HÖGSVENSKA novellsaml. ”Det rätta ansiktet o.a. noveller” (1927), ”Studentkamrater” (1928) och ”Söndagsbarnet” (1932) samt romanerna ”Thomas Lyckhammars döttrar” (1929), ”Två slags kärlek” (1930), ”Den hårda rutan” (s.å.) och ”Se men inte röra” (1932). B.Lz. Högsvenska, stundom om det sv. s.k. riksspråket i motsats till dial. el. finländsk svenska. Se Svenska språket. Högsäte (isl. gndvegi, från Olof Kyrres tid: hasæti), de förnämsta platserna i fornnordiska boningshus. Mitt på bänken utmed den n. långväggen hade husfadern sitt h. Därnäst i rang stod det mitt emot på s. långväggen anbragta h., där den förnämste gästen fick sitta. Framför vart och ett av h. stodo två h.-stolpar (isl. pndvegissülur), prydda med utskurna bilder av bl.a. gudar, under vilkas hägn man ställt sig. Det var dylika, som heliga betraktade stolpar, som vid utflyttningen till Island medtogos och kastades i havet, när man närmade sig målet; där de strandade, slog man ned sina bopålar. Efter hand flyttades i kungssalen h. från långbänken till gavelbänken, i Norge tidigast under senare hälften av 1000-talet, och detta nruk spridde sig sedermera till övriga boningar o.a nordiska länder. E.H. Högsäter, s:n i s.v. Dalsland, Valbo kontrakt, Älvsborgs län, v.s.v. om Mellerud; 120,12 kvkm., därav 115,os land; 1,879 inv. (1932; 16 inv. pr kvkm.); 28,16 kvkm. åker (1927; 24,s °/o av landarealen), 49,16 kvkm. skogsmark. — Pastorat: H., Järbo, Rännelanda, Lerdal och Råggärd, V. Dals kontrakt, Karlstads stift. J.C. Högtalare, apparat avsedd för att omvandla elektrisk energi i akustisk energi av sådan styrka, att ljudet (tal, sång, musik) göres hörbart för ett större el. mindre auditorium. De första h. konstruerades av W. v. Siemens och Th. A. Edison (1879). Fullkomnandet av h. har gått hand i hand med grammofon-, radio- Fig. 1. Elektromagnetiskt högtalarsystem (schematisk bild). M permanent magnet med polskor (N, N, S, S), K konisk membran, T tolströmspolé, O vridningscentrum. och tonfilmteknikens utveckling. Man kan numera särskilja 3 huvudtyper av h.: den elektromagnetiska, den elektrodynamiska och den elektrostatiska h. Den elektromagnetiska h. är i princip den vanliga hörtelefonen (se Telefon) närstående. Försöker man, utgående från denna, konstruera h. stöter man på svårigheter, i det att den Ijudgi-vande membranen, som väl förmår ganska na-turtroget återgiva de små svängningar, som vid hörtelefonen komma i fråga, icke äger förmåga att utan ljudförvrängning åstadkomma de kraftiga svängningar, som måste äga rum i en h. Membranen råkar i egensvängningar, varigenom vissa tonfrekvenser förstärkas mera än andra, och ljudet förlorar sin naturlighet. För att avhjälpa dessa olägenheter konstrueras den elektromagnetiska h. numera på följ. sätt. Ett stavformigt järnankare befinner sig mellan po- Fig. 2. Elektromagnetiskt högtalarsystem (utan membran). lerna av en vanlig permanent hästskomagnet med spec. formade polskor. Ankaret är omgivet av en spole, genom vilken telefonströmmen ledes. Härigenom magnetiseras ankaret och bringas att utföra svängningar i takt med ljudet, som skall reproduceras. En hävstångsarm överför dessa svängningar till en membran, som urspr. var konstruerad ss. den vanliga hörtelefonens membran och försedd med tratt för akustisk förstärkning, men numera hellre gives någon annan, oftast konisk form. Denna typ av h. har under radioteknikens utveckling erhållit stor utbredning och är alltjämt den mest använda. Den har förbättrats, så att av denna typ f.n. kunna konstrueras h., som förmå na-turtroget återgiva ljud av frekvenser mellan ung. 80 och 7,000 svängningar pr sek. — I den elektrodynamiska h. är det svängande systemet en spole, som befinner sig i fältet av en elektromagnet med järnkärna. Genom den rörliga spolen ledes telefonströmmen, och på gr. av den varierande attraktionen mellan spolen och magneten råkar spolen och — 787 — — 788 —