HÖNSAVEL flerårig, 2—3 dm. hög, täml. allmän på ton-gräsmark o.d., C. alpi'num, fjällarv, 1—2 dm. hög, allmän i fjälltrakter; av småblommiga: C. cæspito'sum (C. vulga're, C. vulga'tum), hönsarv, flerårig, 2—3 dm. hög, allmän på nästan all slags jordmån; C. semideca'ndrum, vårarv, 1-årig, 5—10 cm. hög, allmän på torra ställen upp till Norrland; C. glomera'tum (C. visco'-sum), knipparv, vanl. 1-årig, 1—3 dm. hög, täml. allmän på fuktig gräsmark. — C. arve'n-se, C. alpi'num var. lana'tum m.fl. äro mycket odlade kant- el. stenpartiväxter. A.V-e. Hönsavel, se Hönsskötsel. Hönsbär, växtart, se C o r n u s. Hönsdifteri', se H ö n s s j u k d o m a r. Hönseri', hönsgård, se Hönsskötsel Hönsfot, växtart, se Andropogon. Hönsfåglar. 1) H., ordn. Gallifo'rmes, bland fåglarna, utmärkas av satt kroppsform, litet huvud, kort, välvd näbb och kraftiga, ofta be-fjädrade ben. Baktån är liten, upplyftad och klorna korta, trubbiga. Hos hannen, som vanl. har livligare färgad, metallglänsande fjäderdräkt, förekomma sporrar. Vingarna äro korta, kupiga och flykten dålig. De flesta h. leva huvudsaki. på marken och trycka sig tätt intill denna vid annalkande fara. Boet utgöres av en enkel rede, äggen äro talrika, och de dun-klädda ungarna följa redan efter några timmar modern. Födan utgöres av växtämnen och insekter. Ordn., som är utbredd över hela jorden och saknas blott i de antarktiska områdena, omfattar o. 525 arter, fördelade på un- derordn. springhöns, eg. hönsfåglar och zige-narfåglar (se d.o.). H.B-n. 2) Egentliga h., Galli, en underordn. inom ordn. hönsfåglar (se ovan), kännetecknas av satt kropp, kort hals och kraftiga ben. Underordn., som omfattar huvudmassan av hönsfåglarna, är utbredd över hela jorden, men särsk. rikt företrädd i Asien. Den indelas i följ, fam.: storfothöns (Megapodi'idæ), trädhöns (Cra'cidce) och eg. höns (Ga'llidce); se de svenska namnen. H.B-n. Hönsfästing, Argas america'nus, en art fästingar (se d.o.), vilken förekommer i varmare delar av Amerika och suger blod av hönsen, så att dessa bli utmattade och t.o.m. kunna duka under av kraftlöshet. Jfr D u v f ä s tingar. H.W. Hönsgamar, ett släkte gamar (se d.o.). Hönsgäss el. k a p p g ä s s, underfam. Ce-reopsi'næ bland andfåglarna (se d.o.), omfatta släktet Cereo'psis med två till Australien, Tas-manien och Nya Zeeland inskränkta, gåsstora arter, utmärkta av kort hals, litet huvud och kort, vid basen mycket hög och nästan helt med vaxhud beklädd näbb. Benen äro höga, klorna kraftiga och simhuden svagt utbildad. Hönsgåsen, C. novæ-holla'ndiæ, är askgrå med mörka fläckar på vingarna och ljusare huvud och hals; vaxhuden är gröngul. H.B-n. Hönshundar, se Hundar, sp. 461. Hönshus uppföras lämpligast på torr, genom-släpplig mark el. i varje fall väldränerad sådan med plats för en rymlig rastgård, vilken bör läggas intill el. omkr. h. Ett mot blåsten väl Rationell hönshusbyggnad för 150 höns. — 811 — — 812 —