Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indebetou, Carl Gustaf - Indefinit - Indelning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDEFINIT
1819, övertog 1823
jämte brodern Forssa
järn- och
pappersbruk i Södermanland.
I var en driftig
bruks-man och högt
betrodd i sin ort. Han
var led. för
bergsbrukens 2:a
valdistrikt av
Borgareståndet 1847/48, 1850/51
samt 1853/54, där
han intog en
framskjuten ställning
bland de konservativa. 1867—69 var han led.
av A.k. och hörde då till
Lantmannapartiets mest inflytelserika män (led. i
Bankoutskottet 1867—69, v. ordf. 1869, statsrevisor
1868, riksgäldsfullmäktig 1869—70). I. utgav
skrifter i jordbruksfrågor och skrev på äldre
dagar memoarer, som i utdrag publicerats av
Carl Hallendorff i ”Från Karl XV:s dagar”
(1924). En samling riksdagsbrev från I. äro
återgivna i E. Thermænius, ”Sv. bondepolitik”
(1931). E.Ths.
Indcfini’t [el. i’n-], obestämd; ofta språkv.,
om pronomen: som ej syftar på någon bestämd
person, ss. man, ingen, någon; se
Pronomen.
Indelning. 1) I. i betydelsen av bestämda
inkomsters anvisning att täcka bestämda utgifter
förekommer undantagsvis ännu i vår tids sv.
statshushållning — rusdrycksmedelsfonden må
nämnas som ex. — men var regel i äldre, av
naturahushållning präglade tider. Då
natura-persedlar äro svåra att transportera, blev det,
så länge statsinkomsterna bestodo i sådana,
mest praktiskt att låta dem omedelbart
konsumeras av dem, som i de orter, varifrån de
utgingo, utförde statliga värv. Medeltidens
länsväsen med dess för statsmaktens enhet
vådliga konsekvenser har just i ett dylikt
finansiellt arrangemang haft sitt raison d’étre.
I nyare tid förstod man bättre hålla
inkomst-och myndighetstitel i sär men fortsatte i alla
fall att i finansförvaltningen behandla de olika
inkomsterna som särsk. fonder, som ej fingo
sammanblandas med andra, och detta i trots
av att räkenskapsväsendet alltmer utvecklats
och inkomsterna även börjat utgå i penningar.
I stor utsträckning blevo statsinkomsterna i
fogde- och länsräkenskaper avförda för lokala
behov under avkortnings- och anordningstitel
för att sedan även till den del, som var Kronan
behållen, i s.k. dispositioner fördelas till
täckning av bestämda behov. Systemet nådde sin
fullbordan genom Karl XI, under vars tid
termen i. först kom till rikligare användning.
Me
dan en del utgifter, framförallt för
centralförvaltningen, fingo sin fyllnad i mot
utgiftssta-ternas rekvisita svarande årliga
anordningssta-ter, upprättades för lands-, ecklesiastik- och
militiestater särsk. indelningsverk (se
d.o.) — de ecklesiastika i.-verken kallades
dock prästverk — över de räntor och den
kronotionde, som blivit dem för evärdelig tid
tilldelade, jämte spec. jordeböcker över de
hemman, från vilka räntorna utgingo. Till de
militära i.-havarna hörde också rusthållarna vid
kav. och flotta, vilka, i ersättning för vad
lej-ning och underhåll av kavallerister, resp,
båtsmän betingade utöver roteringen, åtnjöto frihet
från egna hemmansräntor samt ev. av andra
hemman uppburo augments- och
tillskottsrän-tor. Ämbetsmännen hade i löneförmåner även
boställen, som dock endast till sina räntor
blevo i i.-verken beräknade.
Den årliga i. av Statens behållna inkomster
var en meningslös slentrian och upphörde
också redan 1747, då ständerna på förslag av
Statskontoret bestämde, att desamma skulle vid
utanordningen sammanslås under rubriken
statsmedel och statsverkets utgifter, som man
senare uttryckte sig, alla betalas ur en pung.
Den lokala i. på evärderlig tid, vilken vanl.
brukar som i.-verk ställas i motsättning till
statsverket, hade åter en djup innebörd.
Kronan välte genom densamma över risken av
restantier och ödesmål på i.-havaren, medan
denne, som mottagit sin i. på både vinst och
förlust, drog fördel av den stegring av
natura-persedlarnas varupris utöver deras vid lönens
fastställande åsatta kronovärde, som blev en
följd av penningvärdets successiva fall.
Viktigast var dock den konservativa garanti för
försvarsverkets bestånd, oberoende av politiska
skiftningar, som låg i dess finansiering genom
kontrakterad anvisning på ord.
kronoinkom-ster. De som sutto emellan vid transaktionen,
voro räntegivarna, vilka förpliktats att betala
sina skatter in natura, om i.-havaren så
önskade, och att leverera dem till den plats inom
lagsagan, han utpekade. Målmedvetet ha
desamma också under halvtannat årh. bekämpat
i.-verket. En första varaktig seger vanns 1855,
då räntegivaren fick rätt att lösa persedlarna
efter markegång och statsverket övertog den
forsellönsersättning, som förut åvilat den, som
velat betala i pengar. Den avgörande
brytningen med i.-systemet inträffade dock först i
och med 1869 års ränteförenkling (se
Grundskatter); en naturlig konsekvens av
densamma blev näml., att indelt ränta och
kronotionde indrogos till statsverket, som i stället
förband sig att till de i.-havare, som ej ville
åtnöjas med de penningbelopp, vartill nämnda
— 959 —
— 960 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
