Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästar - Hästraser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTAR
nått genom engelska fullblodsrasen,
vilken haft ett dominerande inflytande vid
bildandet, förädlingen och förbättringen av
alla nutida varmblodiga raser i Europa.
Rasen, som urspr. är en korsningsprodukt mellan
orientaliska hingstar och ston av engelsk
lant-ras, framstår numera som resultat av en med
orubblig konsekvens bedriven renavel med
individer, som på banorna dokumentera sin
överlägsenhet i snabbhet och uthållighet. Då varje
avel, som har till uppgift att producera hästar
för snabbare takter, måste begagna sig av
för-ädlingskorsning, har engelska fullblodet i våra
dagar vunnit utbredning över hela världen.
Den engelska fullblodshästen har en
genom-snittshöjd av 168 cm. och kännetecknas av ett
ädelt huvud, lång, rak hals, lång, hög manke,
kort, rak rygg och länd, lång, något sluttande
kruppa, ett kraftigt lårparti, långa skankar,
haslederna ofta skarpt avsatta, skenbenen fina
och korta, kotorna långa, bröstkorgen djup
och lång, icke sällan smal, bogarna långa och
liggande, knäna något svaga och knipta. Till
engelskt fullblod (se d.o.) hänföres varje häst,
vars antavla såväl på fädernet som på
mödernet utan avbrott kan föras tillbaka till i
engelska stuteriboken (Stud-book) upptagna
hästar. En direkt korsning mellan oriental
och engelskt fullblod är angloaraben.
Märkligt nog har denna kombination ej
utfallit lyckligt, och experimentet fortsättes nu
mera i någon större omfattning endast i s.
Frankrike. En variant av denna ras är den
s.k. gidranstammen vid stuteriet
Mezö-hegyes i Ungern. Långt bättre resultat har
vunnits vid korsningar med lantraser, och de
flesta europeiska raser av varmblodigt slag
ha i denna parning sin upprinnelse. Sålunda
ha vi i England h u n t e r n, en korsning
mellan engelska fullblodshingstar och ston av
yorkshire- samt clevelandsras. Huntern, som
genom sin mångsidiga användning anses
vara halvblodshästens yppersta representant,
är en idealisk jakthäst, korrekt, stark,
uthållig och snabb. De bästa hunterhästarna
stamma från Irland. Hackneyrasen, en
modern variant av den gamla norfolktravaren,
är en typisk vagnshästmodell och c o b, ett
mellanting mellan denne och ponny, en bred,
lågbent ridhäst. En mycket omtyckt ras var
fordom clevelandsrasen, en ypperlig
kör- och tyngre ridhäst, vars betydelse dock
numera i någon mån avtrubbats. En variant
av denna är yorkshirerasen.
Frankrikes mest spridda varmblodsras är den a n g 1
o-normandiska, vars representanter
utmärkas av en sluten, muskulös kroppsform,
kraftigt bakparti, starka extremiteter och goda
rö
relser. Rasen förekommer i tre olika typer,
en travartyp, en karossiärtyp och en högädel
ridhästtyp. Besläktad med denna ras är den
bretagniska, som bland sina stamfäder
räknar både orientaliska, engelska
fullblods-och norfolkhingstar. Av rasen finnas många
varianter, den mest kända är kanske p o
s-t i e r h ä s t e n, en lågbent, djup, muskulös
häst, lämplig för art. I Tyskland har engelska
fullblodet lagt grunden till ett flertal raser,
främst den ostpreussiska, i vilken även
oriental i stor utsträckning ingått.
Ostpreussaren är framförallt kav.-hästen, som förenar
ädelhet, energi och snabbhet med uthållighet.
Hannoveranska rasen är tyngre än
den föregående, men en mera allmännyttig
produkt både för armé, jordbruk och industri.
I Sverige har denna ras i stor omfattning
använts i förädlingssyfte och utgör så att säga
stommen för hela vår varmblodiga avel. O
stfri s i s k a rasen representeras av en stark,
grovlemmad, mindre ädel häst av
vagnshästtyp. Oldenburgska rasen liknar den
föregående, en stor vagnshäst med höga,
eleganta rörelser, tidigt utvecklad och med ett
lugnt och fogligt temperament. Rasen har
svårt att anpassa sig efter andra
miljöförhållanden, vilket lagt hinder i vägen för dess
användning utanför hemlandet. M e c k 1 e
n-burgiska rasen liknar den grövre
hanno-veranaren och lämnar goda kör- och
arbetshästar för jordbruket, vilket även är
förhållandet med holsteinska rasen, som urspr
baserats på spanskt blod. I Amerika
förekomma en hel del varmblodiga raser, samtliga av
europeiskt urspr.; bland dem må nämnas den
kanadensiska hästen av rent normandiskt
blod, connestogahästen, Amerikas
största och tyngsta ras,
narragansett-pass-gångaren, bekant för sin uthållighet samt
mustanghästen, som lever vild på
prä-rierna och anses vara ättling av de hästar,
som européerna på 1500-talet kvarlämnat.
Mest bekant är dock den amerikanska
travarrasen. Den har ett synnerligen
heterogent urspr., enär man vid avelsurvalet
endast tagit hänsyn till rekordtider på banorna,
och är på den grund till exteriören mycket
skiftande. Mest karakteristisk är den slanka
figuren med en exteriör, som i detalj
befordrar bålens förskjutning framåt. En ras, som
numera praktiskt taget är utdöd men som i
forna tider spelade en stor roll, var den
danska fredriksborgsrasen, odlad vid det
berömda Frederiksborgsstuteriet i Danmark.
De kallblodiga raserna representeras främst av
de belgiska raserna, näml, flandriska
hästen, brabantern och ardennern. De
— 731 —
— 732 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
