INNOCENTIUS stockarnas överkant i allm. förekommande plåtbeklädnaden (se D u b b e 1 b o 11 e n). T.Hrn. Innerrhoden [-rä'-], Appenzell I., halvkanton inom schweiziska kantonen Appenzell (se d.o.). Innerstråk, skeppsb., Bordläggning. Innervation [-fo'n]. 1) Det sätt, på vilket ett organ är försett med nerver. Så innerveras t.ex. regnbågshinnans muskel, som vidgar pupillen, av nervus sympa'ticus, under det att pupillens ringmuskel innerveras av nervus oculo-moto'rius. — 2) Den nervösa process, varigenom ett organ retas till verksamhet el. en muskel till kontraktion. Wk. Inneröra, se Hörselorgan. Inness [i'nis], George, nordamerikansk målare (1825—94), utbildade sig under resor i Europa samt tog intryck av Barbizonskolans intima landskapskonst. I. upptog motiv från sitt hemland, framförallt trakterna vid Hudsonfloden, och blev Nordamerikas förste mera framstående landskapsmålare. I Paris utställde han 1867 ”Solnedgång”, som väckte stor uppmärksamhet. Han målade gärna i mörk ton afton- och nattstämningar. I Münchens Pinakotek finnes hans ”Niagarafallet”. E.W. Innocenceorden [-nåsa'ps-] (fra. innocence, oskuld), sällskapsorden, stiftad i Stockholm 7/ii 1765. Förste stormästare och trol. även stiftare var arkiatern Anders Hedenberg. Numera sammanträder orden endast en gång vart annat år till en stor bal i Stockholm, som vanl. äger rum på nyåret och då utgör ett av säsongens mest lysande societetssamkväm. G.W.F. Innoce'ntius, namn på påvar. 1) I. I, påve 401—417, hävdade Roms primat i förhållande till övriga kyrkor i öster- och Västerlandet samt befordrade munkväsendet. S.N. 2) I. II, påve 1130—-43, eg. G. P a p a r e s c h i. Vid påvevalet 1130 utbröt schism; Anacletus II och I. togo båda påvenamn. Genom kejsar Lothars av Supplinburg ingripande blev I. det bernhardinska partiets kandidat, slutl. segrare; han styrde kyrkan i den gregorianska åskådningens anda. Nästan hela sin regering låg han i strid med normannerna i Sicilien. Han ingrep i striden mellan Hamburg-Bremens och Lunds ärkebiskopar om den kyrkliga överhögheten över Norden med en bulla 1133, som avgjorde striden till den tyska kyrkans fördel. Före 1139 svängde dock I. om; en legat från honom vistades då vid ärkebiskop Eskils sida i Lund. B. 3) I. III (d. 1216), tillhörde den kända romerska adelssläkten Conti; hans dopnamn var Lotario de Conti di Segni. Efter teo- logiska studier i Paris och juridiska i Bologna blev han av sin morbror, påven Clemens III, upphöjd till kardinaldiakon av Santi Sergio. Efter en tid av minskat inflytande vid kurian under Celestinus II :s pontifikat valdes I. vid dennes död 1198 till påve. I. var vid denna tidpunkt bortåt 40 år, i sin kraftigaste ålder, utmärkt av lärdom och stora personliga egenskaper. De yttre konjunkturerna gynnade en kraftutveckling från påvedömets sida. I Tyskland råd de interregnum, och Västeuropas nationalstater voro upptagna av inre omdaningsprocesser. I. gav i Tyskland sitt stöd åt Otto IV mot Filip av Schwaben, medan han i Italien utövade förmynderskap för den minderårige Fredrik II av Sicilien. Då Fredrik senare gjorde sina anspråk på kejsardömet gällande, stödde I. honom mot Otto. I England utövade han starkt inflytande. Mot konung Johans vilja genomdrev han Stefan Langtons insättande som ärkebiskop i Canterbury. Kung Johan måste giva vika i sin strid mot kyrkan och erkänna sig som påvestolens vasall. I Frankrike genomdrev L, att Filip II August tog drottning Ingeborg till nåder. Även i Norge ingrep han till kyrkans stöd mot konung Sverre. 4:e korståget och albigenserkrigen voro inspirerade av L, som även uppmuntrade krigsföretagen mot de hedniska Östersjöprov. I. utformade påvedömets världsliga och andliga maktanspråk, stödda på läran om det Petrus anförtrodda herradömet. Han gjorde anspråk på domsrätt över världsliga monarker. Framförallt var I. en kraftfull och smidig diplomat med osviklig blick för realiteter. Hans ämbetsutövning har ingripit i de flesta europeiska staters historia. — Litt.: A. Luchaire, ”Innocent III” (6 bd, 1904—08); F. Baethgen, ”Die Regent-schaft Papst Innozenz III. im Königreich Si-zilien” (1914); E. W. Meyer, ”Staatstheorien Papst Innozens III.” (1919). E.Lö. 4) I. IV (d. 1254), eg. Sinibaldi F i e-s c h i av den bekanta genuesiska ätten (se Fieschi), gjorde sin karriär vid kurian under Honorius III och Gregorius IX och valdes 1243 till påve under en tid av strid mellan kejsar Fredrik II och kurian. I. blev snart en energisk fiende till kejsaren, intrigerade med dennes upproriska vasaller i Neapel och stödde Henrik Raspes val 1246 till tysk motkonung. — 1125 — — 1126 —