INDIEN dan hela Ganges-slätten har mera än 150 och stora delar av ö. Bengalen ha mera än 400. Däremot uppvisa stora delar av Central-I. och inre Dekkan en relativt låg folktäthet (25— 75 pr kvkm.), medan kustlandet med sin stora nederbörd och sitt på denna grundade rika jordbruk överallt har en folktäthet av mera än 75. Den överstiger nästan överallt på Ko-romandelkusten 150, flerstädes t.o.m. 250. I vissa kustdistrikt i Travancore på Malabarkusten stiger den ända till 506 och i Cochin till 707 pr kvkm., den högsta siffra, som någon-städes i världen torde förekomma i ren jordbruksbygd. J.F. I:s etnologiska struktur har väsentligen bestämts av de tre förhistoriska invandringsböl-jor, som fört dravidiska, munda- och indoeu-ropeiska folkelement till L; genom blandning med det urspr. folkelementet uppstod en folkbild, som alltsedan blivit förhärskande i I. och som endast delvis modifierats genom de talrika invandringar av skilda folkelement, som ägt rum i historisk tid. Genom den utpräglade blandningen mellan å ena sidan ett (el. flera) urspr. folkelement, å andra sidan de tre stora förhistoriska folktillskotten och de modifikationer, dessa folkblandningar erhållit genom de i historisk tid försiggångna invandringarna, har uppstått den kanske starkaste rasblandning, som finnes på jorden, och det är ej lätt att ge en exakt sammanfattande beskrivning av I:s nuv. etnologiska struktur. Som en översikt må följ, tjäna: Det nuv. gränsområdet mot Iran upptages av en befolkning av den i Iran härskande typen med över medelhöjd, täml. ljus hy, rik skäggväxt, brakycefali och karakteristisk utveckling av näsan. Denna typ har uppkommit genom successiv iransk och turkisk bosättning i gränsområdena. Indus bildar en i det hela täml. påtaglig gränslinje mellan denna och de två följ, folktyperna. Närmast ö. om Indus kommer i ett brett bälte, som omfattar Kashmir, Punjab och Rajputana en folktyp av hög växt, ljus hy, rik skäggväxt, dolikocefali och smal näsa; denna folktyp torde kunna anses utgöra den renaste representanten för det indoeuropeiska folkelementet. S.v. om denna i kustlandet från ung. Indus i n. till en linje Bombay—Poona—Kolhapur i s. är en folktyp förhärskande med växt vid el. under medelhöjd, mesocefali och ej särsk. utpräglad näs-växt; denna typ visar en blandning mellan urspr. dravidiska och senare invandrade element av iransk typ, till största delen väl härrörande från sakernas (se d.o.) välde i dessa trakter. Hela det centrala n. Indien (Förenade prov., Centralindien och Bihar) befolkas av en Uppslagsbok. XIII. _ 993 _ 32 dravidisk-arisk blandras med till mesocefali tenderande dolikocefal skallform, ljusbrun till mörk hudfärg, mer el. mindre bred näsa och växt av i allm. under medelhöjd; denna folktyp är jämte den dravidiska den allmännast utbredda i I. ö. om denna, i Bengalen och Orissa, uppträder en blandras av annat slag, i vilken dravidiska element uppblandats med mongoloida, som till sin huvuddel väl ditförts under den förhistoriska invandring, som förde munda-elementet till L; att märka är härvid, att i de nuv. munda-språk talande folken endast en mycket ringa del av mongoloida element är tillfinnandes, utan detta har här helt absorberats av den urspr. indiska raskaraktären. Denna typ utmärkes av brakycefali, mörk hudfärg, täml. stark skäggväxt och medelhöjd; uppenbarligen har den något modifierats genom indoeuropeisk inblandning. N. och ö. därom i Himalaja, Nepal, Bhutan, Sikkim, Assam och Burma förhärskar den rena mongoloida typen, utmärkt av brakycefali, gulaktig hudfärg, ringa hårväxt, medelhöjd el. under medelhöjd, flat ansiktsform och i allm. snett ställda ögon. Slutl. upptages hela s. I. av den dravidiska typen med växt av under medelhöjd, mörk, stundom svart hudfärg, rik växt av ofta lockigt hår, dolikocefali och bred, vid roten nedsänkt näsa. Den dravidiska rasen är säkerligen den mest utpräglade blandrasen i I., men det är svårt att bilda sig en föreställning om dess beståndsdelar, då vi endast i ringa grad känna I:s fördra vidiska befolkning; av samma orsak är det svårt att bilda sig en uppfattning om arten av det folktillskott, I. erhöll genom den dravidiska invandringen. Särsk. anmärkningsvärd är förekomsten hos dravidiska stammar, som levat täml. isolerade, av kännetecken (över medelhöjd, ljus hudfärg, rak näsa), som ej tillhöra den dravidiska typen i gemen; möjl. ger detta en antydan om dravidafolkens typ, innan rasblandningen med den indiska urbefolkningen ägt rum. C.F. Språk. De i I. talade språken tillhöra väsentl. tre språkfamiljer: munda-, dravidiska och i n d o-a r i s k a språk, varjämte i Assam, Burma, Nepal, Bhutan, Sikkim och annorstädes i Himalajaregionen samt i Baltistan i n.v. representanter för de t i b e t o-b urmanska språken uppträda; mindre roll spela spridda iranska språkelement i v. samt det ännu till sina frändskapsförhållanden okända b u r u s h a s k i i Dardistan. Om de till munda-, dravidiska och tibeto-burmanska språkfamiljerna hörande språken se M u n d a-s p r å k e n, Dravidiska språk och Tibet o-b u r-manska språk. De ind o-a r i s k a språ- — 994 —