INDISKA REGIONEN ovanligt kallt ytvatten. Jfr karta vid Hav. — Litt.: J. Murray i ”Reports on the scienti-fic results of the voyage of H. M. S. Chal-lenger” (1894—95), i ”Die Forschungsreise S. M. S. Gazelle” (1888—90); C. Chun i ”Wissen-schaftliche Ergebnisse der deutschen Tiefsee-Expedition” (1902); E. von Drygalski i ”Deutsche Südpolarexp. auf dem Schiffe Gauss’” (1905); G. Michaelis, ”Die Wasserbewegung an der Oberfläche des Indischen Ozeans” (”Ver-öffentlichungen des Inst. für Meereskunde”, N. F. 8, 1923); L. Möller, ”Die Zirkulation des Indischen Ozeans” (därst. N. F. 21, 1929). J.F. Indiska regio'nen, en djurgeografisk underregion inom Orientaliska regionen (se d.o. och Djurgeografi). Indiska språk, se Indien, språk. Indisk filosofi. Filosofien i Indien är lika gammal som religionen. I ”Rigveda” finnas reflexioner över världens ursprung, gudarnas väsen, förhållandet mellan enhet och mångfald samt vara och icke-vara; vi möta redan här den skepsis och den strävan att ta de yttersta konsekvenserna av en ståndpunkt, som karakterisera indiskt tänkande. I brahmana (se d.o.) uppställes det heliga ordet (brahman) som offrets och därmed tillvarons urgrund, och denna mystiska kosmiska kraft sättes i upani-shaderna lika med själen, jaget (brahman = ät-man). Den enskilda själen och världen utveck las ur det absoluta brahman, som samtidigt lever i alla ting som den inre styresmannen, som det intellekt, varmed ögat ser, örat hör o.s.v. I upanishaderna dyker även tanken på själavandringen upp, enl. vilken alla väsen (även gudarna) föras från tillvaro till tillvaro, bundna av sina gärningars (karman) följder; denna lära utgör bakgrunden för största delen av i.f., som söker frälsa individerna ut ur tillvarelseformernas kretslopp. Ur detta osystematiska tänkande utvecklas de 6 system, som kallas ortodoxa, försåvitt de åtm. formellt erkänna vedan och den bramanska samfundsordningen. — Äldre än Buddha (6:e årh. f.Kr.) är säkerligen den av Kapila grundade sämkhya-filosofien, som räknar med två eviga principer, själarna och materien; denna senare är sammansatt av 3 komponenter (det ljusa, lätta, det energiska, lidelsefulla och det tunga, tröga), som i olika blandningsförhållande utgöra allt materiellt. Urmaterien utvecklas genom psykiska organ och materiella element för att hjälpa de blott illusoriskt med materien förbundna själarna till insikt om deras väsensolikhet från denna, varigenom förlossningen från den bund na tillvaron ernås. Största delen av denna teori erkännes i Patanjalis yoga, som dock i motsats till sämkhyas ateism uppställer en Gud som objekt för de meditationer, som äro målet för yoga-övningarna (andningsreglering jämte vissa kroppsställningar); sinnesorganen dragas från objekten, indragas i tankeorganet, vars rörelser avstanna, så att det återspeglar själen i ogrumlad klarhet. Dessa två system ha på ett tidigt stadium av sin utveckling påverkat buddismen. — Den eg. bramanska filosofien är trots sin ateism Jaiminis mimämsä, som till regler för tolkning av offerföreskrifter knyter kunskapsteoretiska undersökningar, och Bada-rayanas vedänta, som tolkar upanishadernas ötman-lära. I Camkaras utläggning (o. 800 e. Kr.) är jaget behäftat med illusoriska bestämningar, som förleda själen att anse sig ss. begränsad, handlande och lidande, medan den i verkligheten är identisk med det odelbara, oföränderliga, oförgängliga brahman, och den yttre världen blott är ett bländverk (mäyä). Vid sidan av denna monism (advaita = icke-dua-lism) finnas teistiska utläggningar av vedänta, t.ex. av Ramanuja (o. 1100). — Mera ”vetenskapligt” inriktad är Kanadas vaiqeshika, som uppställer kategorierna substans, attribut, drivande kraft, allmänhet (artbegrepp), säregenhet och inherens (senare därjämte icke-varat) och lär, att elementen jord, vatten, eld och luft uppkommit ur atomer; av de övriga substanserna äro eter, tid, rum och själarna oändliga, medan tankeorganet har en atoms omfång; själarna ha i bunden tillvaro egenskaper som kunskap, åtrå o.s.v. Nära förbunden med Kanadas lära är Gautamas nyäya, en under polemik med buddismen utformad dialektik och eristik. Av kunskapsmedlen behandlas utförligt sinnesiakt-tagelse och logisk slutledning; en från den aristoteliska skiljaktig syllogism med 5 led uppställes på basis av faktorerna logiskt subjekt, logisk grund och logisk följd och betingad av konkomitans mellan grund och följd och grundens förefintlighet hos det logiska subjektet. Skengrunder behandlas utförligt. — Utanför den ortodoxa filosofien faller buddismens och de materialistiska skolornas tänkande. — Litt.: P. Deussen, ”Geschichte der Philosophie”, I: 1—3 (1894—1908); S. Dasgupta, ”A history of Indian philosophy”, 1 (1922); O. Strauss, ’Tn-dische Philosophie” (1925). P.Tx. Indisk kardemumma, växtart, se E 1 e 11 a-r i a. Indisk konst föreligger för oss i minnesmärken från först relativt sena perioder; de äldsta datera sig knappast längre än från 200-talet f. Kr. Den av allt att döma långvariga och djupgående konstutveckling, som ligger före denna period, låter sig endast gissningsvis fastställas med ledning av slutsatser, som kunna dragas ur de äldsta minnesmärkenas karaktär. — Re- — 1027 — — 1028 —-