Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingman, Oscar - Ingman, Lauri - Ingmarsö - Ingolfexpeditionen - Ingolfr Arnarson - Ingolstadt - Ingram, John Kells - Ingram, Rex - Ingrediens - Ingres, Jean Auguste Dominique
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGMAN
råd, frikostig främjare av sv. kulturarbete
såväl i Reval som å andra orter i Estland. K.A.Hj.
Ingman, Lars (Lauri) Johannes, finländsk
teolog och politiker (f. 3% 1868), fil. kand.
1892, teol. lic. 1900;
teol. hedersd:r i
Uppsala 1932; blev lektor
i Vasa finska lyceum
1895, assistent i teol.
fakulteten vid
Helsingfors univ. 1901,
prof, i praktisk
teologi 1916, Finlands
ärkebiskop 1930. I. var
statsminister nov.
1918—april 1919, maj
1924—mars 1925,
kyrko- och
undervis
ningsminister mars 1920—april 1921, dec. 1925
—dec. 1926 samt dec. 1928—aug. 1929. Han
representerade prästerskapet i Borgå stift vid
lantdagen 1905—06, var led. av enkammarlantdagen
1907—18 och av riksdagen 1922—29. Av
kyrkomötet var I. led. 1913, 1923, 1928. I sitt
förf.-skap har I. behandlat exegetiska,
religions-pe-dagogiska och politiska frågor och har även
varit verksam ss. publicist. A.S.
Ingmarsö, se Åkers skeppslag.
Ingolfexpeditionen, dansk havsexp., som 1895
utforskade haven kring Island samt Danmark
och Davis sund. Resultatet av I. utgives i ett
omfattande verk, ”The Danish Ingolf-exp.”,
som ännu ej är avslutat. O.C-n.
Ingolfr Arnarson (o. 850—o. 900) var (enl.
jslendingabök, Landnåma m.fl. källor) Islands
förste landnamsman. Han kom 874 (enl.
vanlig men osäker datering) jämte sin fosterbroder
Leif, senare kallad Hjorleif, till den kort förut
upptäckta ön. Hjorleif blev mördad av trälar,
men I. slog sig efter gudarnas anvisning ned
vid Reykjavik. E.No.
Ingolstadt [Fggåljtat], stad i Bayern, på båda
sidor om Donau, 371 m. ö.h.; 26,630 inv. (1925).
Det forna universitetet i Ingolstadt.
Lämningar efter medeltida befästningar finnas
i den äldsta delen av staden, på v. sidan av
Donau. De nyare fästningsverken sakna
be-styckning på gr. av Versailles-fredens
bestämmelser. Den äldsta delen av staden har flera
vackra medeltida byggnader, ss. kyrkor, de
gamla univ.-byggnaderna och borgarhus. I ö.
delen av I. ligger ett slott från 1400-talet, nu
museum. — I. omtalas redan 806 och hade
stadsrättigheter, då det 1255 kom under
Ober-bayern. 1392—1445 var I. residens för
hertigarna av Bayern-L, varefter det tillföll
Bayern-Landshut. 1472 upprättades ett univ. i L, som
1802 flyttades till Landshut och 1826 till
München. — Gustav II Adolf belägrade 29/t—’/s
1632 förgäves I. O.P.;H.Bg.
Ingram [i’rjgrom], John Kells, engelsk
nationalekonom (1823—1907), prof, i engelsk
litteratur i Dublin 1852, i grekiska 1866. I:s
mest bekanta arbete är ”A history of
politi-cal economy” (1888; sv. övers.
”Nationalekonomiens historia”, 1892). T.E-r.
Ingram [i’ggram], R e x, irländsk
filmregissör (f. 1892), urspr. skulptör, verksam i
Amerika och Frankrike. T nådde 1921 världsrykte
med ”The four horsemen of the Apocalypse”
med den nyupptäckte Rudolph Valentino i
huvudrollen, en romantisk-symbolistisk film, som
genom sin tendentiösa skildring av tyska folket
blev en oerhörd publiksuccé i Amerika. G.Wr.
Ingredie’ns (till lat. i’ngredi, ingå),
beståndsdel.
Ingres [a’gra], Jean Auguste
Domini q u e, fransk målare (1780—1867), var elev
av David och blev influerad av bl.a. Rafael
och Holbein. Han vistades i Rom 1806—20, i
Florens 1820—24, i Paris 1824—34 och var åter
i Rom 1834—41. De sista åren levde han i
Paris. I. fortsätter den klassiska linjen i fransk
konst, oberörd av det romantiska
genombrottet. Liksom David lägger han den största vikt
vid precision i teckningen och flytande rytm i
linjerna. På gr. av sin egen mera realistiska
läggning levandegör han emellertid den torra
akademiska stilen genom ett kärleksfullt
naturstudium. Även färgen spelade för honom en
betydligt större roll än för föregångarna, ehuru
hans kolorit i jämförelse med de samtida
romantikernas verkar sval och tam. Som
por-trättör är I. en av de kunnigaste och mest
sobra franska konstnärerna, och i sht hans
tecknade porträtt, ytterst omsorgsfullt utförda
med tunna, känsliga linjer, äro ofta
utomordentligt karakteriserande. Sina käraste ämnen
hämtade I. ur antik och fransk historia. Han
kändes och uppskattades länge endast av ett
ringa fåtal, tills han plötsligen på sin ålders
dagar slog igenom som den samlande gestalten
— 1095 —
— 1096 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
