INDEFINIT 1819, övertog 1823 jämte brodern Forssa järn- och pappersbruk i Södermanland. I var en driftig bruks-man och högt betrodd i sin ort. Han var led. för bergsbrukens 2:a valdistrikt av Borgareståndet 1847/48, 1850/51 samt 1853/54, där han intog en framskjuten ställning bland de konservativa. 1867—69 var han led. av A.k. och hörde då till Lantmannapartiets mest inflytelserika män (led. i Bankoutskottet 1867—69, v. ordf. 1869, statsrevisor 1868, riksgäldsfullmäktig 1869—70). I. utgav skrifter i jordbruksfrågor och skrev på äldre dagar memoarer, som i utdrag publicerats av Carl Hallendorff i ”Från Karl XV:s dagar” (1924). En samling riksdagsbrev från I. äro återgivna i E. Thermænius, ”Sv. bondepolitik” (1931). E.Ths. Indcfini't [el. i'n-], obestämd; ofta språkv., om pronomen: som ej syftar på någon bestämd person, ss. man, ingen, någon; se Pronomen. Indelning. 1) I. i betydelsen av bestämda inkomsters anvisning att täcka bestämda utgifter förekommer undantagsvis ännu i vår tids sv. statshushållning — rusdrycksmedelsfonden må nämnas som ex. — men var regel i äldre, av naturahushållning präglade tider. Då natura-persedlar äro svåra att transportera, blev det, så länge statsinkomsterna bestodo i sådana, mest praktiskt att låta dem omedelbart konsumeras av dem, som i de orter, varifrån de utgingo, utförde statliga värv. Medeltidens länsväsen med dess för statsmaktens enhet vådliga konsekvenser har just i ett dylikt finansiellt arrangemang haft sitt raison d’étre. I nyare tid förstod man bättre hålla inkomst-och myndighetstitel i sär men fortsatte i alla fall att i finansförvaltningen behandla de olika inkomsterna som särsk. fonder, som ej fingo sammanblandas med andra, och detta i trots av att räkenskapsväsendet alltmer utvecklats och inkomsterna även börjat utgå i penningar. I stor utsträckning blevo statsinkomsterna i fogde- och länsräkenskaper avförda för lokala behov under avkortnings- och anordningstitel för att sedan även till den del, som var Kronan behållen, i s.k. dispositioner fördelas till täckning av bestämda behov. Systemet nådde sin fullbordan genom Karl XI, under vars tid termen i. först kom till rikligare användning. Me dan en del utgifter, framförallt för centralförvaltningen, fingo sin fyllnad i mot utgiftssta-ternas rekvisita svarande årliga anordningssta-ter, upprättades för lands-, ecklesiastik- och militiestater särsk. indelningsverk (se d.o.) — de ecklesiastika i.-verken kallades dock prästverk — över de räntor och den kronotionde, som blivit dem för evärdelig tid tilldelade, jämte spec. jordeböcker över de hemman, från vilka räntorna utgingo. Till de militära i.-havarna hörde också rusthållarna vid kav. och flotta, vilka, i ersättning för vad lej-ning och underhåll av kavallerister, resp, båtsmän betingade utöver roteringen, åtnjöto frihet från egna hemmansräntor samt ev. av andra hemman uppburo augments- och tillskottsrän-tor. Ämbetsmännen hade i löneförmåner även boställen, som dock endast till sina räntor blevo i i.-verken beräknade. Den årliga i. av Statens behållna inkomster var en meningslös slentrian och upphörde också redan 1747, då ständerna på förslag av Statskontoret bestämde, att desamma skulle vid utanordningen sammanslås under rubriken statsmedel och statsverkets utgifter, som man senare uttryckte sig, alla betalas ur en pung. Den lokala i. på evärderlig tid, vilken vanl. brukar som i.-verk ställas i motsättning till statsverket, hade åter en djup innebörd. Kronan välte genom densamma över risken av restantier och ödesmål på i.-havaren, medan denne, som mottagit sin i. på både vinst och förlust, drog fördel av den stegring av natura-persedlarnas varupris utöver deras vid lönens fastställande åsatta kronovärde, som blev en följd av penningvärdets successiva fall. Viktigast var dock den konservativa garanti för försvarsverkets bestånd, oberoende av politiska skiftningar, som låg i dess finansiering genom kontrakterad anvisning på ord. kronoinkom-ster. De som sutto emellan vid transaktionen, voro räntegivarna, vilka förpliktats att betala sina skatter in natura, om i.-havaren så önskade, och att leverera dem till den plats inom lagsagan, han utpekade. Målmedvetet ha desamma också under halvtannat årh. bekämpat i.-verket. En första varaktig seger vanns 1855, då räntegivaren fick rätt att lösa persedlarna efter markegång och statsverket övertog den forsellönsersättning, som förut åvilat den, som velat betala i pengar. Den avgörande brytningen med i.-systemet inträffade dock först i och med 1869 års ränteförenkling (se Grundskatter); en naturlig konsekvens av densamma blev näml., att indelt ränta och kronotionde indrogos till statsverket, som i stället förband sig att till de i.-havare, som ej ville åtnöjas med de penningbelopp, vartill nämnda — 959 — — 960 —