Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inre sekretion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INRE SEKRETION
Inre sekretion [-fo’n]. De flesta körtlar
avgiva sitt sekret genom särsk. gångar utåt, ant.
till kroppens yta el. till tarmens inre. Några av
kroppens körtlar avgiva emellertid sina
produkter till blodet och kallas därför e n d o k r
i-na körtlar el. endokrina organ.
Deras verksamhet benämnes i.s.,
sekretionspro-dukterna hormoner el. inkre t. — Strängt
taget avgiva alla kroppens celler under sin
verksamhet ämnen till blodet (t.ex. urinämne
och kolsyra). Med i.s. förstås emellertid
produktionen av ämnen, som utöva en spec.
verkan i ett el. annat avseende, t.ex. på ett visst
organ el. på ämnesomsättningen i dess helhet
el. i en viss fas av densamma. Genom i.s.
förefinnes sålunda en fjärrverkan mellan det
endokrina organet och vissa av kroppens
celler. En sådan korrespondens mellan olika
organ sker även genom nervsystemet, men de
principer, enl. vilka det vegetativa
nervsystemet och i.s. tvinga organen till samarbete, äro
i grund olika. Nervsystemet kan förliknas vid
en telefoncentral med tillhörande trådnät,
varvid till cellerna gå ledningar i form av
nervfibrer, utefter vilka impulserna utsändas till
sina bestämda mottagare och till inga andra.
Det endokrina organet kan snarare förliknas
vid den trådlösa utsändarstationen. Från en
sådan utsändas radiovågorna åt alla håll men
uppfattas endast av sådana mottagare, som
äro inställda för sändarens våglängd. Körteln
utsänder sitt hormon i blodet, och detta når
sålunda alla kroppens celler. Endast de celler
el. organ, vilka genom sin kemiska
sammansättning äro inställda för hormonets retning,
influeras; andra vävnader beröras ej.
Läran om i.s. el. endokrinologien är
ett av de viktigaste framstegen inom den
medicinska forskningen under senare år.
Betydelsen av de endokrina körtlarna har till stor
del blivit känd genom erfarenheter från den
patologiska anatomien och kirurgien. Under
de senare årtiondena har emellertid
endokrinologien utvecklat sig till en mäktig
experimentell forskningsgren med djupa rötter både
inom fysiologien, farmakodynamiken och
biokemien. I.s. har ett reglerande inflytande
hu-vudsakl. på ämnesomsättningen, men även
flera andra av kroppens huvudfunktioner
beröras av densamma. Viktiga iakttagelser
föreligga, vilka visa, att hormonerna utöva ett
mycket djupgående inflytande på de psykiska
funktionerna, på viljelivets intensitet, på
känslostämningen och på driftslivet.
Könsorganen med tillhörande sekundära könskaraktärer
stå under en djupgående kontroll av i.s. —
Bäst studerad är i.s. hos ryggradsdjuren.
Iakttagelser över i.s. hos ryggradslösa djur äro
ännu mycket sparsamma. Hos växter har man
funnit vissa fenomen, vilka antyda
förhanden-varon av i.s. även hos dem. Hormonerna äro
ej artspecifika, d.v.s. de ha hittills visat sig
vara identiska i kemiskt hänseende, från vilken
djurart de än framställts, vilket är en stor
fördel i medicinskt och experimentellt hänseende,
därför att man kan framställa hormoner i
största utsträckning från slaktdjurens organ
och därför att man kan studera deras verkan
på ett stort antal olika försöksdjur. Den
experimentella utforskningen av i.s. har i allm. följt
vissa vägar, vilka förete samma huvuddrag,
likgiltigt vilket endokrint organ, det gällt att
utforska. Ss. grundläggande försök stå
bortopererandet av organet och iakttagelsen av de
sjukliga fenomen, som detta medför
(bortfalls-symtom). Därnäst följer återinplanteringen av
organet (transplantationen) med iakttagelser
av bortfallssymtomens försvinnande.
Härigenom visas, att organet ej utövar sin
verksamhet genom sina nervförbindelser, utan genom
att avgiva ämnen till blodet. Sedan detta är
fastställt, gäller det att ur körteln isolera
hormonet. Härvid användas en mångfald olika
kemiska reningsmetoder. Framstegen i
isoleringen följas genom att i djurexperiment pröva
de olika preparatens styrka. Slutmålet för
denna procedur är framställningen av
hormonet i kemiskt ren form. Först sedan detta
skett, kan man skrida till identifieringen av
hormonet, d.v.s. fastställandet genom analys av
dess kemiska formel och konstitution.
Slutpunkten i den kemiska utforskningen är det
syntetiskt framställda hormonet. Om den
syntetiska produkten visar samma fysiologiska
verkan som det ur organet framställda
hormonet, visar detta, att den formel, som man
vid analysen erhållit och vilken man vid
syntesen utgått ifrån, är den riktiga. Syntetiskt
har man hittills lyckats framställa två
hormoner, adrenalinet från binjurarna och
tyroxinet från sköldkörteln. Isolerade i
ren form men med ännu okänd konstitution
äro insulinet från bukspottkörteln och
follikulinet, det feminina
sexualhormo-net. Verksamma extrakt ha erhållits från
åtskilliga andra endokrina körtlar. Ett
genomgående drag är, att hormonerna, för att
införas i kroppen i verksam form, måste
in-sprutas under huden el. direkt i ett blodkärl.
Intagna genom munnen förstöras de i allm.
(utom tyroxinet) nästan fullst. i tarmkanalen.
Härmed sammanhänger, att endokrina organ
för köttätande djur ej äro giftiga, ehuru de
ofta innehålla den mångdubbla dödliga dosen
av hormon. Så kan beräknas, att en enda
bukspottkörtel från svin innehåller insulin, som
— 1133 —
— 1134 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
