HÄSTAR nått genom engelska fullblodsrasen, vilken haft ett dominerande inflytande vid bildandet, förädlingen och förbättringen av alla nutida varmblodiga raser i Europa. Rasen, som urspr. är en korsningsprodukt mellan orientaliska hingstar och ston av engelsk lant-ras, framstår numera som resultat av en med orubblig konsekvens bedriven renavel med individer, som på banorna dokumentera sin överlägsenhet i snabbhet och uthållighet. Då varje avel, som har till uppgift att producera hästar för snabbare takter, måste begagna sig av för-ädlingskorsning, har engelska fullblodet i våra dagar vunnit utbredning över hela världen. Den engelska fullblodshästen har en genom-snittshöjd av 168 cm. och kännetecknas av ett ädelt huvud, lång, rak hals, lång, hög manke, kort, rak rygg och länd, lång, något sluttande kruppa, ett kraftigt lårparti, långa skankar, haslederna ofta skarpt avsatta, skenbenen fina och korta, kotorna långa, bröstkorgen djup och lång, icke sällan smal, bogarna långa och liggande, knäna något svaga och knipta. Till engelskt fullblod (se d.o.) hänföres varje häst, vars antavla såväl på fädernet som på mödernet utan avbrott kan föras tillbaka till i engelska stuteriboken (Stud-book) upptagna hästar. En direkt korsning mellan oriental och engelskt fullblod är angloaraben. Märkligt nog har denna kombination ej utfallit lyckligt, och experimentet fortsättes nu mera i någon större omfattning endast i s. Frankrike. En variant av denna ras är den s.k. gidranstammen vid stuteriet Mezö-hegyes i Ungern. Långt bättre resultat har vunnits vid korsningar med lantraser, och de flesta europeiska raser av varmblodigt slag ha i denna parning sin upprinnelse. Sålunda ha vi i England h u n t e r n, en korsning mellan engelska fullblodshingstar och ston av yorkshire- samt clevelandsras. Huntern, som genom sin mångsidiga användning anses vara halvblodshästens yppersta representant, är en idealisk jakthäst, korrekt, stark, uthållig och snabb. De bästa hunterhästarna stamma från Irland. Hackneyrasen, en modern variant av den gamla norfolktravaren, är en typisk vagnshästmodell och c o b, ett mellanting mellan denne och ponny, en bred, lågbent ridhäst. En mycket omtyckt ras var fordom clevelandsrasen, en ypperlig kör- och tyngre ridhäst, vars betydelse dock numera i någon mån avtrubbats. En variant av denna är yorkshirerasen. Frankrikes mest spridda varmblodsras är den a n g 1 o-normandiska, vars representanter utmärkas av en sluten, muskulös kroppsform, kraftigt bakparti, starka extremiteter och goda rö relser. Rasen förekommer i tre olika typer, en travartyp, en karossiärtyp och en högädel ridhästtyp. Besläktad med denna ras är den bretagniska, som bland sina stamfäder räknar både orientaliska, engelska fullblods-och norfolkhingstar. Av rasen finnas många varianter, den mest kända är kanske p o s-t i e r h ä s t e n, en lågbent, djup, muskulös häst, lämplig för art. I Tyskland har engelska fullblodet lagt grunden till ett flertal raser, främst den ostpreussiska, i vilken även oriental i stor utsträckning ingått. Ostpreussaren är framförallt kav.-hästen, som förenar ädelhet, energi och snabbhet med uthållighet. Hannoveranska rasen är tyngre än den föregående, men en mera allmännyttig produkt både för armé, jordbruk och industri. I Sverige har denna ras i stor omfattning använts i förädlingssyfte och utgör så att säga stommen för hela vår varmblodiga avel. O stfri s i s k a rasen representeras av en stark, grovlemmad, mindre ädel häst av vagnshästtyp. Oldenburgska rasen liknar den föregående, en stor vagnshäst med höga, eleganta rörelser, tidigt utvecklad och med ett lugnt och fogligt temperament. Rasen har svårt att anpassa sig efter andra miljöförhållanden, vilket lagt hinder i vägen för dess användning utanför hemlandet. M e c k 1 e n-burgiska rasen liknar den grövre hanno-veranaren och lämnar goda kör- och arbetshästar för jordbruket, vilket även är förhållandet med holsteinska rasen, som urspr baserats på spanskt blod. I Amerika förekomma en hel del varmblodiga raser, samtliga av europeiskt urspr.; bland dem må nämnas den kanadensiska hästen av rent normandiskt blod, connestogahästen, Amerikas största och tyngsta ras, narragansett-pass-gångaren, bekant för sin uthållighet samt mustanghästen, som lever vild på prä-rierna och anses vara ättling av de hästar, som européerna på 1500-talet kvarlämnat. Mest bekant är dock den amerikanska travarrasen. Den har ett synnerligen heterogent urspr., enär man vid avelsurvalet endast tagit hänsyn till rekordtider på banorna, och är på den grund till exteriören mycket skiftande. Mest karakteristisk är den slanka figuren med en exteriör, som i detalj befordrar bålens förskjutning framåt. En ras, som numera praktiskt taget är utdöd men som i forna tider spelade en stor roll, var den danska fredriksborgsrasen, odlad vid det berömda Frederiksborgsstuteriet i Danmark. De kallblodiga raserna representeras främst av de belgiska raserna, näml, flandriska hästen, brabantern och ardennern. De — 731 — — 732 —