INDIEN ken äro oss kända över en tidrymd av minst 3,000 år och utgöra sedan länge det dominerande språkelementet i I.; antalet indo-ariska språk talande individer i I. torde väl f.n. (1932) kunna uppskattas till c:a 225 mill. De indo-ariska språken äro i sin äldsta form bekanta för oss ss. det s.k. vediska sanskrit, den dial., vari ”Rigveda” och, ehuru i traditionaliserad och på samma gång genom inflytelser från annat håll modifierad form, den övriga vediska litteraturen äro avfattade; men även ”Rigveda” visar ett genom inflytelser från olika håll starkt modifierat religiöst högspråk. På samma ålderdomliga stadium står sanskrit, det genom Panini (se denne) fixerade högspråk, som, länge uteslutande odlat på muntligt traditionell väg, under årh. närmast f.Kr. började spela den roll som traditionellt högspråk, det ännu innehar i I. Representera dessa dial. fornstadiet av indo-ariskt språk, så är övergångsstadiet till de nyindiska språken, den m e-delindiska perioden, bekant genom ett flertal litterärt och epigrafiskt bevarade dial., bland vilka pali (se d.o.), språket i den sydliga buddismens heliga skrifter, intar en särställning ss. varande mera ålderdomligt än de övriga, med namnet p r a k r i t (se d.o.) betecknade idiomen. Dessas sammanhang med de nyindiska språken erbjuder en mängd olösta gåtor och är knappast möjligt att utreda med vår nuv. kännedom om den medelindiska perioden; därtill kommer, att en stor del av de medelindiska dial. i det skick, vari de äro traderade, äro tillrättalagda efter en grammatisk traditions fordringar. De nyindiska språken gruppera sig kring den centrala nordin diska dial. h i n d i ss. kärna; ur denna ha också framgått de allmänna meddelelsemedlen för resp, det muhammedanska och det hinduiska I., u r d u och hindustan i. Hindi närstående äro rajasthani, gujarati och p e n j a b i; medelbart höra till denna centrala grupp de från rajasthani utgångna p a h a r i-dial. i Himalajaregionen. ö. om denna grupp utbreder sig den b e n g a 1 i med dess avläggare assamesiskan, bihari och o r i y a omfattande ö. gruppen, v. om densamma den 1 a h n d a och s i n d h i innefattande v. gruppen. En s. grupp bildas av m a r a t h i el. m a-rattiska språket, en n.v. av kashmiri och s h i n a. En särställning intaga de dar diska och k a f i rspråken i n.v. I. samt s i n-g a 1 e si sk a n på Ceylon, som tidigt inkom genom indo-arisk kolonisation från sjösidan. Litt.: ”Linguistic survey of India”, utg. av G. A. Grierson och S. Konow (11 bd, 1903—28); J. Beames, ”A comparative grammar of the Indo-Aryan languages” (3 bd, 1872—79). C.F. Historia. Den mest epokgörande tilldragelsen i I:s historia, den indo-ariska invandringen, ligger före den eg. historiska tidens början och kan ej kronologiskt fixeras. Dessförinnan hade de vandringar ägt rum, som fört d r a v i d a- och m u n d a-folken till I. De förra ha trol. kommit från n.v.; därpå tyder förekomsten av en dravidisk folkspillra i Belutsjistan (se Brahui). Mundafolkens frändskapsförhållanden peka däremot åt Bortre Indien och Indonesien. Ännu tidigare folkskikt ha utrotats el. absorberats och föreligga numera endast i ytterst obetydliga rester (t.ex. veddas på Ceylon). Invandringarna torde ha ägt rum i följ, ordning: dravida, munda, indo-arier. — I:s arkeologiska utforskande är ännu knappast påbörjat och har hittills endast i Punjab lett till resultat av större arkeologisk räckvidd. Genom grävningar vid Harappa och Mohen-jo Daro (från 1920) har bragts i dagen en delvis högt utvecklad kultur från övergångstiden mellan neolitisk tid och bronsålder. Den har förbindelser såväl åt v. (Babylonien) som ö. (Kina) men visar å andra sidan omisskännlig indisk särprägel; för lösningen av de härmed sammanhängande etnologiska frågorna saknas ännu förutsättningar. — Den första dokumentariskt belagda händelsen i I:s historia är införlivandet av Punjab med akemenider-väldet (c:a 517—509 f.Kr.). Därefter vet man så gott som intet, förrän i och med Alexander den stores indiska fälttåg (326—325 f.Kr.) det historiska källmaterialet börjar bli ymnigare. Rörande detta fälttågs betydelse för I:s historia äro meningarna delade; obestridligt synes dock vara, att det första kända stora inhemskt indiska väldet, det av Candragupta (grekernas Sandrokottos) grundade M a u r y a-väldet, delvis utgjorde en reaktion mot den ma-kedoniska invasionen. Maurya-väldet nådde under Candragupta (c:a 322—297 f.Kr.) från Ganges-deltat i ö. till nuv. Afganistan i v.; under efterträdarna Bindusara A m i t r a-g h a t a (c:a 297—273) och den berömde A $ o-ka (c:a 273—232) fogades därtill större delen av Sydindien, och sålunda uppkom det största inhemska indiska välde, historien känner. Efter A^okas död förfall det hastigt, och I:s historia fortlöper från o. 200 f.Kr. i tre täml. skilda avsnitt: Nordvästindiens, Sydindiens och det centrala Nordindiens historia. Nordväst-indien underlades det grek o-b a k t r i s k a riket; dess följ, historia står under inflytande av saker- och Y ü e-c h i-expansionen under 2:a årh. f.Kr. I samband med det greko-bakt riska väldets fall bildades i n.v. I. två i n dogrek i s k a riken; de måste under årh. närmast f.Kr. underkasta sig sakerna, som nådde — 995 — — 996 —