Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönefoss - Höner - Hönigschmid, Otto - Höns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÖNEFOSS
Hönefoss, stad i Buskerud fylke, s. Norge,
vid sammanflödet mellan Ädalselva (Begna)
och Randselva; 3,164 inv. (1930). Bland
industriella anläggningar, som utnyttja
Ädals-elvas strax intill staden belägna fall, H ö n
e-fossen (21 m. 14,500 hkr. utbyggda), märkes
främst ett stort träsliperi. S.
Höner, nord, myt., en av asagudarna, som
dock spelar en rätt undanskymd och ofta
dunkel roll. Jämte Oden och Lodur skapade han
enl. Voluspa de första människorna och gav
dem ”öö” (omdöme? viljekraft?); efter
Ragnarök återvänder han till den nyfödda jorden
och sätter åter offerhandlingarna i gång. Efter
kriget mellan asar och vaner lämnades han enl.
Snorre som gisslan till de senare i utbyte mot
Njord och Frej. Han var storväxt och vacker.
Till sällskap hade han av asarna fått den vise
Mimer. Då vanerna gjort H. till hövding,
kunde han icke reda sig utan Mimers hjälp. I
tro att de blivit svikna, halshöggo då vanerna
Mimer och sände hans huvud till asarna. I
Snorres Edda kallas han Odens kamrat,
”långfot” och den ”snabbe asen”. I vissa källor
uppträder han tillsamman med Oden och Loke.
— H. har av flera forskare tolkats som en
fågelgud, stork, trana el. tupp. I alla
händelser torde hans namn vara besläktat med hane,
tupp, och till sin bildning förhålla sig till
detta ord ung. som höna till hane. Jfr Tupp
och se E. Hellquist i ”Namn och bygd”, 1916.
E.H.
Hönigschmid [-Jmit], Otto, tysk kemist (f.
1878), prof, i Prag 1911, i München 1918, är
känd för sina precisionsbestämningar av
atomvikter. Lj.
Höns. 1) E g e n 11 i g a h., Ga’llidæ, en
mycket artrik fam. inom underordn. egentliga
hönsfåglar. Till densamma kunna följ,
under-fam. föras: orrfåglar, tandvaktlar, kalkoner,
pärlhöns och fasanfåglar (se d.o.). H.W.
2) Med benämningen egentliga h. avses
även arterna av släktet Gallas, hönssläktet
(k a m h ö n s), som tillhör underfam.
fasanfåglar av fam. Ga’llidæ (se H.l). Hönssläktet
kännetecknas av korta vingar och takformig, från
sidorna hoptryckt stjärt. Huvudet är försett
med en köttig kam, kinderna äro nakna, och
från undemäbben nedhänga ett par köttiga
haklappar, ”slör”. Hos hannen, tuppen, äro
stjärttäckarna förlängda, bågböjda och tarsen
försedd med sporre. Släktet omfattar 4 över
Indiens och de ostindiska öarnas
skogsområden utbredda arter. Av dessa är banki
va-hönset, G. gallas (se bd 3, sp. 18), ensamt
stamform för tamhönsen (se nedan). När och
var domesticeringen ägt rum, vet man ej. Till
Kina infördes dock tamhönsen från v.,
sanno
likt från Indien, redan på 1500—1400-talen
f.Kr., och till Europa inkommo de o. 600 f.Kr.
Av Columbus infördes de till Amerika. Av de
övriga arterna bebor djungelhönan, G.
lafaye’tti, Ceylon, sonnerathönan, G.
sonnera’ti, s. och mellersta Indien och
gangegaren, G. va’rius, Java och Lombok.
Även dessa låta lätt tämja sig, och
tuppbastarderna med tamhöns överträffa dessa i
stridslystnad.
Hönsraser. Av de från bankivahönset här
stammande tamhönsen har ett mycket
stort antal raser framdrivits; dessa, av vilka
här endast de för oss viktigaste kunna
omnämnas, grupperas vanl. av praktiska skäl efter
de länder, i vilka de uppkommit. —
Asiatiska raser: Kochinkina- el. k o c h i
n-h ö n s, en mycket gammal kinesisk ras, äro
stora och tunga med grov, bred kropp, kort hals
och enkel, upprättstående kam. Vingar och
stjärt äro korta, fjäderdräkten rik och
tarser-na samt ytter- och mellantån beklädda med
långa fjädrar. Ett flertal färgvarieteter finnas.
Brahma el. brahmaputra, hos vilken
tuppen kan ha en vikt av 6 kg., är den största
kända rasen. Den liknar föregående men har
längre hals, mera rundat huvud och låg,
trebla-dig kam, ärtkam. Ljus brahma är vit med
svart stjärt och smaragdgröna, vitbrämade
halsfjädrar. Även en mörk varietet finnes. L a
ng-s h a m äro stora, relativt tunga h. med hög
resning, kort kropp, högt buren hals och stjärt,
enkel, upprättstående kam och tät fjäderdräkt.
Tarsens yttersida och yttertån äro
fjäderkläd-da. Svart langsham är vanligast, men även vita,
gula och blå förekomma. —
Medelhavs-raserna ha på gr. av högt uppdriven
äggproduktion fått stor ekonomisk betydelse och
vunnit stor spridning. L e g h o r n, den i
Sverige vanligaste h.-rasen härstammar från
Livorno (eng. Leghorn) men har förädlats i
England och Nordamerika. De äro livliga,
smäckert byggda h. med långsträckt kropp,
lång hals med rik krage, ganska höga, kraftiga,
gula ben och täml. tunn fjäderdräkt. Kammen
är enkel, upprättstående, hos hönan lutande åt
ena sidan, öronskivorna vita. Vanligast är vit
leghorn, men även brun, gul och svart leghorn
förekomma. Andalusiska höns av
skif-ferblå färg utgöra en korsning mellan vit och
svart leghorn. A n k o n a är en svart
leghorns-varietet, kännetecknad av att c:a 20 °/o av
fjädrarna ha vita spetsar. M i n o r k a, en
gammal spansk ras, har långsträckt, framtill
ganska bred kropp, gles, tätt åtsittande
fjäderdräkt, enkel, upprättstående, hos hönan
hängande, kam, rött ansikte och stora vita öronskivor.
Färgen är svart, vit el. gul. — De mycket
— 807 —
— 808 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
