INGMAN av Sv. baletten i Paris). I. har gästdirigerat i Sverige, senast 1932 i Göteborgs orkesterförening. G.J-n. Ingjald Illråde, konung av Ynglingaätten, lät enl. Ynglingatal själv bränna sig inne på Räning. Snorre omtalar, att han var son till Bröt-Anund, g.m. götakungen Algautes dotter Gauthild, far till Olof Trätälja och Åsa. Till sin fars gravöl inbjöd I. sex svenska småkungar och avlade där det löftet att öka sitt rikes omfång med det dubbla i varje riktning. Han lät därefter om natten innebränna de sex småkungarna, bl.a. sin svärfar, och bemäktigade sig deras riken. Senare kämpade I. olyckligt med Granmar av Södermanland, slöt fred med honom men överföll och innebrände även honom. I:s dotter Äsa giftes med kung Gudröd i Skåne; hon gick? i faderns fotspår, anstiftade mord på sin svåger Halvdan och på sin gemål; hon återvände därefter till I. Nu drog Halvdans son Ivar Vidfamne (se denne) till Sverige. I. kunde ej försvara sig och lät på inrådan av sin dotter Äsa innebränna sig med alla sina män. Det låter sig ej bevisa, att I. är en historisk person; Snorres skildring av honom torde var ren dikt; uppfattningen av I. ss. den sv. riksenhetens grundläggare är icke vetenskapligt hållbar. B. Inglinge hög, gravhög av betydande dimensioner (diam. 36, höjd 6 m.) vid Ingelstad, ö. Torsås s:n, Småland. I., som torde härröra från folkvandringstiden (ej undersökt), har tjänstgjort som tingshög och plats för konungahyll-ningar. På dess krön finnes ett säte, bestående av en rest sten och ett vid dennas fot liggande ornerat stenklot. Orneringen torde vara det förnämsta provet i Sverige på senromersk orna-mentik (lesbiskt kymation, ”löpande hund” m. m.). Kring högen befinner sig ett gravfält med stensättningar och smärre högar. Området äges av Sv. fornminnesföreningen. — Litt.: S. Lindqvist i ”Rig” 1925; E. Floderus, ”1. h.” (i ”Sv. fornminnesplatser”, 20, 1932). P.E.0.;E.W. Ingman, Carl Johan, litteratör och politisk äventyrare (1747—1813), studerade i Åbo och Uppsala, kom till Stockholm, där han blev medl. av Utile dulci, skrev vers och politiska broschyrer samt några år tjänstgjorde i kansliets utrikesexp. 1775 blev han legationssekreterare i Dresden, 1776 v. kommissionssekreterare och 1777 chargé d’affaires i Petersburg, där han genom högt levnadssätt råkade i skulder och begick åtskilliga olagligheter, varefter han rymde till Norge och antog namnet Mande r-f e 11. Härifrån och senare från Köpenhamn hemsände han spionrapporter, vilka 1790 belönades med full amnesti för hans förbrytelser och med titeln lantråd; samtidigt fungerade Inglinge hög med stenklotet. han emellertid som spion för dansk räkning. 1790 utgav han broschyren ”Falsk Politik og slette Administrationer”, vars huvudsakliga intresse ligger däri, att den gav Thorild anledning att (mot Kellgrens välbefogade kritik av den obetydliga skriften) författa sin ”Kritik öfver kritiker”. 1799 återvänd till Sverige, fortsatte Manderfelt utan större framgång sina försök att spela en roll som politiker och litteratör; bl.a. utgav han 1811—12 veckotidn. ”Den oväldige granskaren”. — Litt.: H. Fröding, ”I.-M.” (1901). C. Ingman, Anders Wilhelm, finländsk teolog (1819—77), prof, i biblisk exegetik i Helsingfors 1864. L, som var en av de första, som använde finska i teologiska vetenskapliga skrifter, utgav 1859 en övers, av bibeln och 1868—77 en bibelkommentar på finska. S.N. Ingman, Oscar, estlandssvensk ledare (1861 —1931), son av en till Reval inflyttad finlandssvensk sjökapten, avancerade småningom till direktör för träförädlingsfirman A. M. Luther. I. var länge en av de ledande krafterna inom det estlandssvenska kulturarbetet, en av grundarna av och sedermera hedersordf. inom Sv. odlingens vänner i Estland, ordf, i Sv. klubben i Reval, led. av Sv. kyrkans i Reval kyrko- — 1093 — — 1094 —