INDISK KONST dan den förhistoriska kultur, som bragts i dagen genom grävningarna i Punjab och Sindn under 1920-talet, visar en konst, som särsk. vad djurframställningarna beträffar, bär en egenartad indisk särprägel, vid sidan av de omisskännliga relationerna till konsten v.-ut (Babylonien) och ö.-ut (det förhistoriska Kina). Om denna förhistoriska konsts ev. sammanhang med den senare indiska konstutvecklingen låter sig ännu ingenting närmare sägas. — De äldsta bevarade minnesmärkena av i.k. tillhöra samtliga buddismen. Bland de buddistiska konstminnesmärkena intages främsta rummet av de under namnen caitya och stüpa bekanta byggnadsverken. En caitya består i sin vanliga form av ett avlångt, ofta under jordytan utfört, av en el. flera kolonnader inneslutet rum, som utmynnar i en absid, i vilken en stupa (i detta fall kallad dägaba) är uppställd. En stupa är en halvklotformig byggnad, som höjer sig på en sockel och ovanpå vilken finnes en kub-formig överbyggnad med en lanterninformig utbyggnad på taket; omkring det hela finnes en balustrad med ofta praktfullt ornerade portaler. Till de mera betydande minnesmärkena kunna även räknas de elegant utförda, oftast med praktfulla kapitäler och skulpturer försedd a inskriftspelarna (stambha el. lät). — Med A^oka (c:a 273—232 f.Kr.) inledes den äldsta pe rioden av i.k., till vilken höra de pelare, som bära A^okas (se denne) inskrifter, samt av byggnader stupan i Bharhut (i Bag-helkhand), caitya’erna i Bodh Gaya och Karli (i Konkan) samt stupan i Sanchi, de tre förstn. härrörande från 2:a årh. f.Kr., den senare påbörjad under A^oka men med element från flera följande årh. och sålunda förmedlande övergången till den senare indiska konstutvecklingen. En analys av denna äldsta indiska konst visar, vad skulpturen beträffar, en konstuppfattning, som söker sitt uttryck i det svällande, robusta, kolossala och står i skarp motsats till den klassiska indiska konsten; skulpturen i Sanchi bildar i detta avseende en övergång. — Rörande denna äldsta i.k:s förhistoria är tydligt, att den förutsätter en lång utveckling, som endast styckvis är oss bekant, då de tidigare väl huvudsaki. i trä utförda minnesmärkena icke bevarats. Endast i de allmännaste linjerna är det oss möjligt att följa den indiska konstens förhistoria. Sålunda synes det vara ett välgrundat antagande, att stupan återgår på den vediska tidens gravbyggnad. Påtagligt är också inflytandet från främ-re-asiatisk konst; de berömda lejonen på inskriftspelaren vid Sarnath (nära Benares) visa sålunda med säkerhet den assyriska typen i den utformning, den fått i akemenidertidens konst. Inflytelser från klassisk konst synas också vara märkbara, men de låta sig ej närmare bestämmas. — Skulpturen i Sanchi med sin mildare form visar en gradvis övergång till den senare, klassiska i.k. En annan sida av denna övergångstid visas av skulpturen i Amaravati (i Dekkan), som till den mildare indiska framställningen lägger en utpräglat grekisk-romersk formgivning, en följd av de livliga förbindelserna mellan romarriket och Andhra-väldet under årh. e.Kr. Det stora minnesmärket från övergångsperioden utgör emellertid freskerna i Ajanta (se d.o.), som härröra från en period, som sträcker sig över 500 år (c:a 100—650 e.Kr.); de visa en oändlig mångfald variationer av konsttyperna, som det knappast är möjligt att karakterisera i en enda formel, och äro sålunda typiska för en övergångsperiod. Under denna period tillkommer ett helt nytt element i den indiska konstutvecklingen, näml, den hellenistiskt betonade, efter Gandhara (se d.o.) uppkallade G a n d h a r a-konsten i n.v. Indien. Rörande dess betydelse i i.k:s historia äro meningarna delade. I ett avseende har den i varje fall varit epokgörande: där har näml. Buddhabilden nått den utgestaltning, som varit bestämmande för framtiden. Gandharakonstens blomstring infaller under årh. närmast f. och e. Kristus; den slutar med skolorna i Taksha-Qila och Mathura, vilkas konst visar en urvattnad hellenism och en dålig indisk formgivning, men som dock varit bestämmande för konstutvecklingen i de områden av Centralasien, där buddismen härskat. Den klassiska i.k. el. g u p t a-konsten visar en utveckling av linjen Sanchi—Amaravati— Ajanta under undanröjande av det grekisk-romerska inslaget. Dess människoframställning utmynnar i ett slags förandligad människotyp, där det kroppsliga förtunnats och endast avser att vara uttrycksmedel för människans andliga sidor. Gupta-konsten når sin fulla utbildning under 400—500-talen e.Kr. Från den har all följande i.k. utgått. En annan förändring i den indiska konstutvecklingen sammanhänger med buddismens tillbakagång i Indien alltifrån c:a 700 e.Kr. Först nu uppträder en verkligt hinduistiskt betonad konst. Gupta-konsten delar sig snart i ett flertal riktningar. Minnesmärkena av verkligt ren gupta-karaktär äro täml. fåtaliga; däremot föreligga från den senare gupta-konsten, som förmedlar övergången till den senare utvecklingen, de stora klipptemplen i Ellora och på Elefanta (se dessa ord med bilder), ^ivaitiska helgedomar, som härröra från Calukya-dynastien (ung. 800-talet e. — 1029 — — 1030 —