Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDISK KONST
dan den förhistoriska kultur, som bragts i
dagen genom grävningarna i Punjab och Sindn
under 1920-talet, visar en konst, som särsk.
vad djurframställningarna beträffar, bär en
egenartad indisk särprägel, vid sidan av de
omisskännliga relationerna till konsten v.-ut
(Babylonien) och ö.-ut (det förhistoriska Kina).
Om denna förhistoriska konsts ev. sammanhang
med den senare indiska konstutvecklingen låter
sig ännu ingenting närmare sägas. — De äldsta
bevarade minnesmärkena av i.k. tillhöra
samtliga buddismen. Bland de buddistiska
konstminnesmärkena intages främsta rummet av de
under namnen caitya och stüpa bekanta
byggnadsverken. En caitya består i sin vanliga form
av ett avlångt, ofta under jordytan utfört, av
en el. flera kolonnader inneslutet rum, som
utmynnar i en absid, i vilken en stupa (i detta
fall kallad dägaba) är uppställd. En stupa är
en halvklotformig byggnad, som höjer sig på
en sockel och ovanpå vilken finnes en
kub-formig överbyggnad med en lanterninformig
utbyggnad på taket; omkring det hela finnes en
balustrad med ofta praktfullt ornerade portaler.
Till de mera betydande minnesmärkena kunna
även räknas de elegant utförda, oftast med
praktfulla kapitäler och skulpturer försedd a
inskriftspelarna (stambha el. lät). — Med A^oka
(c:a 273—232 f.Kr.) inledes den äldsta pe
rioden av i.k., till vilken höra de pelare,
som bära A^okas (se denne) inskrifter, samt
av byggnader stupan i Bharhut (i
Bag-helkhand), caitya’erna i Bodh Gaya och
Karli (i Konkan) samt stupan i Sanchi, de tre
förstn. härrörande från 2:a årh. f.Kr., den
senare påbörjad under A^oka men med element
från flera följande årh. och sålunda
förmedlande övergången till den senare indiska
konstutvecklingen. En analys av denna äldsta
indiska konst visar, vad skulpturen beträffar,
en konstuppfattning, som söker sitt uttryck i
det svällande, robusta, kolossala och står i
skarp motsats till den klassiska indiska konsten;
skulpturen i Sanchi bildar i detta avseende en
övergång. — Rörande denna äldsta i.k:s
förhistoria är tydligt, att den förutsätter en lång
utveckling, som endast styckvis är oss bekant,
då de tidigare väl huvudsaki. i trä utförda
minnesmärkena icke bevarats. Endast i de
allmännaste linjerna är det oss möjligt att följa
den indiska konstens förhistoria. Sålunda
synes det vara ett välgrundat antagande, att
stupan återgår på den vediska tidens
gravbyggnad. Påtagligt är också inflytandet från
främ-re-asiatisk konst; de berömda lejonen på
inskriftspelaren vid Sarnath (nära Benares) visa
sålunda med säkerhet den assyriska typen i
den utformning, den fått i akemenidertidens
konst. Inflytelser från klassisk konst synas
också vara märkbara, men de låta sig ej
närmare bestämmas. — Skulpturen i Sanchi med
sin mildare form visar en gradvis övergång
till den senare, klassiska i.k. En annan sida
av denna övergångstid visas av skulpturen i
Amaravati (i Dekkan), som till den mildare
indiska framställningen lägger en utpräglat
grekisk-romersk formgivning, en följd av de
livliga förbindelserna mellan romarriket och
Andhra-väldet under årh. e.Kr. Det stora
minnesmärket från övergångsperioden utgör
emellertid freskerna i Ajanta (se d.o.), som
härröra från en period, som sträcker sig över
500 år (c:a 100—650 e.Kr.); de visa en oändlig
mångfald variationer av konsttyperna, som det
knappast är möjligt att karakterisera i en enda
formel, och äro sålunda typiska för en
övergångsperiod.
Under denna period tillkommer ett helt nytt
element i den indiska konstutvecklingen, näml,
den hellenistiskt betonade, efter Gandhara (se
d.o.) uppkallade G a n d h a r a-konsten i n.v.
Indien. Rörande dess betydelse i i.k:s historia
äro meningarna delade. I ett avseende har den
i varje fall varit epokgörande: där har näml.
Buddhabilden nått den utgestaltning, som varit
bestämmande för framtiden. Gandharakonstens
blomstring infaller under årh. närmast f. och
e. Kristus; den slutar med skolorna i
Taksha-Qila och Mathura, vilkas konst visar en
urvattnad hellenism och en dålig indisk formgivning,
men som dock varit bestämmande för
konstutvecklingen i de områden av Centralasien, där
buddismen härskat.
Den klassiska i.k. el. g u p t a-konsten visar
en utveckling av linjen Sanchi—Amaravati—
Ajanta under undanröjande av det
grekisk-romerska inslaget. Dess människoframställning
utmynnar i ett slags förandligad
människotyp, där det kroppsliga förtunnats och endast
avser att vara uttrycksmedel för människans
andliga sidor. Gupta-konsten når sin fulla
utbildning under 400—500-talen e.Kr. Från den
har all följande i.k. utgått. En annan
förändring i den indiska konstutvecklingen
sammanhänger med buddismens tillbakagång i Indien
alltifrån c:a 700 e.Kr. Först nu uppträder en
verkligt hinduistiskt betonad konst.
Gupta-konsten delar sig snart i ett flertal riktningar.
Minnesmärkena av verkligt ren gupta-karaktär
äro täml. fåtaliga; däremot föreligga från den
senare gupta-konsten, som förmedlar
övergången till den senare utvecklingen, de stora
klipptemplen i Ellora och på Elefanta (se dessa ord
med bilder), ^ivaitiska helgedomar, som
härröra från Calukya-dynastien (ung. 800-talet e.
— 1029 —
— 1030 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
