HÄRJEDALEN Dovre-området i Norge avstänger denna del av Sverige från atlantiska inflytelser. Sveg i ö. Härjedalen har en jan.-temp. av —10,2° och en juli-temp. av 14,2°, och Funäsdalen i v. H. har resp. —10,7° och 12,o°, d.v.s. jan. är här 3° kallare än i Storlien, ehuru det senare ligger nordligare och något högre. Den årl. neder-bördsmängden är i ö. H. 400—500 mm., och mera än hälften av densamma faller under de 4 sommarmån.; i v. H. uppgår den till 600—800 mm. och på fjällen längst i n.v. till 1,000— 1,400 mm. J.F. Växt- och djurvärld. En stor del av H:s n.v. och v. delar och även gränstrakterna mot Da-larne intagas av fjällregionen. Även kvartsit-fjällen i centrala och n.ö. H. tillhöra delvis denna. Hela ö. och s. H. ligga inom barrskogs-regionen. Egendomligt är, att björkregionen år dåligt utbildad el. nästan helt saknas på alla fjäll utom i det fuktigaste området i v. och n.v. T.o.m. så nära Jämtlandsgränsen som i Ljungdalen bildar den blott en helt smal remsa i fjällgränsen. Skogsgränsen ligger i s.v. och mellersta H. 800—850 m.ö.h. Den stiger i v och n.v. H. till 900—950 m. och når här på enstaka gynnade lokaler 1,000 m. I barrskogsområdet består vegetationen på sandmarkerna kring nedre Ljusnan av lavtallhed, på de fuktigare moränmarkerna däremot av mossig granskog. Där dräneringen är bristfällig, ersättes denna av hjortron- och rismyrar. I fjällregionen dominera fjällrishedar, särsk. på kvartsit-fjällen; längre i v. ersättas de delvis av fjällängen. — Även H:s djurvärld är delvis av alpin typ. Fjällämmel, fjällräv och järv förekomma. I skogarna finnas älg, lo, räv och björn. Rådjur och grävling ha någon gång påträffats. J.F. Befolkning och folkminnen. Etnologiskt sett hör H. till den kulturprovins, som jämte de inre landskapen i mellersta Norrland även omfattar de nordligare delarna av Dalarne (se d.o., sp. 876 ff.). Inom H. har den gamla odlingen varit relativt enhetlig. Utmärkande för denna är en stor ålderdomlighet, särsk. på det sociala livets och näringsmetodernas område. Gårdsformen är den nordsv. helt kringbyggda, skild från den skånska genom kreaturens utestängande från gårdsplanen. Byggnaderna ha fått sin prägel av den burgenhet, som i gångna tider utmärkte bönderna här. Rik och praktfull har också folkkonsten varit, särsk. möbelsnickeriet o.a. trähantverk. Man lägger märke till den dominerande ställning, rokokon erhållit, i likhet med vad fallet varit i Norge. Också i andra avseenden har kulturutbytet med angränsande bygder på v. sidan Kölen under olika tider varit en livskraftig inspirationskälla. Så är förhållandet även med folktro, folksed och folkdiktning. Ss. vanligt i Nordsverige är huvudvikten lagd på familjelivets högtider, medan årstidernas festcykel omhuldats i mindre utsträckning. — Den etnologiska litteraturen om H. är — bortsett från A. A. Hülphers’ arbete från år 1777 — relativt obetydlig. På Skansen i Stockholm finnes uppförd en gård med byggnader från Älvros s:n, på Jamtli i Östersund en liknande anläggning, sammanförd från Älvros, Lillhärdals och Svegs socknar. G.B-g. Dialekt. De i H. talade folkmålen bilda en i stort sett synnerligen enhetlig, förhållandevis ålderdomlig dial.-grupp, som i påfallande hög grad brås på de norska s.k. östfjällmålen, d.v.s. målen i n. österdalen och i de övre delarna av Gulälvens och Nidälvens dalar. Till samma dial.-typ sluter sig målet i Särna och Idre socknar i Dalarne. Från de jämtska målen med deras mycket närmare anslutning till norrländska kustmål äro de härjedalska målen klart skilda. Gränssocknen Vemdalen bevarar dock ännu en viktig överensstämmelse med Jämtland: diftongerna ei, öy, ou, vilka härjedalskan i övrigt sammandragit till enkla vokaler. De östligaste socknarna (Älfros, Ängersjö, Högdal) bilda ett övergångsområde till Hälsingland. Fr.o.m. Sveg västerut framträder mer och mer den härjedalska typen med norskliknande drag, varav främst märkas tonfallet och en mängd karakteristiska enskildheter, ss. det j-haltiga uttalet av vissa konsonanter: fällje, fälla, rännje, åka skidor; en tonlös glidning mellan kort betonad vokal och följ, konsonant i en mängd fall som jahmt el. jamht, jämte; böhttjnj, botten (ö betecknar här en vokal mellan a, å och ö); ”vokaltilljämning” av typen bökö, baka, a-ljud i gal, gård; d-ljud i åsp, asp o.s.v. Ända till norska gränsen nå dock vissa drag, som härjedalsmålen ha gemensamma med inre sv. mål, ss. bortfallet av h och l i förbindelserna hv och Ij. I sistn. fall äro härjedalsmålen mindre konservativa än de övre dalmålen, med vilka de annars väsentligen överensstämma i en rad ålderdomligheter, ss. de bevarade konsonantförbindelserna Id, nd, mb etc. i ord som kweld, kväll, stånd, stund, kamb, kam o.s.v. — Litt: E. Jessen i (Norsk) ”Hist. Tidskr.”, 1872; J. Nordlander, ”Några ordspråk (huvudsaki. från Linsäll)” (i ”Sv. landsmål”, 1881); H. Geijer i ”Sverige”, utg. av O. Sjögren m.fl., 6 (1912—13); O. Lindskog i ”Fornvår-daren”, 1 (1925); J. Reitan, ”Vemdalsmålet” (1930). H.G-r. Fornminnen. H. är fattigt på fornminnen. Från yngre stenåldern finnas spridda fynd. Av stort intresse är ett fynd från gånggrifts- — 709 — — 710 —