HÖGBONDEN i geologi s.å., prof, i mineralogi och geologi vid Stockholms högsk. 1895—96, vid Uppsala univ. 1896— 1922. H:s förf.-skap, som mest berör Norrland men också Fen-noskandia i övrigt och även främmande länder, är ovanligt mångsidigt och tillhör vitt skilda delar av geologien, morfo logien, petrografien, mineralogien och kristal-lografien men har även lämnat viktiga bidrag inom angränsande ämnesområden, kemi, kli-matologi och bebyggelsehistoria. Därtill komma bl.a. åtskilliga inlägg i aktuella kolonisations- och näringsfrågor samt flera högt skat tade handböcker och sammanfattningsarbeten, delvis av populärvetenskapligt innehåll: ”Huru naturen danat Sverige” (i ”Sveriges rike”, 1, 1899), ”Norrland” (1906), ”Fennoskandia” (i ”Handbuch der regionalen Geologie”, 4:3, 1913), ”Nivåförändringarna i Norden” (1921), ”Sveriges jord och grund” (i ”Vad vi veta”, 21—22, 1927). H:s lärarverksamhet har särsk. bidragit till den sv. geologiens nuv. höga nivå. Bland de urbergsgeologiska arbetena må nämnas ”Om de s.k. urgraniterna i Upland” (i ”Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar”, 1893), däri nya aktualistiska synpunkter på urbergets bildningssätt hävdades, samt ”Precambrian geology of Sweden”(i ”Bulletin of the Geological institution of the univ. of Upsala”, 10, 1910—11), en klar översikt av de dittills vunna resultaten inom urbergsgeolo-gien. I den livliga diskussionen om den skandinaviska fjällkedjans byggnad har H. i ett flertal skrifter från början bestämt anslutit sig till och vidare utvecklat den av Törnebohm uppställda teorien om horisontella fjärrför-skjutningar av i det hela relativt enkelt byggda överskjutningstäcken av prekambriska bergarter (”Geologisk beskrifning öfver Jemtlands län”, 1894; 2 uppl. 1920). Bland H:s övriga mera uppmärksammade berggrundsarbeten må nämnas ”Über das Nephelinsyenitgebiet auf der Insel Alnö” (i ”Geologiska föreningens i Stockholm förhandlingar”, 17, 1895) samt ”Om Ragundadalens geologi” (1899). De kvartärgeologiska arbetena behandla företrädesvis glacialgeologi (ss. isdelarens läge och issjöarna) och den senkvartära landhöjningen i Fennoskandia. — En summering av sin livserfarenhet ss. naturforskare har H. givit i den po pulärvetenskapliga ”Naturbetraktelser i historiska perspektiv” (1932). G.Fn. 2) Ivar H., den föregåendes son, geograf (f. 26/9 1892), fil. d:r 1923, docent i geologi vid Uppsala univ. p.å., prof, i geologi och naturvetenskapliga fakultetens dekanus vid egyptiska univ. i Kairo 1925—27, verkst. direktör i Inst. för sv. utlandstjänst 1927—30, sedan 1929 docent i ekonomisk geografi vid Handels-högsk. i Stockholm. Bland H:s skrifter mär kas: d:r-avh. ”Ancient inland dunes of Northern and Middle Europé” (i ”Geografiska annaler”, 1923), ”Der Berg Luppio, eine Studie über Klüftung und Glazialskulptur” (i ”Bulletin of the Geological institution of the uni-versity of Upsala”, 19, 1923—25), ”Polens ekonomisk-geografiska läge” (i ”Geografiska annaler”, 1930) samt ”Mineral production” (”Ingen jörsvetenskapsakad:s handlingar”, 117, 1932). H. medarbetar under sign. I.H-m i ”Svensk uppslagsbok”. J.C. Högbonden, fyrplats, o. 70 m. över havet, å ön Högbonden, mellan Örnsköldsvik och Härnösand (se pl. vid Fyr). Högby. 1) Ölands näst nordligaste s:n i Åkerbo hd, Kalmar län; 66,40 kvkm., därav 62,72 land; 1,686 inv. (1932, 27 inv. pr kvkm.); 23,20 kvkm. åker (1927; 37,o°/o av landarealen), 2,63 kvkm. skogsmark. — Pastorat: H. och Källa, Ölands n. kontrakt, Växjö stift. J.C. 2) S:n i Göstrings hd, Östergötlands län, n.v. om Mjölby; 33,23 kvkm., därav 33,06 land; 1,073 inv. (1932; 32 inv. pr kvkm.); 18,43 kvkm. åker (1927; 55,o°/o av landarealen), 10,87 kvkm. skogsmark. — Pastorat: H. och Hogstad, Göstrings kontrakt, Linköpings stift. J.C. Högby, fyrplats å Ölands ö. kust, 25 km. s. om Ölands n. udde. Högbåtsman, underbefälsgrad bland Flottans manskap. Till h. kan befordras korpral med minst 6 års tjänstetid och som besitter framstående yrkesskicklighet och sjömansegenska-per samt visat pålitlighet i tjänsten. H. avgår vid 55 år med pension. H.S-k. Högdahl, Thor Axel, journalist och skriftställare (1879—1931), 1909—27 sekreterare i Sv. naturskyddsföreningen och 1910—31 red. för dess tidskr., var en av de första, som framhöll nödvändigheten av naturskydd i Sverige. Genom talrika art. i ”Sveriges natur”, andra tidskr. och i dagspressen verkade H. outtröttligt härför och torde mer än någon annan ha väckt förståelse hos den stora allmänheten för naturskyddstanken. Bland H:s skrifter i detta ämne märkas ”Nya jaktboken” (1913) och ”Naturskydd i Sverige” (1925). Han framträdde även som skönlitterär förf, i bl.a. ”Na — 771 — — 772 —