IDROTTSVALL Idrottsvall el. lekvall, allmän, oftast gräsbevuxen plats, där byarnas, socknarnas o.s.v. ungdom förr samlades till lek och tävling. På Gotland voro i. i bruk ända till början av 1900-talet. Benämningen i. kvarlever i namn på vissa idrottsplatser, t.ex. Slottsskogsvallen (Göteborg) och Tunavallen (Eskilstuna). O.K-gh. Iduméen, grekiskt namn (Mark. 3:8) på Edom (se d.o.). Idun (sannol. eg. förnyerskan, till isl. id-, åter; jfr Ida va Ilen), nord, myt., en av asynjorna. I. förvarade de äpplen, av vilka gudarna äta, då de börja åldras. Lockad av Loke ut från Asgård, bortrövas enl. Snorres Edda I. och hennes äpplen av jätten Tjatse, som antagit skepnaden av en örn. Då nu gudarna på gr. härav blevo gamla och gråhåriga, tvingade de Loke att, iklädd Frejas falkhamn, hämta henne åter, varvid han förvandlade henne till en nöt och med denna i klorna återkom till Asgård. I:s rov behandlas också av skalden Tjodolf från Hvine. I Eddadikten Lokasenna överhöljes även I. av Lokes smädelser; hon är där guden Brages maka. — Myten om I:s äpplen anses av somliga återgå till antika el. kristna föreställningar, näml. Hesperidernas el. paradisets äpplen; det förra i så fall troligare. Enl. andra har den germanskt ursprung. — I. hör antagl. till de yngsta gestalterna i forn-västnordisk gudatro. E.H. Idun, sällskap, åsyftande att ”åvägabringa en vidsträcktare personlig beröring emellan de i Stockholm bosatta män, hvilka åt vetenskap, vitterhet och konst på skilda banor egna verksamhet och intresse”, grundat 1862 av Edv. Bergh, I. Hallström, J. F. Höckert, A. Key, A. E. Nordenskiöld och H. Wieselgren. Om sällskapets verksamhet se Th. Westrin, ”Några bidrag till sällskapet I:s historia” (1912). — 1885 grundades på initiativ av professorskan Calla Curman sällskapet Nya I d u n, avsett att ”bereda kvinnor med olika verksamhetsområden men gemensamma intressen tillfälle till enkla och innehållsrika samkväm”. En historik jämte medl.-förteckning utkom 1914. C. Idun, ill. veckotidn. i Stockholm, grundad ’/i2 1887 med underrubriken ”Praktisk veckotidn. för kvinnan och hemmet” av Frithiof Hellberg (se denne). I. fick ganska tidigt ett starkt litterärt inslag. En stor del av landets förnämsta manliga och kvinnliga förf, ha lämnat bidrag till I. Genom av I. anordnade romanpristävlingar gjorde sig Selma Lagerlöf (1890) och Olof Högberg (1905) först bemärkta. Redaktörer ha varit Johan Nordling (1905 —15), Ernst Högman (1915—22), Beyron Carlsson (1923—27) och Eva Nyblom (ifrån 1928). Veckotidn. ”Hvar 8 dag” sammanslogs i nov. 1932 med I. H.E. Idu'na, se Götiska förbundet. Iduns tryckeri a.-b., grundades i Stockholm 1893 av F. Hellberg, erhöll 1897 titeln kungl. hovboktryckeri; 1903 förvärvade P. A. Norstedt & söner (se d.o.) aktiemajoriteten. I. driver hu-vudsakl. affärstryckeri med kortregistersystem ss. specialitet. W.N. Idus, i den romerska kalendern den 13 :e dagen i alla mån., utom i mars, maj, juli och okt. (minnesordet milmo), där den är den 15». Jfr Kalender. W.N. Idus, fisksläkte, se Mörtsläktet. Idy'll (av grek. eidy'llion, liten bild), kortare episk dikt, skildrande lantliga, sorglösa livsmiljöer. Den antika i:s motivkrets sammanfaller med herdediktens (se d.o.). I Grekland odlades i. av Theokritos, Bion och Moschos, i Rom av Vergilius. Ss. antik genre imiterades den flitigt av renässansen och fransk-klassicismen; särsk. fruktbar jordmån fann den under rokokodecennierna. 1700-talets tongivande i.-diktare var schweizaren Salomon Gessner (se denne). Under detta årh. förändrades i:s karaktär genom inflytande från den landskaps-beskrivande dikten. Den antikimiterande herdeapparaten ersattes av samtida lantlivsskild-ring. Till denna nyorientering gav Herder den teoretiska motiveringen. Särsk. uppskattad blev prästgårdsskildringen, som i J. H. Voss’ ”Luise” fick ett tongivande mönster. I Goethes ”Her-mann und Dorothea” växer i. ut till ett större epos. Sin naturliga prosaavlösare har i. funnit i den moderna bonde- och bynovellen. På sv. språk ha i. diktats av bl.a. fru Lenngren, Franzén och Runeberg. G.A-m. Idö, lotsplats i Smålands skärgård, 9 km. s.ö. om Västervik. I. e., förk. av lat. id est, det är, d.v.s. I ena bot, i sv. juridiskt språkbruk ett ålderdomligt uttryck, använt vid bestämmande av sammanlagda bestraffningen för en för flera brottsliga handlingar (s.k. realkonkurrens) till olika, ännu ej avtjänta straff dömd person. De olika straffen skola därvid enl. vissa regler ofta minskas el. till sin art förvandlas. E.K. If, klippö 3 km. utanför Marseille, Frankrike. I. befästes av Frans I och har senare använts som statsfängelse; bekant genom A. Dumas’ ”Greven av Monte-Christo”. S. 1'ffland [-lant], August Wilhelm, tysk skådespelare, teaterledare och dramatisk förf. (1759—1814). I. var 1777—79 anställd vid hovteatern i Gotha, 1779—96 vid nationalteatern i Mannheim, från 1792 också som konstnärlig ledare och från 1796 som direktör för hovteatern i Berlin. I. räknas jämte de något — 887 — — 888 —