Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Innerbotten - Innerrhoden, Appenzell - Innerstråk - Innervation - Inneröra - Inness, George - Innocenceorden - 1. Innocentius I (påve) - 2. Innocentius II (G. Papareschi, påve) - 3. Innocentius III (Lotario de Conti di Segni, påve) - 4. Innocentius IV (Sinibaldi Fieschi, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INNOCENTIUS
stockarnas överkant i allm. förekommande
plåtbeklädnaden (se D u b b e 1 b o 11 e n). T.Hrn.
Innerrhoden [-rä’-], Appenzell I.,
halvkanton inom schweiziska kantonen
Appenzell (se d.o.).
Innerstråk, skeppsb., Bordläggning.
Innervation [-fo’n]. 1) Det sätt, på vilket
ett organ är försett med nerver. Så innerveras
t.ex. regnbågshinnans muskel, som vidgar
pupillen, av nervus sympa’ticus, under det att
pupillens ringmuskel innerveras av nervus
oculo-moto’rius. — 2) Den nervösa process,
varigenom ett organ retas till verksamhet el. en
muskel till kontraktion. Wk.
Inneröra, se Hörselorgan.
Inness [i’nis], George, nordamerikansk
målare (1825—94), utbildade sig under resor i
Europa samt tog intryck av Barbizonskolans
intima landskapskonst. I. upptog motiv från
sitt hemland, framförallt trakterna vid
Hudsonfloden, och blev Nordamerikas förste mera
framstående landskapsmålare. I Paris
utställde han 1867 ”Solnedgång”, som väckte stor
uppmärksamhet. Han målade gärna i mörk
ton afton- och nattstämningar. I Münchens
Pinakotek finnes hans ”Niagarafallet”. E.W.
Innocenceorden [-nåsa’ps-] (fra. innocence,
oskuld), sällskapsorden, stiftad i Stockholm
7/ii 1765. Förste stormästare och trol. även
stiftare var arkiatern Anders Hedenberg.
Numera sammanträder orden endast en gång vart
annat år till en stor bal i Stockholm, som vanl.
äger rum på nyåret och då utgör ett av
säsongens mest lysande societetssamkväm. G.W.F.
Innoce’ntius, namn på påvar.
1) I. I, påve 401—417, hävdade Roms primat
i förhållande till övriga kyrkor i öster- och
Västerlandet samt befordrade munkväsendet.
S.N.
2) I. II, påve 1130—-43, eg. G. P a p a r e s c h i.
Vid påvevalet 1130 utbröt schism; Anacletus II
och I. togo båda påvenamn. Genom kejsar
Lothars av Supplinburg ingripande blev I. det
bernhardinska partiets kandidat, slutl. segrare;
han styrde kyrkan i den gregorianska
åskådningens anda. Nästan hela sin regering låg
han i strid med normannerna i Sicilien. Han
ingrep i striden mellan Hamburg-Bremens och
Lunds ärkebiskopar om den kyrkliga
överhögheten över Norden med en bulla 1133, som
avgjorde striden till den tyska kyrkans fördel.
Före 1139 svängde dock I. om; en legat från
honom vistades då vid ärkebiskop Eskils sida
i Lund. B.
3) I. III (d. 1216), tillhörde den kända
romerska adelssläkten Conti; hans dopnamn var
Lotario de Conti di Segni. Efter teo-
logiska studier i Paris och juridiska i Bologna
blev han av sin morbror, påven Clemens III,
upphöjd till kardinaldiakon av Santi Sergio.
Efter en tid av minskat inflytande vid kurian
under Celestinus II :s
pontifikat valdes I.
vid dennes död 1198
till påve. I. var vid
denna tidpunkt
bortåt 40 år, i sin
kraftigaste ålder, utmärkt
av lärdom och
stora personliga
egenskaper. De yttre
konjunkturerna gynnade
en kraftutveckling
från påvedömets
sida. I Tyskland
råd
de interregnum, och Västeuropas
nationalstater voro upptagna av inre
omdaningsprocesser. I. gav i Tyskland sitt stöd åt Otto
IV mot Filip av Schwaben, medan han i Italien
utövade förmynderskap för den minderårige
Fredrik II av Sicilien. Då Fredrik senare
gjorde sina anspråk på kejsardömet gällande,
stödde I. honom mot Otto. I England utövade
han starkt inflytande. Mot konung Johans
vilja genomdrev han Stefan Langtons
insättande som ärkebiskop i Canterbury. Kung
Johan måste giva vika i sin strid mot kyrkan och
erkänna sig som påvestolens vasall. I
Frankrike genomdrev L, att Filip II August tog
drottning Ingeborg till nåder. Även i Norge ingrep
han till kyrkans stöd mot konung Sverre. 4:e
korståget och albigenserkrigen voro
inspirerade av L, som även uppmuntrade krigsföretagen
mot de hedniska Östersjöprov. I. utformade
påvedömets världsliga och andliga
maktanspråk, stödda på läran om det Petrus
anförtrodda herradömet. Han gjorde anspråk på
domsrätt över världsliga monarker.
Framförallt var I. en kraftfull och smidig diplomat med
osviklig blick för realiteter. Hans
ämbetsutövning har ingripit i de flesta europeiska
staters historia. — Litt.: A. Luchaire, ”Innocent
III” (6 bd, 1904—08); F. Baethgen, ”Die
Regent-schaft Papst Innozenz III. im Königreich
Si-zilien” (1914); E. W. Meyer, ”Staatstheorien
Papst Innozens III.” (1919). E.Lö.
4) I. IV (d. 1254), eg. Sinibaldi F i
e-s c h i av den bekanta genuesiska ätten (se
Fieschi), gjorde sin karriär vid kurian
under Honorius III och Gregorius IX och valdes
1243 till påve under en tid av strid mellan
kejsar Fredrik II och kurian. I. blev snart en
energisk fiende till kejsaren, intrigerade med
dennes upproriska vasaller i Neapel och
stödde Henrik Raspes val 1246 till tysk motkonung.
— 1125 —
— 1126 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
