INRE SEKRETION Inre sekretion [-fo'n]. De flesta körtlar avgiva sitt sekret genom särsk. gångar utåt, ant. till kroppens yta el. till tarmens inre. Några av kroppens körtlar avgiva emellertid sina produkter till blodet och kallas därför e n d o k r i-na körtlar el. endokrina organ. Deras verksamhet benämnes i.s., sekretionspro-dukterna hormoner el. inkre t. — Strängt taget avgiva alla kroppens celler under sin verksamhet ämnen till blodet (t.ex. urinämne och kolsyra). Med i.s. förstås emellertid produktionen av ämnen, som utöva en spec. verkan i ett el. annat avseende, t.ex. på ett visst organ el. på ämnesomsättningen i dess helhet el. i en viss fas av densamma. Genom i.s. förefinnes sålunda en fjärrverkan mellan det endokrina organet och vissa av kroppens celler. En sådan korrespondens mellan olika organ sker även genom nervsystemet, men de principer, enl. vilka det vegetativa nervsystemet och i.s. tvinga organen till samarbete, äro i grund olika. Nervsystemet kan förliknas vid en telefoncentral med tillhörande trådnät, varvid till cellerna gå ledningar i form av nervfibrer, utefter vilka impulserna utsändas till sina bestämda mottagare och till inga andra. Det endokrina organet kan snarare förliknas vid den trådlösa utsändarstationen. Från en sådan utsändas radiovågorna åt alla håll men uppfattas endast av sådana mottagare, som äro inställda för sändarens våglängd. Körteln utsänder sitt hormon i blodet, och detta når sålunda alla kroppens celler. Endast de celler el. organ, vilka genom sin kemiska sammansättning äro inställda för hormonets retning, influeras; andra vävnader beröras ej. Läran om i.s. el. endokrinologien är ett av de viktigaste framstegen inom den medicinska forskningen under senare år. Betydelsen av de endokrina körtlarna har till stor del blivit känd genom erfarenheter från den patologiska anatomien och kirurgien. Under de senare årtiondena har emellertid endokrinologien utvecklat sig till en mäktig experimentell forskningsgren med djupa rötter både inom fysiologien, farmakodynamiken och biokemien. I.s. har ett reglerande inflytande hu-vudsakl. på ämnesomsättningen, men även flera andra av kroppens huvudfunktioner beröras av densamma. Viktiga iakttagelser föreligga, vilka visa, att hormonerna utöva ett mycket djupgående inflytande på de psykiska funktionerna, på viljelivets intensitet, på känslostämningen och på driftslivet. Könsorganen med tillhörande sekundära könskaraktärer stå under en djupgående kontroll av i.s. — Bäst studerad är i.s. hos ryggradsdjuren. Iakttagelser över i.s. hos ryggradslösa djur äro ännu mycket sparsamma. Hos växter har man funnit vissa fenomen, vilka antyda förhanden-varon av i.s. även hos dem. Hormonerna äro ej artspecifika, d.v.s. de ha hittills visat sig vara identiska i kemiskt hänseende, från vilken djurart de än framställts, vilket är en stor fördel i medicinskt och experimentellt hänseende, därför att man kan framställa hormoner i största utsträckning från slaktdjurens organ och därför att man kan studera deras verkan på ett stort antal olika försöksdjur. Den experimentella utforskningen av i.s. har i allm. följt vissa vägar, vilka förete samma huvuddrag, likgiltigt vilket endokrint organ, det gällt att utforska. Ss. grundläggande försök stå bortopererandet av organet och iakttagelsen av de sjukliga fenomen, som detta medför (bortfalls-symtom). Därnäst följer återinplanteringen av organet (transplantationen) med iakttagelser av bortfallssymtomens försvinnande. Härigenom visas, att organet ej utövar sin verksamhet genom sina nervförbindelser, utan genom att avgiva ämnen till blodet. Sedan detta är fastställt, gäller det att ur körteln isolera hormonet. Härvid användas en mångfald olika kemiska reningsmetoder. Framstegen i isoleringen följas genom att i djurexperiment pröva de olika preparatens styrka. Slutmålet för denna procedur är framställningen av hormonet i kemiskt ren form. Först sedan detta skett, kan man skrida till identifieringen av hormonet, d.v.s. fastställandet genom analys av dess kemiska formel och konstitution. Slutpunkten i den kemiska utforskningen är det syntetiskt framställda hormonet. Om den syntetiska produkten visar samma fysiologiska verkan som det ur organet framställda hormonet, visar detta, att den formel, som man vid analysen erhållit och vilken man vid syntesen utgått ifrån, är den riktiga. Syntetiskt har man hittills lyckats framställa två hormoner, adrenalinet från binjurarna och tyroxinet från sköldkörteln. Isolerade i ren form men med ännu okänd konstitution äro insulinet från bukspottkörteln och follikulinet, det feminina sexualhormo-net. Verksamma extrakt ha erhållits från åtskilliga andra endokrina körtlar. Ett genomgående drag är, att hormonerna, för att införas i kroppen i verksam form, måste in-sprutas under huden el. direkt i ett blodkärl. Intagna genom munnen förstöras de i allm. (utom tyroxinet) nästan fullst. i tarmkanalen. Härmed sammanhänger, att endokrina organ för köttätande djur ej äro giftiga, ehuru de ofta innehålla den mångdubbla dödliga dosen av hormon. Så kan beräknas, att en enda bukspottkörtel från svin innehåller insulin, som — 1133 — — 1134 —