Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härjedalen - Fornminnen - Historia - Vapen - Bebyggelse och ekonomisk geografi - Konst - Litteratur - Härjedalens domsaga - Härjedalens kontrakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJEDALENS DOMSAGA
tiden vilket 1915 gjordes i Lillhärdal: två
mejslar av grönsten och en spjutspets av skiffer,
nedlagda i ett lager av rödockra, säkerligen i
magiskt syfte. Vid Flatruet i Storsjö s:n finnes
en märklig hällmålning, huvudsaki. bestående
av djurbilder. Bronsåldern och äldre
järnåldern äro fyndlösa, men mot slutet av
järnåldern uppträda gravar på olika ställen, de
flesta i Tännäs och Storsjö socknar. På
förbindelser med Tröndelagen tyder ett
smedsfynd (vikingatid) från Ränningsvallen i Tännäs
s:n. P.E.O.
H:s historia är starkt förbunden med
Jämtlands, med vilket det från 1400-talet haft
gemensam lagman. I kyrkligt hänseende tillhörde
det under den katolska tiden Nidaros’
ärkestift. 1217—40 nämnes Skule Bårdsson ss. jarl
över Jämtland och H., och 1529—43 var det
senare förlänat till den ryktbara fru Inger till
östraat. I H. hölls ting i regel i Sveg; det
norska Frostatinget var H:s högsta domstol.
Ss. särsk. landskap framträder H. först fram
på 1500-talet. Genom Brömsebrofreden 1645
avträddes H. till Sverige; under Karl X
Gustavs och Karl XI:s krig med Danmark gjordes
flera försök att från Norge återerövra H., men
förgäves. 1762 fördes H. till Gävleborgs län,
1810 till Jämtlands län. H.Bg.
Vapen, enl. kungl. br. 18/i 1884: i silverfält
ett städ, svart, till h. ett lodrätt ställt
hammarpar, med motvända huvud, hammarna svarta,
skaften röda, till v. en tång, med skalmarna
upp, svart. Denna vapenbild brukades till slutet
av 1700-talet endast som sigill och först
därefter som verkligt vapen. N.L.R
Bebyggelse och ekonomisk geografi. H.
saknar städer. De största stadslika orterna äro
Svegsmon (Sveg) med 1,120 inv. (1931) och
Hede, båda stationssamhällen. I övrigt bor
befolkningen så gott som uteslutande i
dalgångarna, där den odlingsbara marken nästan
enbart är belägen. Den är dock mycket mager.
På gr. härav och av det karga klimatet är
åkerbruket mindre givande, och blott Vs °/o
av-arealen utgöres av åker. Härtill kommer, att
ett stort antal hemman kommit i
skogsbolagens ägo och indirekt på gr. härav råkat i
vanhävd. Boskapsskötseln är betydlig och den
naturligaste näringsgrenen. Den bedrives
överallt extensivt på naturliga betesmarker och
med tillhjälp av ett utvecklat fäbodväsen.
Detta har emellertid ofördelaktigt påverkats
av laga skiftet, som flerstädes övergått
bygderna. Skogsbruket är för stora delar av
befolkningen en betydelsefull binäring. För att
skydda de produktiva skogsmarkerna har man i
fjälltrakterna undantagit stora områden i
fjällen till s.k. skyddsskogar, där avverkning ej
ens på mark i enskild ägo får ske utan särsk.
utstämpling av kronojägmästaren. Se
Jämtlands län och Hede, resp. Svegs
tings-1 a g. J.F.
Konst. I H., andligen starkt befryndat med
Norge, vann kristendomen och en begynnande
kyrklig konst mycket tidigt insteg. Det kan
vara möjligt, att H:s första kända kyrka,
uppförd i Sveg på 1000-talet av Ljot Dagson,
pryddes av den märkliga överhogdalstapeten (se
d.o.). Ett par dopfuntslock från Lillhärdal med
helt förromansk ornamentik äro att räkna till
Sveriges äldsta kyrkliga konstföremål. Bland
senare medeltida kyrkliga konstminnen märkes
särsk. ett nordtyskt altarskåp (1400-talet), också
från Lillhärdal. Den äldre kyrkoarkitekturen
är bortsopad; vad av den återstår är från
senare tid, det bästa från 1600- och 1700-talen,
främst Älvros gamla kyrka (restaurerad 1928
—31) och Vemdalens kyrka (uppförd 1763),
vars jämtländske mästare Olof Månberg där
utfört en mycket uppmärksammad
takkonstruktion. Bland Härjedalsmästare i tempel
och hem under 1700-talet må särsk. nämnas
träskulptören Jöns Ljungberg och målaren
Erich Wallin. — Det starkt isolerade H. fick
väl icke många impulser utifrån, men där har
blomstrat en folklig konst av betydenhet, särsk.
i allmogens byggnadskonst och hemmens
inredning. Lillhärdalsgården på Jamtli,
Älvros-gården på Skansen, bygdegårdarna Remmet
samt Gammalmon i Sveg, de i Funäsdalen och
på Högen i Lillhärdal ge prov på en gången
tids högtstående träarkitektur. Av intresse är
även den folkliga textilkonsten. — Bland de
kulturminnesvårdande organen inom
landskapet märkas främst H:s fornminnesförening,
bildad redan 1894, och föreningen
Härjedals-slöjd. E.Fn.
Litteratur. De flesta arbeten om H. behandla
även och i sht Jämtland (se d.o., litteratur).
Dessutom må nämnas J. O. Unæus,
”Disserta-tio geographica” (1694; sv. övers. ”H:s
beskrif-ning”, 1899); J. Lindström-Saxon, ”Genom H.”
(1894); E. Modin, ”H:s ortnamn och
bygde-sägner” (2 uppl. 1911); J. Reitan,
”Vemdalsmå-let” (1930); ”Sv. turistföreningens årsskrift”,
1931. — Skönlitterära skildringar från H. äro
mycket fåtaliga; sådana finnas av tysken G.
Schilling, norrmannen Th. E. Solberg, J.
Stad-ling, And. Backman och Alb. Långström. C.V.J.
Härjedalens domsaga omfattar Svegs
tingslag (tingsställe Svegsmon), Hede tingslag
(tingsställe Hede kyrkoby) och Bergs tingslag
(tingsställe österåsen); 23,124 inv. (1932). S.
Härjedalens kontrakt, före 1921 Jämtlands s.
kontrakt, Härnösands stift, omfattar 7
kontrakt: Berg och Äsarne; Rätan och Klövsjö;
— 711 —
— 712 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
