INDISK MYTOLOGI matiska el. enharmoniska ändringar (kvartston-intervaller, £ruti), genom överhoppandet av vissa toner samt genom utsirningar och sångmaner uppkommer dock ett mycket mera komplicerat tonsystem, noggrant bestämt i en mängd s.k. ”tonarter”, vilka dock av de flesta teoretici reducerats till 36 huvudtonarler: de 6 rägas och de 30 räginis. Varje räga (rägini) sammanfattar en rad tonala och tematiska egendomligheter (”melodityp”), vilka noga iakttagas under exekverandet. Instrumentala inledningar till efterföljande sånger (el. instrumentalstycken) innehålla s.a.s. i rått tillstånd typens huvudsakliga egenheter och inställa åhöraren på den typ, som skall användas. Högt utvecklad är rytmen, vilken erbjuder raffinerat invecklade kombinationer, med oavbrutet växlande taktarter, synkopiska sammandragningar, överhoppande av taktmarkeringen o.d. (rytmisk kontrapunkt). Också på detta område kan det föreliggande materialet reduceras till vissa ofta förekommande kombinationer (rytmtyper, täla). Vid sidan av denna melodiskt och ryt miskt så invecklade musik finnes också musik av ganska enkel faktur (”recitativ typ”), delta särsk. i den urgamla kultmusiken. Varje melodityp och rytmtyp är uttryck för en speciell själslig stämning (ethos) och knuten till bestämda tider (av dagen el. året); den anses inverka på människorna och t.o.m. på själva världsordningen, med vilken man genom musiken kommer i samklang. — Litt.: A. H. F. Strang-ways, ”The music of Hindostan” (1914); Abraham & Hornbostel, ”Phonographierte indische Melodien” (i ”Sammelbände der Internationa-len Musikgesellschaft”, 1914); H. A. Popley, ”The music of India” (1921); B. Breloer, ”Die Grund-elèmente der altindischen Musik” (1922); A. B. Fyzee-Rahamin, ”The music of India” (1925). E.A. Indisk mytologi är intet enhetligt begrepp. Indisk religion kan spåras tillbaka åtm. 3,500 år, och mytologiska föreställningar, som upp-trädaii vedisk religion, kunna alltså vara mycket svåra att känna igen, om de kommit att fortleva ända fram till modern hinduism. I "Rigveda” fördelas, enl. inhemska indiska kommentarer, gudarna i 3 klasser, himmels-, luft-och jordgudar. Redan häri ligger ett uttryck för den nära förbindelse, de torde ha haft med olika naturföreteelser. Till den första klassen höra bl.a. sådana gudar som de med solen förbundna Varuna och Mitra och morgonrod-nadens gudinna Ushas. Av luftens gudar är Indra den förnämste, men även Rudra o.a. stormgudar intaga en bemärkt plats. Till jordens gudar hör Agni, offereldens gud, men även skaran av demoner och dödsrikets gud, Yama. Några .utförligare myter om gudarna lämna i allm. ej ”Rigvedas” hymner; de anspela blott på mytologiska moliv. Särsk. i fråga om gudar, som mindre ofla äro nämnda, kan det vara svårt att avgöra, vilka dessa motiv varit. Så har det t.ex. pågått en livlig och ännu resultatlös diskussion om a^vinernas (se d.o.) stundom nämnda händer, som möjl. kunnat vara den uppgående solens strålar. Emellertid är en enbart naturmytologisk tydning av myterna ej tillräcklig. Det är numera allmänt erkänt, att myternas ursprung till en del får sökas i sociala förhållanden och seder, vilka mytologiserats och påförts gudarna. En äldre del av ”Rigvedas” myter gå så t.ex. möjl. tillbaka på förhållanden hos den ariska befolkningen före och under dess inträngande i Indien (jfr Indra). — I senare vedisk litteratur, särsk. i brahmanas (se d.o.), förändras både myter och gudar. De förra anknytas spec. till kulten. Gudarna få till en del mera spekulativ karaktär. I brahmanas genomföres uppdelningen mellan devas och asuras (se d.o.); de senare blevo demoner, bland vilka märkas de s.k. rak-shasas, döds- och likdemoner, vilka ännu leva kvar i indisk folktro, medan bland devas framträdde skaparguden Prajapati, en typisk produkt av prästerlig spekulation. I i.m. börjar nu en aldrig bilagd konflikt mellan spekulativa (filosofiska) och folkliga tankegångar. Denna konflikt spåras icke minst i den episka litteraturen, framförallt i de stora eposen ”Mahabha-rata” och ”Ramayana”. Dessa ha ett rikt mytologiskt innehåll (bl.a. flera skapelsemyter och den indiska versionen av syndaflodsmyten), och åtskilliga nya gudar få betydelse, ss. Civa och framförallt Krishna, som jämte Rama snari blir en ytterligt populär gestalt. Men samtidigt predikar Krishna (i ”Bhagavadgita”) Sankhyas och Yogas filosofiska läror. Samma konflikt framträder i buddismen. Buddha slår på rent filosofisk grund, men redan under hans egen tid berättas myter om himlar och gudar. Buddha blir själv snart efter sin död för det folkliga medvetandet en gud med full uppsättning av myter kring sin person. En för buddismen spec. mytologisk företeelse är också de s.k. bodhisattvas (se d.o.). I hinduismen i dess folkliga form har sedan, efter det att filosofien i Indien kommit att gå sina egna vägar, epikens mytologi nått sin fulla blomstring, om än de gamla gudarna i mycket förändrats och nya kommit till. — Som karakteristisk för all i.m. kan nämnas den fantasi, som kommer till uttryck i gudarnas attribut, på en gång sirligt pedantisk i detaljerna och gigantiskt proportions-lös i måtten. Gudarna nämnas i tallösa skaror, — 1033 — — 1034 —