IHRMARK stod sedan högt i gunst. — I. är utan tvivel Sveriges mest betydande språkforskare under 1700-talet och en av våra största i alla tider. Sund kritik, intellektuell rörlighet, grundlig och mångsidig lärdom förenas i hans språkvetenskapliga arbeten. Mest berömt av dessa är hans stora etymologiska ordbok över svenskan, ”Glossarium suio-gothicum”, som efter lång förberedelse utkom 1769 och som icke ens numera saknar intresse. I fråga om principerna för etymologien står I. på en betydligt modernare ståndpunkt än de flesta av sina samtida. Han framhåller klart, att man vid belysningen av ett sv. ord först måste gå till vårt fornspråk, därefter till de närmast besläktade germanska språken och först därefter anställa jämförelser med mera avlägsna språk. I. representerar i sitt ”Glossarium” också ett viktigt stadium i den successivt skeende upptäckten av de germanska ”Ijudskridnings-lagarna” (se L j u d s k r i d n i n g). Under det att tyskarna velat tilldela J. Grimm, danskarna R. Rask den huvudsakliga äran av denna viktiga upptäckt, framhåller norrmannen Jakob Sverdrup, att dess historia sträcker sig över mycket lång tid och att fyra män framför andra måste dela äran; den förste av dessa är I. (den fjärde K. Verner). — I. utgav även ett ”Sv. dialectlexikon” (1766), som visserligen icke i vetenskapligt avseende kan betecknas som framstående, men som likväl ännu har praktiskt värde och där han i företalet visar sig ha blick för dial:s språkhistoriska betydelse. — Sina vetenskapliga forskningar framlade I. emellertid framförallt i akad. disp.; han står som preses på 453 avh., vilka säkerligen så gott som alla äro förf, av I. Bland dessa må från 1740-talet nämnas ”De mutationibus linguæ suiogothicæ” (1742—43), ett utkast till sv. språkhistoria. Från 1750-talet märkes en lång serie avh. om gotiskan (samlad uppl. 1773 av tysken A. F. Büsching), som betecknar ett avgörande framsteg i studiet av detta språk. Under 1760-talet ägnade han sig bl.a. åt runorna. Betecknande för hans klara kritiska blick är ”De runarum in Suecia antiquitate” (1769), där han i skarp motsats till rudbeckia-nernas fantastiska föreställningar om runornas ålder framställer åsikten, att runorna på sin höjd gå tillbaka till 500-talet e.Kr. — Samma andas barn är hans på sv. skrivna ”Bref till Sven Lagerbring rörande then Isländska Edda” (1772), där han avskaffade den s.k. fornjoterska ätten i vår historia och klarlade Snorre-Eddans karaktär av lärobok i poetik. — Av hans övriga fåtaliga arbeten på sv. bör nämnas ”Utkast til föreläsningar öfwer sw. språket” (1745), som väsentligen tjänar prak tiska syften, överhuvudtaget var I. livligt in tresserad även av praktiska språkfrågor, ss. ortografi, språkriktighet och språkrenhet. Såväl härigenom som genom sin nyktra och sunda kritiska inställning är I. en god son av sitt årh. — Litt.: E. af Sotberg i ”Vitterhets-acad.s handl”, 4 (1783); G. Stjernström och J. Sverdrup i ”Nord, tidskr.”, resp. 1880 och 1920. E.No. 2) Albrecht Elof L, den föregåendes sonson, från 1843 friherre, ämbetsman (1797— 1877), kabinettssekreterare 1831, t.f. hovkansler 1838—40, ecklesiastikminister 1840, t.f. chef för Utrikesdep. 1840—42, utrikesstatsminister 1842—48. 1849 invald i Sv. akad., avböjde han utmärkelsen under motivering av bristande kompetens. Th. Ihrmark, Karl Axel, präst (f. 18/» 1871), teol. kand, i Uppsala 1897, teol. d:r 1927, sekreterare hos Sv. kyrkans missionsstyrelse 1906 —13, red. för dess missionstidn. 1903—13, kyrkoherde i Norrbärke 1913, kontraktsprost 1928. I. har flera gånger anlitats i kommittéer för ecklesiastika ärenden. Bland hans skrifter märkas: ”Bilder ur missionshistorien” (jämte A. Karlgren, 1907; 2 uppl. 1916), ”Den religiösa förkunnelsens gestaltning i denna tid” (1925). E.Ltn I. H. S., se K r i s t u s m o n o g r a m. littala [i't-], glasbruk i Kalvola s:n i Finland, grundat 1881, tillverkar tekniskt glas samt hushålls- och medicinglas o.s.v.; c:a 150 arbetare. E.Ed. Ij [ai], H e t-I j, vik av Zuidersee vid Amsterdam. Ija'nder, Esaias, finländsk präst, se E. M. F e 11 m a n. Ijar, i judarnas tideräkning namn på den andra mån., närmast motsvarande maj. Ija'su, L e d j, kejsare av Abessinien, se J e a s s u. Ijca, indianstam å Sierra Nevada de Santa Martas sydsluttning, Colombia, Sydamerika. De bo på en höjd av i allm. 2,000 m. och tala liksom övriga arhuacos (se d.o.) chibcha-dial. De ha bevarat många intressanta kulturdrag trots kontakt med vita. Huvudnäring är jordbruket. I. odla en mängd inhemska el. införda växter på olika nivåer ö.h. De ha även hästar och boskap, som också finnes förvildad uppe i fjällen, men utnyttja föga dessa, utom i fråga om oxen, vilken användes som packdjur. I. bära långt hår och dräkt av i huvudsak gam-malindianskt snitt. Hårets avskärande gäller som skymfligt straff. Hemindustrien blomstrar ännu, särsk. den textila. De tillverka snören, rep, väskor, hängmattor, vävnader, säckar m.m. Keramiken är ett privilegium för — 903 — — 904 —