Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästar - Hästraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAR
h:s formserie. Även bland de konstnärliga
djurritningar, som istidsmänniskorna utfört
på väggarna till de av dem bebodda grottorna,
återfinnas samma två typer. Dessa
förhållanden kunna möjl. tala för att såväl mongol-h.
som tarpanen under prehistorisk tid haft en
Ristning från La Pasiega i Spanien,
föreställande istidshäst.
större utbredning ända bort till Västeuropa.
Förutom dessa båda h.-former fanns även en
annan vild-h., den stora, tunga, grovt byggda
istidshästen, E. robu’stus, varav
lämningar anträffats i hela n. och mellersta
Tyskland och i England. Den nådde en boghöjd
av 1,55—1,80 m. Kraniet hade en smal platt
panna och långt käkparti. Även denna h.
återfinnes bland grottbilderna i Sydfrankrike och
Spanien.
Från dessa tre hästformer anses
tamhästen leda sitt ursprung. Istids-h. utgör
stamform för den västerländska rasgruppen;
tarpanen och dess formserie bilda
utgångsfor-men för den österländska och mongol-h. för
de talrika i Asien och Ryssland samt på öarna
n. om England och i Medelhavet förekommande
raserna. — Beträffande h:s domestikation
kan man antaga 3 olika centra, ett mongoliskt
för mongol-h., ett indogermanskt för h. av
tarpantypen och ett västeuropeiskt för de
västerländska raserna. Frågan, när h.
domesti-cerats, kan visserligen icke med säkerhet
besvaras, men säkerligen har detta ägt rum
tidigast inom det mongoliska och
indoger-manska området och torde kunna förläggas
till början av el. strax före 2:a årtusendet f.
Kr. I Skandinavien torde h. ej ha använts
som husdjur förrän under bronsåldern.
V.M-r;H.W.
Hästraser. Inom hästsläktet finnas en mängd
raser, vilka dels äro primitiva och dels
kulturraser, de förra med kännetecken
betingade av naturliga miljöförhållanden och
utan att i historisk tid ha undergått någon
förändring, de senare återigen
kulturproduk
ter, danade under människans förädlingsar
bete och för ett bestämt ändamål.
Kulturraserna uppdelas med hänsyn till sitt geografiska
ursprung och sina i viss mån därav
betingade egenskaper och användningssätt i
orientaliska el. varmblodiga, o c c i d
en-ta 1 i s k a el. kallblodiga samt
dvärgraser. Begreppen varmblodig och kallblodig
ha naturligtvis endast en överförd betydelse
och avse skillnad i temperament och
kroppsform, vilket i sin tur betingar arbetsprestation
av helt olika art, de varmblodiga rasernas
lämplighet för rid- och körbruk i hastigare
takter och de kallblodigas till dragbruk i
långsammare tempo. Varmblodets främsta
representant är den arabiska rasen med dess
olika varianter, den syriska och den a
r-m e n i s k a hästen, b e r b e r n,
hemmahörande vid Afrikas nordkust, i Marocko, Tunis och
Algier, perserhästen, mongoliska
och tatariska hästen, nubiska el.
egyptiska hästen med dess varianter gal
la- och dongolahästen. Från Orienten har den
arabiska hästen i stor utsträckning spritts
över s. Ryssland och där bidragit till
bildandet av nya raser. Så t.ex. är o r 1 o w rasen
en produkt av orientaliska och holländska
hästar. Orlowaren är en täml. stor häst av
utpräglad travartyp, högbent med kraftiga
ledgångar, stupande bogar och muskelfyllt bak
parti med för travaktion synnerligen
gynnsamma benvinklar. Orientaliskt urspr. ha även
k i r g i s- och kalmuckhästen, t j e
r-k e s s- och kosackhästen, som
visserligen i exteriörhänseende ganska mycket avvika
från araben, men som bibehållit dennes energi
och uthållighet. Ganska lik dessa ryska hästar
är den polska, en synnerligen uthållig, dock
icke vacker häst av tatariskt ursprung. Den
turkiska hästen är även av arabiskt urspr.
men saknar arabens uthållighet. Den spanska
rasen har likaledes arabiskt, särsk. berbiskt,
påbrå och representeras av en elegant häst
med ”ramskopf” och ”svanhals”, något sänkt
rygg och högt buren svans. Utgången från
stuterierna i Andalusien och Granada, var den
fordom på gr. av sin läraktighet och sina
vackra höga rörelser mycket eftersökt för den
högre ridkonsten. En variant av denna ras
är den bömiska kladrubrasen, en stor
tung karossiär, samt lippizzanerrasen
av berbiskt urspr. och en för den högre
ridskolan åtrådd produkt. Orientaliskt inslag har
även den ungerska j u c k e r n, en lätt, uthållig
häst, ypperlig för armébruk och i stor skala
exporterad för användning i de flesta
kontinentala arméer. Sitt största inflytande på de
europeiska raserna har orientalen emellertid
— 729 —
— 730 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
