INDISKA OCEANEN ö.lgd mot n. till 30° s.br. På denna ligga de subantarktiska öarna Kerguelen, Heardön, Mac Donalds öar, S:t Paul och Nya Amsterdam. Mellan Främre Indien och Australkontinenten utbreder sig det vidsträckta Indo-australiska bäckenet med den 6,469 m. djupa Wharton-graven på 100° ö.lgd och 18° s.br. Detta bäckens ö. del har överallt ett djup av mera än 5,000 m. Mot v. går en något grundare ut-löpare från detsamma ända fram mot Sydafrika och Madagaskar. Den förenas med det västantarktiska bäckenet genom en ränna mellan Kerguelen-platån och Crozet-ryggen. Även mot s.ö. sänder den en utlöpare s. om Australkontinenten. Denna s.k. Jeffreys grav går med ett djup av mera än 5,000 m. ända fram emot den bank, som förenar Kerguelen-platån med Australien och som bildar sockeln för Tasma-nien. Denna bank är överallt mindre än 2,000 m. djup och bildar alltså en skarp rygg mellan Jeffreys grav och Thomsonbäckenet i Stilla havet. Indo-australiska bäckenets och därmed I.o:s största djup anträffas däremot längst i n.ö. i den smala Sundagraven, som stryker tätt intill kusten av Java, Bali och Lombok och där man funnit djup om mera än 7,000 m. Den är tydligen en gravsänka av den typ, som är vanlig invid den tertiära veck-ningszonen. N.v. delen av Lo. mellan Främre Indien och ö. Afrika bildar ett särsk. bäcken, skilt från det övriga djuphavet genom en mer el. mindre sammanhängande serie av ryggar och bankar. Den nordligaste utgår från Främre Indiens v. kust, och över den reser sig Lackadivernas ögrupp. Den fortsättes söderut av Maledivernas bank och denna av Cha-gos-banken. Därifrån stryker mot v. Seychelle-banken, som längst i v. utgör sockeln för de bägge ögrupperna Amiranterna och Seychellerna. S.ö. från de senare löper Saya-da-Malha-banken, ett vidsträckt, blott 9—51 m. djupt grundhav, vars botten i ö. stupar brant ned mot 2,000 m. djup. Dess s. forts, är den 500 km. långa och högst 50 m. djupa Nazareth-banken, vars s. kant bär Cargados-klipporna. Dess s.v. forts, bildar sockeln för Maskarener-na. Något längre i v. vilar Madagaskar på en särsk. undervattensplatå, som skiljes från Afrika genom den mera än 3,500 m. djupa Mo^am-bique-kanalen. N. om denna går dock en bank, som bildar sockeln för Komorerna och som förenar Madagaskar med fastlandet. — Det västantarktiska bäckenets botten är nästan helt täckt av diatoméslam. Det intar 17% av I.o:s bottenareal, medan 53 % intas av globigerina-slam, som är utbrett över Kerguelen- och Crozetbankarna men även över stora arealer i n.v. I det indo-australiska bäckenet härskar Uppslagsbok. XIII.__ 1025 __ 33 röd djuphavslera (16% av hela bottenytanj. och 10 % av hela bottenarealen täckes av grå djuphavslera. I grundhavet äro korallerna förhärskande. Ytvattnets salthalt är störst i s. passadbältet på 30° s.br., där luften är torrast och nederbörden minst. Den uppgår här till 36 %o och kan t.o.m. stiga till 36,9 %o. Längre söderut (i Antarktis) sjunker den till 33,4 %o och likaså mot n., så att den vid ekvatorn går ned till 34,55 %o. I de slutna inhaven Röda havet och Persiska viken stiger den till 40 %o. Varmast är I.o. i ö., där ytvattnet hela året om på ömse sidor om ekvatorn har en temp. av mera än 28°. Drivisens n. gräns ligger i medeltal på 45° s.br.; dock nå isbergen stundom 36° s.br. S. delen av I.o. har hela året v. vindar. N. om 32° s.br. ligger s.ö.-passadens bälte, som under sydsommaren når till 10° s.br., under nordsommaren 5° nordligare. N. därom ligger det ekvatoriala lågtrycksbältet med vindstilla el. svaga växlande vindar. Det når till ekvatorn el. strax n. därom och är eg. utbildat blott under nordvintern. Då härskar också över n. delen av I.o. n.ö.-passaden, som i s.v. fortsätter över ekvatorn mot Afrikas fastland som n.v.-monsun. Under nordsommaren utbildas över det starkt uppvärmda s. Asien ett lågtryck, som framkallar s. och s.v. vindar över n. delen av I.o. Härvid försvinner det ekvatoriala lugnbältet, och s.ö.-passaden s. om ekvatorn fortsätter över denna mot n. som s.v.-monsun, vilken når s. Asien som en starkt regnförande vind. De på högre bredd i I.o:s s. del förhärskande v. vindarna framkalla v. strömmar. Från dessa utgår s. om Australien en ström mot n., vilken fortsätter längs Australiens v. kust som en kall ström. Den övergår på 20° s.br. i den mot v. flytande s. passad-strömmen, som vid Madagaskar delar sig i flera armar. En rör sig ö. om denna ö mot s. och förenar sig slutl. på 40° s.br. med det stora v. strömsystemet. I.o:s del får på så sätt ett slutet strömsystem. En annan arm av s. pas-sadströmmen går n. om Madagaskar genom MoQambique-kanalen som den varma Mo^am-bique-strömmen, vilken sedan fortsätter längs Kaplandets s. kust som Agulhasströmmen. En del av denna går in i Atlanten, medan den andra fortsätter mot s. in i det stora v. strömsystemet. Slutl. flyter en 3:e utlöpare av s. passadströmmen från Madagaskar mot n., böjer av längs ekvatorn mot ö. och följer denna som den ekvatoriala motströmmen ända till Sumatras kust. I n. I.o. växla strömmarna med vindarna, d.v.s. med årstiderna. Under n. sommaren framkallar den starka s.v.-monsunen utanför Somalihalvön ett uppstigande av kallt bottenvatten, så att denna del av oceanen har — 1026 —