INSEKTÄTANDE VÄXTER syrelösning, utspädd sprit), kylande salvor, ev. isblåsa. Smärtstillande medel behöva ibland tillgripas; diemontabletter fås numera utan lä-karrecept. — Vid lokalisation av styngen till ögonlock, mun el. könsdelar är det i händelse av starkare lokalreaktion tillrådligt söka läkare. — Av både vetenskapligt intresse och praktisk betydelse är, att flertalet människor synes kunna förvärva en åtm. relativ immunitet mot bigiftet. Hos 120 av Flury undersökta biodlare förefanns fullst. okänslighet i 21 °/o, relativ immunitet i 66 °/o och oförändrad mottaglighet 5 13 %. — Erfarenheter av personer lidande av reumatism, vilka ägnat sig åt biskötsel, blivit stungna upprepade gånger och sett reumatismen gå tillbaka, ha lett till att man på sina håll, enl. en del uppgifter med framgång, använder bistyng som medel mot reumatism. — Jfr Insektbett. J.G.A. Insektätande växter, insektivorer, kar-ni v o r e r, i regel mixotrofa växter, vilka genom organ av skilda slag och olika byggnad locka, fasthålla och döda smådjur, oftast insekter, upplösa deras kropp och ss. näring tillgodogöra sig i dem förekommande ämnen. Till i.v. höra en svamp (Zoo'phagus insi'dians), några levermossor (Pleuro'zia, Colurolejéu'nia) med urnelika blad samt ett antal blomväxter, de eg. i.v., vilka utgöra o. 500 arter och tillhöra några få fam., näml, flugfängeväxter (Dro'sera, Aldrova'ndia, Dionæ'a, Drosophy’1-lum), läppsporreväxter (Utricula'ria, PinguPcu-la), Sarracenia'ceæ (Sarrace'nia, Darlingto'nia], kannväxter (Nepe'nthes) och Cephalota'ceæ (Cephalo'tus). I.v. äga särsk. med hänsyn till bladens byggnad märkliga morfologiska och biologiska egendomligheter, som utgöra betingelser för deras djurfångst. Hos Dro'sera sker denna därigenom att djuren bli fasthängande vid de klibbiga bladen, vilka locka dem genom sitt röda, glänsande utseende och vid retningen genom djurens beröring långsamt sluta sig kring dem. Genom sekret från i kanten och å översidan befintliga körtelhår upplösas deras digererbara delar, och efter de lösta ämnenas uppsugning breda bladen åter ut sig. På sam ma sätt sker fångsten hos Drosophy'llum, där dock bladen ej sluta sig kring bytet, och hos Pingui'cula, vars blad äga mycket små, ofärgade körtelhår. Hos Dionæ'a åter fångas insekterna därigenom att bladskivan, vilken är försedd med tre och tre på ömse sidor om medelnerven sittande, för beröring känsliga borst, vid retning av dessa hastigt sluter sig kring den berörande insekten och genom de å ytan befintliga körtlarnas avsöndring dödar dem. I bladskivans kant finnes en krans av tänder, som vid bladhälfternas hopvikning gripa in i varandra som tänderna i en rävsax. På liknande sätt förhåller sig den i vatten växande Aldro-va'ndia, där bladskivan vid retning sluter sig som skalen på en mussla. En tredje typ representera kannväxterna, vilkas blad bära i spetsen en kanna el. urna med snett uppåt-riktat lock, som tjänar som skydd mot regn. Genom ofta brokiga, iögonfallande färger och teckningar på utsidan samt genom honungsav-söndring från kanten och insidan lockas myror o.a. smådjur in i urnan, ur vilken vägen tillbaka är spärrad genom nedåtriktade taggar: djuren falla ned i urnan, så snart de beträda en där befintlig hal och glatt s.k. glidyla, och drunkna i vattnet i urnans botten. En liknande bladbyggnad förefinnes hos Cephalo'tus, Sarrace'nia och Darlingto'nia. Den i vatten levande Utricula'ria slutl. bär å de kammlikt förgrenade bladen biåslika bildningar med en elastisk, inåt sig öppnande klaff, genom vilken små kräftdjur och insekter, lockade och vägledda av vid öppningen befintliga hårbuskar, komma in och där inom kort kvävas och upplösas. — Mängden insekter, som i.v. bringa om livet, är ej ringa. Hos ett individ av Droso-phyllum med 19 blad har man räknat rester av 233 flugor. Digestionen av inseklliken förmedlas genom enzymer i den av växten secernerade vätskan. Sålunda ombildas djurkroppens äggviteämnen till peptoner genom pepsin, varvid medverka likaledes i sekretet befintliga orga niska syror (äppelsyra, myrsyra m.fl.), som ävenledes spela en roll för förhindrande av förruttnelse. Ä blad av i.v. anbragt äggvita, kött m.m. upplöses på samma sätt. Hos en del kann växter leva i kannorna maskar o.a. djurformer, vilka äro utrustade med antienzymer och där för okänsliga mot de äggvitelösande enzymer nas verkningar. I.v. äro bundna vid näringsfattig mark (vitmosskärr, torvmossar, sandfält m.m.), där särsk. halten av fosfat, kali och magnesia är ringa. I flera fall har det visat sig, att i.v. genom den animaliska näring, de tillgodogöra sig, huvudsaki. fylla sitt behov av dessa oorganiska ämnen. Flera i.v. kunna nå fullst. utveckling utan animalisk näring, om ovannämnda salter tillföras deras substrat. I näringsrikt substrat, vid stark solbelysning ocn livlig assimilation uteblir hos Nepenthes bildning av kannor. För en del i.v. synes pepton utgöra den normala kvävekällan. Tack vare sin förmåga att tillgodogöra sig ämnen ur djurkroppen kunna i.v. leva på näringsfattig mark, där konkurrens med andra växter är utesluten, och på detta sätt ha över huvud dessa växter förmått bestå i kampen för tillvaron. O.Gz. — 1155 — — 1156 —