HÖGVATTEN mensam vakt inom garnisonsort, om den står under officers befäl. Jfr Vakt. E.O.B. Högvatten i havet, se Ebb och flod, i vattendrag se Flod 1). Högvälboren, epitet för grevar och friherrar. Jfr Välboren. Högvördig, särsk. förr: epitet för biskopar och domkapitel; tidigare även för riksdagens prästestånd och teol. d:r; i fråga om ärkebiskopar: högvördigst. — Subst.: H ö g v ö r-dighet (Hans, E(de)rs). E.H. Högås, s:n i Lane hd, Göteborgs och Bohuslän, vid Havstensfjorden, v. om Uddevalla; 18,78 kvkm., därav 18,78 land; 436 inv. (1932; 23 inv. pr kvkm.); 5,22 kvkm. åker (1927; 27,8% av landarealen), 6,74 kvkm. skogsmark. — Pastorat: Skredsvik, Herrestad och H., Älvsyssels n. kontrakt, Göteborgs stift. J.C. Höiesterett [hoi-], Norges högsta domstol, inrättades 1815 och består nu (1932) av en ordf., kallad justitiarius, samt 18 ord. domare, 5 extra domare och ett större antal vid behov tillkallade. H arbetar å avd. och är i allm. domför med 7 led. å avd. Jfr Norge, rättsväsen. — Litt.: G. Hallager, ”Norges h.” (2 bd. 1915—16). E.K. Höiesterettsadvokat [hoi-], se H ö j e s t e-retssagförer. Höijer, Benjamin Carl Henrik, filosof (1767— 1812), student i Uppsala 1783, studerade för bl.a. Neikter och Boèthius, fil. mag. 1788, docent i praktisk filosofi 1789, inskriven i Kanslikollegium i Stockholm 1790, från 1791 till sin död bosatt i Uppsala, 1795—98 huvudmedarbetare i ”Litteratur-tidning” och ”Journal för sv. litteratur”. 1798 företog H. en utländsk resa, varvid han knöt vänskapliga förbindelser med män som Klopstock, Reinhold, Fichte och Schelling; s.å. blev han adjunkt i teoretisk och praktisk filosofi. 1799 utkom hans betydande skrift ”Afhandling om den philosophiska con-structionen”. S.å. fick H. l:a förslagsrum till professuren i teoretisk filosofi efter Christiernin men blev förbigången liksom senare i fråga om 5 professurer och 2 lektorat, tills den ur revolutionen 1809 framgångna regeringen gjorde honom till prof, i teoretisk filosofi. Denna kränkande behandling förklaras av Gustav IV Adolfs och hans rådgivares skuggrädsla för H. och hans krets ”Juntan”, sammansatt mest av adliga studenter och känd för sina sympatier för franska revolutionen och Kants filosofi, ”en plantskola för jakobinism och de skadligaste grundsatser”. 1800—01 vistades H. i Paris, därifrån han skrev fräna karakteristiker av Frankrike och Napoleon; på hemfärden över Schweiz kom han i Dresden, Jena och Berlin i varaktig förbindelse med romantikens filo- B. Höijer. Kopia av målning av J. Way. Väst-manland-Dala nation, Uppsala. sof- och diktarkretsar. Under de ”svarta” åren hemma föreläste han oförtrutet över den nyaste filosofien inför en fåtalig krets, ur vilken snart skulle framgå våra ledande filosofer, diktare och politiker. Han utarbetade undersökningar över transcendentallogik, naturfilosofi, moral, estetik, pedagogik och filosofiens historia men hann utge blott ett fåtal små latinska skrifter före sin hastiga död. — H. har blivit olika bedömd. ”Den lilla Napoleonfiguren med det kalla marmoransiktet” verkade diktator med krav på underkastelse. Orättvisor, fattigdom och sjukdom hade fördystrat hans syn. Men eljest var han i sin oförfärade dristighet, självständighet och viljekraft en fängslande personlighet med stor tjuskraft, särsk. på talarstolen. Hans inflytande har också varit stort på den samtida unga generationen, både politiskt, litterärt och filosofiskt. Han har varit en viktig strömledare för den åder av idealism, som går genom 1800-talets sv. kultur. — Som tänkare intar H. en självständig plats inom den efterkantska filosofien. Skärpa i analysen och kritisk självständighet hindra honom att helt acceptera vare sig Fichte el. Schelling; en rationellt systematisk läggning för honom från panteism och mysticism i riktning mot en rationell förnuftstro i släkt med Hegels. Tyngande abstrakthet i tankegången och en viss kärvhet i stilen göra hans skrifter svårtillgäng — 791 — — 792 —