Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härjedalen - Klimat - Växt- och djurvärld - Befolkning och folkminnen - Dialekt - Fornminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJEDALEN
Dovre-området i Norge avstänger denna del av
Sverige från atlantiska inflytelser. Sveg i ö.
Härjedalen har en jan.-temp. av —10,2° och en
juli-temp. av 14,2°, och Funäsdalen i v. H. har
resp. —10,7° och 12,o°, d.v.s. jan. är här 3°
kallare än i Storlien, ehuru det senare ligger
nordligare och något högre. Den årl.
neder-bördsmängden är i ö. H. 400—500 mm., och
mera än hälften av densamma faller under de
4 sommarmån.; i v. H. uppgår den till 600—800
mm. och på fjällen längst i n.v. till 1,000—
1,400 mm. J.F.
Växt- och djurvärld. En stor del av H:s n.v.
och v. delar och även gränstrakterna mot
Da-larne intagas av fjällregionen. Även
kvartsit-fjällen i centrala och n.ö. H. tillhöra delvis
denna. Hela ö. och s. H. ligga inom
barrskogs-regionen. Egendomligt är, att björkregionen
år dåligt utbildad el. nästan helt saknas på alla
fjäll utom i det fuktigaste området i v. och n.v.
T.o.m. så nära Jämtlandsgränsen som i
Ljungdalen bildar den blott en helt smal remsa i
fjällgränsen. Skogsgränsen ligger i s.v. och
mellersta H. 800—850 m.ö.h. Den stiger i v
och n.v. H. till 900—950 m. och når här på
enstaka gynnade lokaler 1,000 m. I
barrskogsområdet består vegetationen på sandmarkerna
kring nedre Ljusnan av lavtallhed, på de
fuktigare moränmarkerna däremot av mossig
granskog. Där dräneringen är bristfällig, ersättes
denna av hjortron- och rismyrar. I
fjällregionen dominera fjällrishedar, särsk. på
kvartsit-fjällen; längre i v. ersättas de delvis av
fjällängen. — Även H:s djurvärld är delvis av
alpin typ. Fjällämmel, fjällräv och järv
förekomma. I skogarna finnas älg, lo, räv och
björn. Rådjur och grävling ha någon gång
påträffats. J.F.
Befolkning och folkminnen. Etnologiskt sett
hör H. till den kulturprovins, som jämte de
inre landskapen i mellersta Norrland även
omfattar de nordligare delarna av Dalarne (se
d.o., sp. 876 ff.). Inom H. har den gamla
odlingen varit relativt enhetlig. Utmärkande för
denna är en stor ålderdomlighet, särsk. på det
sociala livets och näringsmetodernas område.
Gårdsformen är den nordsv. helt kringbyggda,
skild från den skånska genom kreaturens
utestängande från gårdsplanen. Byggnaderna ha
fått sin prägel av den burgenhet, som i gångna
tider utmärkte bönderna här. Rik och
praktfull har också folkkonsten varit, särsk.
möbelsnickeriet o.a. trähantverk. Man lägger
märke till den dominerande ställning, rokokon
erhållit, i likhet med vad fallet varit i Norge.
Också i andra avseenden har kulturutbytet med
angränsande bygder på v. sidan Kölen under
olika tider varit en livskraftig inspirationskälla.
Så är förhållandet även med folktro, folksed
och folkdiktning. Ss. vanligt i Nordsverige är
huvudvikten lagd på familjelivets högtider,
medan årstidernas festcykel omhuldats i mindre
utsträckning. — Den etnologiska litteraturen
om H. är — bortsett från A. A. Hülphers’
arbete från år 1777 — relativt obetydlig. På
Skansen i Stockholm finnes uppförd en gård
med byggnader från Älvros s:n, på Jamtli i
Östersund en liknande anläggning, sammanförd
från Älvros, Lillhärdals och Svegs socknar.
G.B-g.
Dialekt. De i H. talade folkmålen bilda en i
stort sett synnerligen enhetlig, förhållandevis
ålderdomlig dial.-grupp, som i påfallande hög
grad brås på de norska s.k. östfjällmålen, d.v.s.
målen i n. österdalen och i de övre delarna av
Gulälvens och Nidälvens dalar. Till samma
dial.-typ sluter sig målet i Särna och Idre
socknar i Dalarne. Från de jämtska målen med
deras mycket närmare anslutning till
norrländska kustmål äro de härjedalska målen klart
skilda. Gränssocknen Vemdalen bevarar dock
ännu en viktig överensstämmelse med
Jämtland: diftongerna ei, öy, ou, vilka härjedalskan
i övrigt sammandragit till enkla vokaler. De
östligaste socknarna (Älfros, Ängersjö, Högdal)
bilda ett övergångsområde till Hälsingland.
Fr.o.m. Sveg västerut framträder mer och mer
den härjedalska typen med norskliknande drag,
varav främst märkas tonfallet och en mängd
karakteristiska enskildheter, ss. det j-haltiga
uttalet av vissa konsonanter: fällje, fälla,
rännje, åka skidor; en tonlös glidning mellan
kort betonad vokal och följ, konsonant i en
mängd fall som jahmt el. jamht, jämte; böhttjnj,
botten (ö betecknar här en vokal mellan a,
å och ö); ”vokaltilljämning” av typen bökö,
baka, a-ljud i gal, gård; d-ljud i åsp, asp o.s.v.
Ända till norska gränsen nå dock vissa drag,
som härjedalsmålen ha gemensamma med inre
sv. mål, ss. bortfallet av h och l i
förbindelserna hv och Ij. I sistn. fall äro
härjedalsmålen mindre konservativa än de övre
dalmålen, med vilka de annars väsentligen
överensstämma i en rad ålderdomligheter, ss. de
bevarade konsonantförbindelserna Id, nd, mb
etc. i ord som kweld, kväll, stånd, stund, kamb,
kam o.s.v. — Litt: E. Jessen i (Norsk) ”Hist.
Tidskr.”, 1872; J. Nordlander, ”Några ordspråk
(huvudsaki. från Linsäll)” (i ”Sv. landsmål”,
1881); H. Geijer i ”Sverige”, utg. av O. Sjögren
m.fl., 6 (1912—13); O. Lindskog i
”Fornvår-daren”, 1 (1925); J. Reitan, ”Vemdalsmålet”
(1930). H.G-r.
Fornminnen. H. är fattigt på fornminnen.
Från yngre stenåldern finnas spridda fynd.
Av stort intresse är ett fynd från gånggrifts-
— 709 —
— 710 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
