HÖNEFOSS Hönefoss, stad i Buskerud fylke, s. Norge, vid sammanflödet mellan Ädalselva (Begna) och Randselva; 3,164 inv. (1930). Bland industriella anläggningar, som utnyttja Ädals-elvas strax intill staden belägna fall, H ö n e-fossen (21 m. 14,500 hkr. utbyggda), märkes främst ett stort träsliperi. S. Höner, nord, myt., en av asagudarna, som dock spelar en rätt undanskymd och ofta dunkel roll. Jämte Oden och Lodur skapade han enl. Voluspa de första människorna och gav dem ”öö” (omdöme? viljekraft?); efter Ragnarök återvänder han till den nyfödda jorden och sätter åter offerhandlingarna i gång. Efter kriget mellan asar och vaner lämnades han enl. Snorre som gisslan till de senare i utbyte mot Njord och Frej. Han var storväxt och vacker. Till sällskap hade han av asarna fått den vise Mimer. Då vanerna gjort H. till hövding, kunde han icke reda sig utan Mimers hjälp. I tro att de blivit svikna, halshöggo då vanerna Mimer och sände hans huvud till asarna. I Snorres Edda kallas han Odens kamrat, ”långfot” och den ”snabbe asen”. I vissa källor uppträder han tillsamman med Oden och Loke. — H. har av flera forskare tolkats som en fågelgud, stork, trana el. tupp. I alla händelser torde hans namn vara besläktat med hane, tupp, och till sin bildning förhålla sig till detta ord ung. som höna till hane. Jfr Tupp och se E. Hellquist i ”Namn och bygd”, 1916. E.H. Hönigschmid [-Jmit], Otto, tysk kemist (f. 1878), prof, i Prag 1911, i München 1918, är känd för sina precisionsbestämningar av atomvikter. Lj. Höns. 1) E g e n 11 i g a h., Ga'llidæ, en mycket artrik fam. inom underordn. egentliga hönsfåglar. Till densamma kunna följ, under-fam. föras: orrfåglar, tandvaktlar, kalkoner, pärlhöns och fasanfåglar (se d.o.). H.W. 2) Med benämningen egentliga h. avses även arterna av släktet Gallas, hönssläktet (k a m h ö n s), som tillhör underfam. fasanfåglar av fam. Ga'llidæ (se H.l). Hönssläktet kännetecknas av korta vingar och takformig, från sidorna hoptryckt stjärt. Huvudet är försett med en köttig kam, kinderna äro nakna, och från undemäbben nedhänga ett par köttiga haklappar, ”slör”. Hos hannen, tuppen, äro stjärttäckarna förlängda, bågböjda och tarsen försedd med sporre. Släktet omfattar 4 över Indiens och de ostindiska öarnas skogsområden utbredda arter. Av dessa är banki va-hönset, G. gallas (se bd 3, sp. 18), ensamt stamform för tamhönsen (se nedan). När och var domesticeringen ägt rum, vet man ej. Till Kina infördes dock tamhönsen från v., sanno likt från Indien, redan på 1500—1400-talen f.Kr., och till Europa inkommo de o. 600 f.Kr. Av Columbus infördes de till Amerika. Av de övriga arterna bebor djungelhönan, G. lafaye'tti, Ceylon, sonnerathönan, G. sonnera'ti, s. och mellersta Indien och gangegaren, G. va'rius, Java och Lombok. Även dessa låta lätt tämja sig, och tuppbastarderna med tamhöns överträffa dessa i stridslystnad. Hönsraser. Av de från bankivahönset här stammande tamhönsen har ett mycket stort antal raser framdrivits; dessa, av vilka här endast de för oss viktigaste kunna omnämnas, grupperas vanl. av praktiska skäl efter de länder, i vilka de uppkommit. — Asiatiska raser: Kochinkina- el. k o c h i n-h ö n s, en mycket gammal kinesisk ras, äro stora och tunga med grov, bred kropp, kort hals och enkel, upprättstående kam. Vingar och stjärt äro korta, fjäderdräkten rik och tarser-na samt ytter- och mellantån beklädda med långa fjädrar. Ett flertal färgvarieteter finnas. Brahma el. brahmaputra, hos vilken tuppen kan ha en vikt av 6 kg., är den största kända rasen. Den liknar föregående men har längre hals, mera rundat huvud och låg, trebla-dig kam, ärtkam. Ljus brahma är vit med svart stjärt och smaragdgröna, vitbrämade halsfjädrar. Även en mörk varietet finnes. L a ng-s h a m äro stora, relativt tunga h. med hög resning, kort kropp, högt buren hals och stjärt, enkel, upprättstående kam och tät fjäderdräkt. Tarsens yttersida och yttertån äro fjäderkläd-da. Svart langsham är vanligast, men även vita, gula och blå förekomma. — Medelhavs-raserna ha på gr. av högt uppdriven äggproduktion fått stor ekonomisk betydelse och vunnit stor spridning. L e g h o r n, den i Sverige vanligaste h.-rasen härstammar från Livorno (eng. Leghorn) men har förädlats i England och Nordamerika. De äro livliga, smäckert byggda h. med långsträckt kropp, lång hals med rik krage, ganska höga, kraftiga, gula ben och täml. tunn fjäderdräkt. Kammen är enkel, upprättstående, hos hönan lutande åt ena sidan, öronskivorna vita. Vanligast är vit leghorn, men även brun, gul och svart leghorn förekomma. Andalusiska höns av skif-ferblå färg utgöra en korsning mellan vit och svart leghorn. A n k o n a är en svart leghorns-varietet, kännetecknad av att c:a 20 °/o av fjädrarna ha vita spetsar. M i n o r k a, en gammal spansk ras, har långsträckt, framtill ganska bred kropp, gles, tätt åtsittande fjäderdräkt, enkel, upprättstående, hos hönan hängande, kam, rött ansikte och stora vita öronskivor. Färgen är svart, vit el. gul. — De mycket — 807 — — 808 —