INNOCUE V1VITO, NUMEN ADEST I:s trupper tillfogade 1247 kejsaren den svåra motgången vid Parma. Efter Fredrik II :s och Konrad IV:s död sökte han 1254 sätta sig i besittning av Syditalien men led nederlag mot Manfred av Sicilien och dog s.å. I. har förf, flera teologiska och juridiska skrifter. E.Lö. 5) I. V, påve 1276, eg. Pierre de Ta ren-t a i s e, urspr. ärkebiskop av Lyon. 6) I. VI, påve 1352—62, eg. É t i e n n e A u b e r t, rättslärd, 1338 biskop av Noyon, 1340 av Clermont, 1342 kardinal, residerade i Avignon och sökte genomföra reformer, bl.a. på det ekonomiska området. [B.] 7) I. VII, påve 1404—06, eg. C o s i m o M i g-I i o r a t i, 1387 biskop av Ravenna, 1389 av Bologna, 1390 kardinal; hans pontifikat inföll under den stora schismen; motpåve till den i Avignon residerande Benedictus XIII. [B.] 8) I. VIII (1432—92), eg. Giovanni B a t-tista Cibo, 1473 kardinal, efterträdde 1484 Sixtus IV. Ss. påve ingrep han mot kätteriet genom att föranstalta ett korståg mot valden-serna 1488 och 1484 mot trolldomsväsendet genom en bulla. H.Bg. 9) I. IX, påve 1591, eg. Antonio Fac-c h i n e 11 i, kardinal sedan 1583. 10) I. X (1574— 1655), påve 1644—55, italienare, eg. Giovanni Battista P a m f i 1 i. I. förde en kraftfull styrelse, protesterade 1648 mot Westfaliska freden och förmåddes 1653 av jesuitpartiet att fördöma vissa av G. Jansens läror (se Jansenism). S.N. 11) I. XI (1611—89), påve 1676—89, italienare, eg. Benedetto Odescalchi. I. sökte stävja nepotismen och återställa ordning och sparsamhet inom kurian samt ingrep mot sedeslösheten, bl.a. genom fördömandet av vissa av jesuiternas tvetydiga moralsatser. Med Ludvig XIV i Frankrike låg han i strid om den gallikanska kyrkans (se d.o.) frihets-krav, bl.a. i fråga om den s.k. regalierätten (se d.o.), och vägrade att ge bekräftelse åt de av konungen utnämnda biskoparna. Turkarnas utdrivande ur Europa var ett av I:s förnämsta kyrkopolitiska mål. S.N. 12) I. XII (1615—1700), påve 1691—1700, italienare, eg. Antonio Pignatelli, fortsatte I. XI :s politik, inskred mot nepotismen, verkade för klosterreformer och bättre ordning i Kyrkostaten samt lyckades föra de gamla striderna om den gallikanska kyrkans (se d.o.) frihetskrav till ett för Rom gynnsamt slut; i fejden mellan den gallikanskt sinnade Bossuet och Fénelon förmåddes I. att taga den förres parti. S.N. 13) I. XIII (1655—1724), påve 1721—24. italienare, eg. Michele Angelo Conti, motarbetade jesuiterna (förbjöd deras mission i Kina och upptagandet av nya medl. i orden) och jansenismen (se d.o.). S.N. Inno'cue vi'vito, numen adest (lat.), ”Leven ett skuldfritt liv, gudarna skåda hit ned”, citat efter Ovidius, ”Ars amatoria”, l:v.64O; använt ss. valspråk av C. v. Linné. W.N. In no'mine (lat.), i (någons) namn, å (någons) vägnar. 1. n. Dei (el. i. n. Do'mini), i Guds (el. Herrens) namn. Innovation [-jo'n] (till lat. novus, ny), införande el. inrättande av något nytt, förändring, nyhet. Innsbruck [i'nsbrok], huvudstad i landet Ty rolen, Österrike; 56,401 inv. (1923). I. ligger i den breda Inndalen vid Sills inflöde, 574 m.ö.h. Den äldsta delen av staden ligger på h. stranden av Inn; n. delen av L, Saggen, är rik på parker och trädgårdar, ö. om Sill ligger den stora förstaden Pradl, på v. stranden av Inn förstäderna Mariahilf och S:t Nikolaus samt v. om dessa förorterna Hötting (9,330 inv.) och Mühlau. I. har univ., grundat 1677, ”Goldenes Dachl” i Innsbruck. — 1127 — — 1128 —