugnsbottnen trågformig och
vanl. fodrad med eldfast tegel el. stampad
eldfast massa. Vid ugnar för tillverkning av
välljärn (se d.o.) är h. uppbyggd av
tackjärns-hällar. l.S.
2) Ett svagt lutande, plant el. grunt refflat
bord, avsett för anrikning av finkrossade
mal
mer genom inverkan av en i ett tunt skikt
framflytande vattenström. Enär vattnets
ström-ningshastighet är störst i ytan och avtar
närmare underlaget, komma grövre korn att rullas
fram hastigare än små korn, som ej nå upp
till vattenskiktets yta. En h. försedd med
anordning för skakning, som befordrar kornens
separering, benämnes skakhärd el.
skakbord, se Anrikning. I.S.
Härdning, tekn. 1) H. är en
behandlingsmetod, genom vilken man åstadkommer en
stegring av ett materials hårdhet (se d.o.) och
samtidigt en allmän förändring av dess
hållfast-hetsegenskaper. Vid h. i vanlig bemärkelse
förfar man på så sätt, att materialet efter
upphettning till en viss hög temp.,
härdnings-temp., hastigt avkyles (snabbkyles, avsläckes)
i en härdningsvätska. En dylik
behandling användes särsk. för att bibringa stål
väsentligt ökad hårdhet och hållfasthet, varvid
samtidigt dess förlängning och kontraktion (se
Hållfasthet) avtaga. Även glas kan
härdas (se G 1 a s t i 11 v e r k n i n g, sp. 439).
Koppar och de flesta andra metaller — även vissa
legerade stål — bli däremot genom en
liknande behandling i stället mjukare. Det inre
förloppet vid h. av stål är i korthet följ. Stål i
t.ex. valsat tillstånd kännetecknas av de vid
mikroskopisk undersökning iakttagbara
strukturbeståndsdelarna ferrit (rent järn) och perlit
(rent järn + järnkarbid), el., om kolhalten är
högre än 0,» °/o, perlit och cementit
(järnkarbid). Upphettas stålet till en temp. över den
s.k. övre omvandlingspunkten, upplösas dessa
beståndsdelar till en homogen lösning av kol i
järn, s.k. austenit. Om stålet sedan, som sker
vid h., snabbt avkyles, hinna de urspr.
beståndsdelarna ej återbildas, utan en ny
strukturform uppkommer, s.k. martensit, som
kännetecknas av stor hårdhet. S.k.
martensi-tiska el. lufthärdande stål, innehållande
jämförelsevis höga halter av legeringsämnen,
bestå av martensit, även om de svalnat
långsamt från hög temp., och kunna därför
härdas genom enbart svalning i luft. I vissa
hög-legerade stål kvarstår austeniten även efter
hastig el. långsam kylning. Dessa stål kunna
icke härdas på vanligt sätt. Olegerade stål med
lägre kolhalt än O,so °/o äro heller icke
härdbara, emedan martensit ej uppkommer el. icke
förmår märkbart öka hårdheten. Den
erforderliga h.-temp. för ett visst stål är beroende
av omvandlingspunkternas läge, varöver
diagram återfinnas i de flesta metallurgiska
handböcker. H.-temp. väljas några tiotal grader
över omvandlingspunkten (se fig.), och stålet
hålles vid denna temp. under erforderlig tid
för genomvärmning. Temp. får icke drivas
— 701 —
— 702 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
