Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indisk konst - Indisk matematik - Indisk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDISK MATEMATIK
Kr). Till denna period höra också de berömda
ratha, monolitiskt utförda tempel i
Mavalipu-ram (el. Mamallapuram) i s. Indien, alster av
pallavadynastiens konst från ung. 700-talet.
Från gupta-konsten ha omedelbart utgått de
följande konstriktningarna, som pläga
betecknas med namnen nordindisk el. Orissa-konst,
jaina-, hoysala- och dravidisk konst. Den
nordindiska konsten är företrädd främst genom
templen i Bhuvane^var och Konarka i Orissa
samt i Khajuraho i Bundelkhand, härrörande
från c:a 900—1200. Denna stil karakteriseras
av de pompösa, närmast ellipsformiga, i robust
barockform utförda tornen ($ikhara). En
avläggare av denna stil, men med från andra håll
hämtade, självständiga inslag är jaina-stilen,
vars förnämsta minnesmärken äro
jaina-klost-ren på Kathiawar (Palitana, Girnar) och i
Raj-putana (Mount Abu), härrörande från 1000—
1200-talen. Hoysala-stilen är karakteristisk för
Mysore, det tidigare av hoysala-dynastien
styrda Dvarasamudra; bland dess monument
märkas HoysaleQvara- och Kedare^vara-templen i
Halebid (1200-talet). Denna stil vilar på
sen-gupta-stilen från Ellora och Elefanta men har
därjämte upptagit betydande element från den
nordindiska stilen. Den mest betydande och
egenartade avläggaren av gupta-stilen är
emellertid den dravidiska el. sydindiska stilen. Den
har närmast uppstått ur sengupta-stilen i
Ma-valipuram; bland dess monument märkes
främst det stora templet i Madura (1600-talet).
De sydindiska templen bestå av trenne delar:
de tornprydda portarna (göpura), portiken
(mandapa), som leder in till helgedomen
(vi-mäna), över vilken höjer sig en byggnad i ett
flertal våningar, som närmast har formen av en
stympad pyramid (se bilden från Rameswaran
på pl. till art. Indien). Hela stenytan är
översållad med skulpturer; ej utan skäl har
man kallat denna stil ”Indiens barock”.
Det indiska måleriets utveckling är endast
delvis känd. Såvitt hittills är bekant, har det
sitt ursprung i Gandhara-konsten; denna har
verkat bestämmande på målarkonstens
utveckling i Centralasien och i någon mån även i
Kina, men därjämte spåras där betydande
inslag av den sasanidiska målarkonsten.
Gandha-ra-måleriet spåras även i freskerna i Ajanta,
det förnämsta provet på tidig indisk
målarkonst, men därjämte framträda där spår
av en indisk målarkonst, vars ursprung
ännu är höljt i dunkel. Från senare
perioder finnes ytterst litet av hinduisk
målarkonst; mest bekanta äro jainamåleriet
och framför allt rajputana-måleriet, som på
ännu outredda vägar återgår till den tidi
gare indiska målarkonsten. Denna av ro
bust konturteckning och lysande färgteknik
utmärkta konst yttrar sig framför allt i
miniatyrmåleriet, vari den i Indien delvis är en
förelöpare till den muhammedanska konsten.
Med den muhammedanska erövringen
inträdde en förfallsperiod för i.k., vilken
fortsatt ända fram till våra dagar, då ett nytt
uppsving tycks börja göra sig gällande. I.k. från
1400-talet fram till modern tid har väsentligen
varit muhammedansk konst (se d.o.). De
moderna riktningarna inom i.k. ha hittills ej
förmått åstadkomma något originellt el.
nyskapande på inhemsk grundval, men tecken synas
å andra sidan tyda på, att Indiens utträde ur
dess isolering kommer att verka befruktande
på uppkomsten av en modern, fullt nationell
i.k. —I.k :s historiska betydelse är ofantlig. Från
den har utgått ej blott den konst, som är
typisk för hela Bortre Indien och Indonesien,
samt den övervägande delen av Centralasiens
konst, utan den har även utövat inflytande på
den östasiatiska konsten. -— Litl.: J. Burgess,
”The ancient monuments of India” ( 2 bd, 1897
—1910); A. Foucher, ”L’art gréco-bouddhique
du Gandhåra” (2 bd, 1905—22); E. B. Havell,
”Indian sculpture and painting” (1908); J.
Fer-gusson, ”History of Indian and Eastern
archi-tecture” (1910); V. A. Smith, ”History of fine
art in India and Ceylon” (1911); A. K.
Cooma-raswamy, ”History of Indian and Indonesian
art” (1927). C.F.
Indisk matematik i äldre tider har nått
värdefulla resultat, huvudsaki. i aritmetik men
även i algebra och trigonometri. Så äro våra
siffror (oriktigt kallade ”arabiska”) och vårt
sätt att teckna tal (positionssystemet, se d.o.)
uppfinningar av indierna, som dock möjl. fått
impulser därtill från babylonierna. Siffran 0
är trol. senare uppfunnen än de övriga och
kan ej med säkerhet spåras längre tillbaka än
till c:a 500 e.Kr. Bland indiska matematiker
märkas Aryabhata (f. 476 e.Kr.), Brahmagupta
(f. 598) och Bhaskara Acarya (f. 1114). H-r.
Indisk musik. För indiern är musiken av
gudomligt ursprung, kosmiskt bestämd och i
besittning av magisk kraft.
Nationalinstru-mentet är vina (ett slags gitarr), men talrika
andra instrument (blås- och slaginstrument)
begagnas. Musiken är enstämmig, och harmonier
äro okända; på sin höjd kan det bli tal om
en utsirning och omspelning med variationer
av de enskilda stämmorna, vilket dock icke blir
någon verklig flerstämmighet (heterofoni).
Tonsystemet omfattar 3 oktaver med vardera 7
huvudtoner (svara) i diatonisk följd (ursp r
blott 5 huvudtoner; pentatonik); genom kro-
— 1031 —
— 1032 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
