IDROTTSDAGAR tad ättling av kalifen Ali, Idris ibn Ab-d a 11 a h, som mördades 793 på föranstaltande av kalifen Harun ar-Raschid. Hans son och efterträdare, Idris II, grundläde 808 Fas (Fez), som blev huvudstad i idrisidernas rike. Efter hans död 838 förföll emellertid deras välde och blev slutl. 974 ett byte för de spanska umaijaderna. G.O-r. Idrott, kroppsövningar utan el. med redskap enl. antikens el. fornnordiska förebilder, varvid redskapet spelar en relativt underordnad roll. Detta i motsats till förhållandet vid sporten, där redskapet är det primära och människans insats av mera ledande el. övervakande art. Betecknande för i. är även, att den till skillnad från gymnastiken strävar till ernåendet av mätbara resultat el. till besegrandet av en medtävlare. I. bör inriktas på karaktärens daning och frammana beslutsamhet, djärvhet och dådlystnad, men först och sist självbehärskning och ett ridderligt sinne. I överförd bemärkelse talar man även om i. på vetenskapens och konstens område (”vittra idrotter”). — Förebilderna till den moderna i. finna vi framförallt i det gamla Grekland. Det som i Hellas benämndes gymnastik (se d.o.), sammanfaller i stort sett med det vi nu kalla i. Där förekommo kortdistanslöpningar på 1 och 2 stadionlängder (1 sta'dion= 192 m.) samt ut-hållighetslöpningar på 7—24 längder, längdhopp (med vikter som hjälpmedel), diskuskast-ning (utan rundsvängning), spjutkastning (med läderslinga för pekfingret), brottning, boxning och en kombination av båda sistn. (pankra-tion). Men även annan i. idkades, ss. bollspel, bågskjutning, simning och rodd. Antikens i.-rörelse är den mest storslagna, som historien känner; den ingick som ett led i hela folkets livsåskådning och hade en religiös betoning. Om i. i samma rationella bemärkelse kan man ej tala i Norden. De prov å idrottsliga färdigheter, som omtalas i våra fornnordiska sagor el. t.ex. av Olaus Magnus, tyda likväl på uppdriven skicklighet i vissa i.-grenar, ss. bågskjutning, löpning, hopp, brottning och framförallt simning (dykning) och vinter-i. — Även om medeltiden i idrottsligt hänseende kan karakteriseras som en i:s nedgångstid, bör man ej frånkänna den förtjänsten av att ha lagt grunden till det moderna (engelska) i.-idealet, ridderligheten, som utgör den nutida i:s största moraliska tillgång. — Under början av nyare tiden höra vi föga berättas om i.-övningar, och först mot slutet av 1600-talet och på 1700-talet (bl.a. genom Locke och Rousseau) framfördes tankar på en sundare och naturligare uppfostran. Dessa tankar tillämpades sedermera i form av idrottsliga övningar av Base- dow, Guts Muths m.fl. (visserligen under benämningen gymnastik). Även P. H. Ling hade full förståelse för i:s betydelse. I Lockes hemland England fick i. tidigare än annorstädes fäste, spreds på 1860- och 70-talen från skolorna och univ. till hela landet och trängde med oemotståndlig kraft ut till övriga länder. I Sverige, där vi redan mot slutet av 1700-talet hade en framgångsrik förkämpe för sim-i. i Jöns Svanberg och där vissa i.-grenar, ss. curling och skridskoåkning, på 1850- och 60-talen på vissa håll organiserats, höll den allmänna i. sitt intåg i början av 1880-talet genom förmedling av V. G. Balck (se denne). Genom bildandet av nuv. Riksförbundet för i. 1903 erhöll Sverige en fast i.-organisation, som väl bestod provet vid 5:e Olympiaden i Stockholm 1912 (jfr Idrottsorganisationer). — Kvinnans deltagande i allmän i. är av sent datum. Efter 1912 kan man spåra något intresse härför i Sverige, men först sedan Sveriges kvinnliga i.-förbund bildats 1925, ha kvinnorna börjat att mera allmänt ägna sig åt i. I Sverige som annorstädes göra sig dock fortfarande olika åsikter gällande beträffande begränsningen av kvinnornas i.-övningar samt om deras deltagande i tävlingar. — Till vår moderna i. höra framförallt den allmänna el. fria i. (löpning [gång], hopp och kast), vidare bowling, boxning, brottning, cykelåkning, fotboll o.a. bollspel, fäktning, golf, i n om-h u s-i., militär i., modern femkamp, rodd, simning, skidlöpning, skridskoåkning o.a. vinte r-i., tennis och tyngdlyftning (se d.o.). — Litt.: ”Vår idrott” (1930); ”Idrotternas bok” (1905 ff.); ”Idrottsbiblioteket” (1918 ff.); ”Sv. gymnastik- o. idrottsföreningarnas riksförbund 1903—28” (1928); G. A. Bogeng, ”Geschichte des Sports aller Völker und Zeiten” (1926). O.K-gh. Hos naturfolken idkas flera slag av i., kappsimning och löpning, brottning, paddling samt många slag av bollspel (se d.o.). Olika slags kast förekomma både som förströelse och tävling i och för sig och som övning till jakt el. strid. Även ett slags fäktning, som ej har samband med stridsövningar, förekommer stundom, t.ex. med käppar hos vissa negerstammar. G.B-r. Idrottsbladet, över hela landet spridd idrotts-tidn.; grundlädes 1910; utkommer i Stockholm med vanl. 3 n:r i veckan. Red. sedan 1915 är Torsten Tegnér. O.K-gh. Idrottsdagar, enl. 1928 års lärov.-stadga minst 15 av de till friluftsliv anslagna 20 dagarna, fördelade på hel- el. halvdagar (4—5, resp. 2— 2V2 tim.). I. skola utgöra en motvikt mot skolans inomhusarbete, verka karaktärsdanande — 877 — — 878 —