Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ingres, Jean Auguste Dominique - Ingress - Ingressionshav - Ingrid (helgon) - Ingrid (svensk prinsessa) - Ingrid (norsk drottning) - Inguen - Inguinal - Ingunar-Freyr - Ingusj, Ingusjskaja - Ingvar, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGVAR
i franskt konstliv, den som i sig förenade
akademisk tradition och frisk, direkt efter naturen
studerad realism. I:s’ betydelse för sina många
elever kan knappast överskattas. Han
förebådade i enstaka verk mycket av det, som dessa
längre fram skulle skapa som uttryck för en
ny tids idéer och konstideal. Huvudarbeten:
Två porträtt av Mme och Mlle Rivière (1805,
Louvre), ”Badande kvinna” (”Grande
baigr.eu-se”, 1808, Louvre), ”Oidipus och sfinxen” (1808,
Louvre), ”Vilande odalisk” (1813, Louvre),
”Roger befriar Angelica” (1819, Louvre),
”Kardinalförsamling i Sixtinska kapellet” (flera
repliker o. 1814), ”Ludvig XHI:s ed” (1824,
katedralen i Montauban), porträtt av Bertin d.ä.
(1832, Louvre), ”Den helige Symphorian”
(1834), ”Odalisk med slavinna” (1839),
”Stra-tonice” (1840, museet i Chantilly), porträtt av
Mme d’Haussonville (1845, Chåteau Coppet),
”Källan” (1856, Louvre), självporträtt (1858,
Uffizierna), ”Jesus bland de skriftlärde” (1862,
I.-museet i Montauban). I. är representerad i
Nationalmuseum med en skiss samt på
Ord-rupgaard i Danmark. Monografier av H.
Dela-borde (1870), H. Lapauze (1911), L.
Frölich-Bum (1924). G.S.
Ingre’ss (jfr Ingrediens; eg. ingång),
inledning av en bok o.d.
Ingressionshav [-fo’ns-], vanl. bihav,
uppkomna genom rörelser i jordskorpan,
tangen-tiella el. radiella (gravsänkor) och därför vanl.
djupa, t.ex. Medelhavet, 1,450 m., Karibiska
havet, 2,500 m. (medeldjup). G.Fn.
Ingrid, helgon (död o. 1282), tillhörde en
östgötsk stormannasläkt, Elovssönerna, med
framträdande religiösa intressen och kom vid
Petrus de Dacias (se denne) vistelse i
Skän-ninge 1271 i beröring med denne. Trol. på hans
initiativ beslöto I. och hennes bröder att
inrätta ett nunnekloster av dominikanorden i
Skänninge, till vilket de skänkte gods.
Klostret synes ha kommit till stånd 1281 el. 1282;
I. har antagl. vid denna tid el. ej långt efter
avlidit. På konsiliet i Konstanz 1414 anhöll
man från svenskt håll förgäves om hennes
kanonisation, men 1499 utverkades Alexander
VI :s tillstånd till hennes skrinläggning, vilken
dock ägde rum först 1507. — Litt.: A. Schück,
”Ur Skänninge medeltidshävder” (i
”Skänninge stads historia”, 1929). H.Bg.
Ingrid Victoria Sofia Louise Margareta,
svensk prinsessa (f. 28/s 1910), enda dotter till
kronprins Gustav Adolf och hans första gemål,
Margareta.
Ingrid, norsk drottning, dotter till Ragnvald
Ingesson, sondotter till Sveriges kung Inge d.ä.,
förmäldes med den danske prinsen Henrik
Skadelår (d. 1134) och fick med honom
sö
nerna Buris och Magnus Henriksson, den förre
bekant som upprorsmakare mot Valdemar I av
Danmark, den senare som svensk kung el.
tronpretendent. En 3:e son till dem skall ha varit
Ragnvald, som under Magnus Henriksson var
svensk jarl. Enl. uppgift hos Saxo skall hon
ha varit Henrik otrogen och rymt men åter
fasttagits, en episod, som Saxo låter ha
sammanhang med Henriks tillskyndan till Knut
Lavards mord. Efter Henriks död blev I. g.m.
norske kungen Harald Gille och hade med
honom sonen Inge Krokrygg (se denne); efter
Haralds mord 1136 var I. sin son behjälplig
i de strider, han hade att utkämpa. Själv gifte
hon om sig med de norska stormännen Ottar
Birting och Arne Kongsmåg; flera barn föddes
i sista äktenskapet, vilka blevo bemärkta män i
Norge. En oäkta son till henne och en norsk
storman var Orm Kongsbroder. I. skildras i
källorna osympatiskt; varken hennes
levnadsbana el. de män, som skymta i hennes närhet,
ge anledning antaga, att den gamla tidens dom
är oriktig. B.
1’nguen (lat.), ljumske.
Inguina’1, som hör till ljumsken.
Ingunar-Freyr, se Ingveoner.
Ingu’sj, Ingusjskaja, autonomt område
(bildat 1924) i Nordkaukasien, R.S.F.S.R., kring
övre Sunja; 3,200 kvkm.; 75,149 inv. (1926),
härav 93,i % ingusjer (se T j e t j e n t s e r).
Huvudstad är Vladikavkaz. S.
Ingvar, Sven Ingvar, läkare (f. 15/i2 1889),
med. d:r i Lund 1919, docent i neurologi s.å.,
klinisk laborator och
biträdande lärare i
medicin 1924, prof, i
praktisk medicin
1929, allt vid Lunds
univ.;
bataljonsläkare 1916, överläkare
vid Ramlösa brunn
somrarna 1922—30.
I. har gjort sig känd
som en framstående
neurologisk forskare
och utg. ett stort
antal värdefulla
under
sökningar över hjärnans såväl normala som
patologiska anatomi och fysiologi och över
nervsjukdomarnas klinik. Särsk.
uppmärksamhet ha tillvunnit sig hans komparativt
anatomiska undersökningar över lillhjärnans
utveckling och de bidrag, han lämnat till kännedomen
om lokalisationen i denna hjärndel, vilka
påbörjades med gradualavh. ”Zur Phylo- und
Ontogenese des Kleinhirns nebst einem
Ver-suche zu einheitlicher Erklärung der
zerebel-laren Funktion und Lokalisation” (1918). I.
— 1097 —
— 1098 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
