IHRE Igua'nodon, ett utdött släkte kräldjur av ordn. dinosaurier (se d.o. med pl.), förekommer i Wealdenbildningarna (se W e a 1 d e n) och undre kritan i England och Belgien. I kolgruvan vid Bernissaert nära Mons har man funnit 23 mest fullständiga skelett, som äro uppställda i museet i Bryssel. I. var växtätare, hade litet huvud med flera rader av tänder och gick i upprätt ställning. De kraftiga bakre extremiteterna hade tre tår, och spår av dem finnas bevarade (se fig. vid Fossila spår) Två arter av I. ha anträffats, den ena 5—6 m., den andra 9—10 m. K.A.G. Iguassü [igpaso'], I g u a z ü, flod i s. Brasilien, v.-biflod till Paranå och i sitt nedre lopp gränsflod mellan Brasilien och Argentina; 1,320 km. lång. I. bildar 13 km. ovanför mynningen de 52 m. höga I.-fallen (Salto da Victoria), som vid medelvattenstånd beräknas kunna lämna 350,000 hkr. — Bild se pl. vid art. Brasilien. S. Igu'men (grek, hegu'menos, nygrek. igu'me-nos el. i., ledare), abbot i grekisk-katolska kloster. Ihe'ring, R. v., tysk rättslärd, se J h e r i n g. Ihlen. 1) Nils Claus I., norsk industrimän och politiker (1855—1925), stortingsman 1906—09, tillhörde arbeiderdemokraterne, var i G. Knudsens ministärer minister för offentliga arbeten 1908—10 och utrikesminister 1913 —20. Th. 2) C h r i s t i a n I., norsk teolog (f. 1868), teol. d:r 1906, prof, i systematisk teologi i Kristiania s.å. I., som företräder en moderat konservativ teologi (”nykonservativ”), är sedan 1919 ordf, för den norska israelsmissionen. Av I:s skrifter märkas ”Hovedpunkter ang. de protestantiske principers stilling i det möderne aandsliv” (1905) och ”Systematisk teologi”, 1 (1927). S.N. Ihmels [i'-], L u d w i g, tysk teolog (f. 1858), prof, i Erlangen 1898, i Leipzig 1902, ordf, i Allgemeine evange-lisch-lutherische Kon-ferenz 1907. Då biskopsämbetet återupprättades i Sach-sen 1922, blev I. dess förste innehavare (Landesbischof). Hans huvudarbete är ”Die christliche Wahrheitsgewissheit” (1901; 3 Aufl. 1914). Självbiografi i ”Die Religionswissenschaft der Gegenwart in Selbstdarstellungen”, 1 (1925). A.M-n. Ihre, adlig ätt, stammande från Eire gård i Elinghems (sedan Hangvars) s:n, Gotland. 1.1), son till den lärde och stridbare teol. prof, i Lund, sedermera domprosten i Linköping Thomas I. (1659—1720), blev adlad 1757. Hans sonson, 1.2), upphöjdes 1843 i friherrligt stånd men slöt själv sin friherrliga ätt. C. 1) J o h a n L, språkforskare (1707—80). F. i Lund, kom I. redan 1718 till Linköping och Johan Ihre. 1720, efter faderns död, till Uppsala, där han sedan skulle stanna hela livet. Innan han 1734 knöts till univ. som lärare, hade han 1730—33 företagit en utländsk studieresa, varunder han bl.a. uppehöll sig i Oxford, London och Paris. 1737 blev I. prof, i (latinsk) poesi och 1738 prof, skytteanus (i ”vältalighet och politik”). Hans offentliga föreläsningar behandlade väsentligen historiska ämnen; från 1750 föreläste han uteslutande över Livius. — Som univ.-lä-rare var I. synnerligen inflytelserik och omtyckt. Med stor lärdom förenade han mycken spiritualitet, med stor personlig älskvärdhet en ”satyrisk böjelse”, som gjorde hans framställning i tal och skrift underhållande men också ibland beredde honom obehag. I en 1742 utg. akad. avh. stötte han teologerna för huvudet, och saken drogs t.o.m. inför prästeståndet vid riksdagen 1747. En ung. samtidig avh. ”De tumultu dalecarlorum” (1743) ansågs politiskt förgriplig och åtalades jämte några andra avh., likaledes 1747. Efter dessa obehagliga erfarenheter höll sig I. från brännbara ämnen och — 901 — — 902 —