Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indisk musik - Indisk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INDISK MYTOLOGI
matiska el. enharmoniska ändringar
(kvartston-intervaller, £ruti), genom överhoppandet av
vissa toner samt genom utsirningar och
sångmaner uppkommer dock ett mycket mera
komplicerat tonsystem, noggrant bestämt i en
mängd s.k. ”tonarter”, vilka dock av de flesta
teoretici reducerats till 36 huvudtonarler: de
6 rägas och de 30 räginis. Varje räga (rägini)
sammanfattar en rad tonala och tematiska
egendomligheter (”melodityp”), vilka noga
iakttagas under exekverandet. Instrumentala
inledningar till efterföljande sånger (el.
instrumentalstycken) innehålla s.a.s. i rått tillstånd
typens huvudsakliga egenheter och inställa
åhöraren på den typ, som skall användas. Högt
utvecklad är rytmen, vilken erbjuder raffinerat
invecklade kombinationer, med oavbrutet
växlande taktarter, synkopiska sammandragningar,
överhoppande av taktmarkeringen o.d. (rytmisk
kontrapunkt). Också på detta område kan det
föreliggande materialet reduceras till vissa ofta
förekommande kombinationer (rytmtyper,
täla). Vid sidan av denna melodiskt och ryt
miskt så invecklade musik finnes också musik
av ganska enkel faktur (”recitativ typ”), delta
särsk. i den urgamla kultmusiken. Varje
melodityp och rytmtyp är uttryck för en speciell
själslig stämning (ethos) och knuten till
bestämda tider (av dagen el. året); den anses inverka
på människorna och t.o.m. på själva
världsordningen, med vilken man genom musiken
kommer i samklang. — Litt.: A. H. F.
Strang-ways, ”The music of Hindostan” (1914);
Abraham & Hornbostel, ”Phonographierte indische
Melodien” (i ”Sammelbände der
Internationa-len Musikgesellschaft”, 1914); H. A. Popley, ”The
music of India” (1921); B. Breloer, ”Die
Grund-elèmente der altindischen Musik” (1922); A. B.
Fyzee-Rahamin, ”The music of India” (1925).
E.A.
Indisk mytologi är intet enhetligt begrepp.
Indisk religion kan spåras tillbaka åtm. 3,500
år, och mytologiska föreställningar, som
upp-trädaii vedisk religion, kunna alltså vara
mycket svåra att känna igen, om de kommit att
fortleva ända fram till modern hinduism. I
"Rigveda” fördelas, enl. inhemska indiska
kommentarer, gudarna i 3 klasser, himmels-,
luft-och jordgudar. Redan häri ligger ett uttryck
för den nära förbindelse, de torde ha haft med
olika naturföreteelser. Till den första klassen
höra bl.a. sådana gudar som de med solen
förbundna Varuna och Mitra och
morgonrod-nadens gudinna Ushas. Av luftens gudar är
Indra den förnämste, men även Rudra o.a.
stormgudar intaga en bemärkt plats. Till
jordens gudar hör Agni, offereldens gud, men
även skaran av demoner och dödsrikets gud,
Yama. Några .utförligare myter om gudarna
lämna i allm. ej ”Rigvedas” hymner; de anspela
blott på mytologiska moliv. Särsk. i fråga om
gudar, som mindre ofla äro nämnda, kan det
vara svårt att avgöra, vilka dessa motiv varit.
Så har det t.ex. pågått en livlig och ännu
resultatlös diskussion om a^vinernas (se d.o.)
stundom nämnda händer, som möjl. kunnat
vara den uppgående solens strålar.
Emellertid är en enbart naturmytologisk tydning av
myterna ej tillräcklig. Det är numera allmänt
erkänt, att myternas ursprung till en del får
sökas i sociala förhållanden och seder, vilka
mytologiserats och påförts gudarna. En äldre
del av ”Rigvedas” myter gå så t.ex. möjl. tillbaka
på förhållanden hos den ariska befolkningen
före och under dess inträngande i Indien (jfr
Indra). — I senare vedisk litteratur, särsk.
i brahmanas (se d.o.), förändras både myter
och gudar. De förra anknytas spec. till
kulten. Gudarna få till en del mera spekulativ
karaktär. I brahmanas genomföres uppdelningen
mellan devas och asuras (se d.o.); de senare
blevo demoner, bland vilka märkas de s.k.
rak-shasas, döds- och likdemoner, vilka ännu leva
kvar i indisk folktro, medan bland devas
framträdde skaparguden Prajapati, en typisk
produkt av prästerlig spekulation. I i.m. börjar nu
en aldrig bilagd konflikt mellan spekulativa
(filosofiska) och folkliga tankegångar. Denna
konflikt spåras icke minst i den episka
litteraturen, framförallt i de stora eposen
”Mahabha-rata” och ”Ramayana”. Dessa ha ett rikt
mytologiskt innehåll (bl.a. flera skapelsemyter och
den indiska versionen av syndaflodsmyten), och
åtskilliga nya gudar få betydelse, ss. Civa och
framförallt Krishna, som jämte Rama snari
blir en ytterligt populär gestalt. Men samtidigt
predikar Krishna (i ”Bhagavadgita”) Sankhyas
och Yogas filosofiska läror. Samma konflikt
framträder i buddismen. Buddha slår på rent
filosofisk grund, men redan under hans egen
tid berättas myter om himlar och gudar.
Buddha blir själv snart efter sin död för det
folkliga medvetandet en gud med full
uppsättning av myter kring sin person. En för
buddismen spec. mytologisk företeelse är också de
s.k. bodhisattvas (se d.o.). I hinduismen i dess
folkliga form har sedan, efter det att filosofien
i Indien kommit att gå sina egna vägar, epikens
mytologi nått sin fulla blomstring, om än de
gamla gudarna i mycket förändrats och nya
kommit till. — Som karakteristisk för all i.m.
kan nämnas den fantasi, som kommer till
uttryck i gudarnas attribut, på en gång sirligt
pedantisk i detaljerna och gigantiskt
proportions-lös i måtten. Gudarna nämnas i tallösa skaror,
— 1033 —
— 1034 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
